Tag Archives: spermaprov

Mannen som slutade bada

Ebbas man: Detta är ett ganska långt men förhoppningsvis informativt inlägg, om min syn på fertilitetsproblemen och min upplevelse av diagnosen.

Att bli medlem av ofrivilligt barnlösas klubb är för vissa en gradvis process och för andra en ganska omedelbar.  Om man till exempel redan har en medicinsk diagnos som är kopplad till sterilitet, så vet man samma dag som man bestämmer sig för att skaffa barn, att det inte kommer att gå på det vanliga sättet.

För eventuella andra manliga läsare; en del av er kanske minns den där hälsodeklarationen man skulle fylla i när man gjorde mönstringen. På alla frågor ska man kryssa i ”nej” om man är kärnfrisk, utom den som lyder ”Har du två testiklar i pungen?” eller något åt det hållet.  Förmodligen är frågan formulerad så bara för att man ska hålla sig vaken och för att kunna sätta åt den som inte läser frågorna ordentligt, även om det naturligtvis är ett riktigt medicinskt problem.

I alla fall: hade du kryssat i ”nej” på den frågan eller haft en sjukdom med sterilitet som känd bieffekt hade du antagligen också redan reflekterat lite över det här med sterilitet.  De flesta andra gör det inte.

Så om man inte har någon anledning att misstänka fertilitetsproblem, så är det en gradvis insikt om att det kanske kommer att bli svårt som kommer smygande.  Även om man rent bokstavligen är ofrivilligt barnlös om man inte lyckas första månaden man försöker, är det helt normalt att det inte händer något på flera månader.

Den som blir tokstressad av att inte lyckas på två-tre månader har inte fattat hur den grundläggande biologin och det här med sannolikheter fungerar.    Det är helt normalt även för superfertila par att det inte blir barn direkt de första månaderna, eller att det blir ett så tidigt missfall att man aldrig ens märker graviditeten.

Och det finns så många anledningar till att det inte funkar, någon gång tänker man att man nog råkade vara bortresta från varandra eller helt enkelt inte hade tid eller lust när ägglossningen hände, har man som Ebba lite oregelbunden cykel kanske man inte ens vet när ägglossningen kom förrän långt i efterhand.

Jag minns att vi provade att köpa ägglossningstest efter ett tag, men det vet vi ju nu är ganska överflödigt.  Det var länge sedan vi använde något sånt nu.

Ebba har i andra inlägg (1, 2, 3) skrivit om de första stegen i vår fertilitetsutredning och vårt första IVF, men hon har av naturliga skäl varit ganska kortfattad i vad som hände innan allt det här och hur vi kom fram till vad det egentliga problemet var.  Spermiogrammet som vi gjorde på kliniken var det första egentliga testet vi gjorde på mig.

Sent, kan tyckas, men eftersom vi inte hade några andra anledningar att tro att det fanns något problem, och läkarna som Ebba först pratade med var så monumentalt ointresserade av att prata om min fertilitet innan hon var undersökt, så blev det nu inte så.

Läkaren gjorde klart att om jag använde dopingpreparat (vilket är ett gigantiskt skämt i sig om man någonsin träffat mig och sett mig) så skulle det synas på hormonnivåerna i testet direkt, så det var lika bra att vara uppriktig på den punkten.  Det är tydligen väldigt vanligt bland dopingmissbrukande kroppsbyggare som knaprat anabola sen 20-årsåldern att bli sterila innan de väl kommer upp i familjebildaråldern, som en biverkning, och förvånande många ljuger också om det inför anhöriga eller läkare trots att det är omöjligt att dölja i sådana här prover.

Mitt blodprov var bra, alla hormon- och blodvärden var normala.  Men spermiogrammet (och den första bekantskapen med det röda rummet) gav ett tydligt svar på vad som kunde vara vårt största problem; min spermiemotilitet.  Väldigt få av mina spermier kan simma rakt fram, några  kan simma lite grann, och när man dessutom väntar någon dag (som som bekant behövs om de ska ta sig till rätt ställe själva) så finns det i princip inga användbara spermier alls kvar.

Så här i efterhand kändes det på ett sätt skönt att en gång för alla få veta att det här med att hålla på och följa kalendern slaviskt inte skulle ge några resultat.  Vår chans att få barn utan assisterad befruktning är inte noll, men den är så låg att det är ganska troligt att vi skulle kunna försöka i uppåt tio år utan att lyckas.

Vad kan man göra då? undrade vi.  Tja, man kan väl se till att leva hälsosamt, inte stoppa i sig några gifter.  Som den nötta vitsen, det är synd att man inte röker eller snusar för det hade varit nyttigt att sluta.  Det finns en del som påstår att vissa vitaminer och alternativmedicinska behandlingar kan hjälpa, men de vetenskapliga bevisen för det är så tunna att jag fick intrycket att läkaren nämnde det bara för placeboeffektens skull; han tog inte upp ämnet igen när vi kort svarade att vi bara vill testa behandlingar som man faktiskt vet hjälper.

Jag fick en adress till andrologen.  Om du aldrig hört uttrycket förr så betyder det mansvetare, en person som studerar män, alltså en läkare för manssjukdomar, en snubbolog.

Mottagningen visade sig ligga i en av de tristare förorterna till vår stad, i ett gammalt hus från före kriget, ett par trappor upp i ett nernött trapphus med utsikt över en trafikerad gata.  Det var bara att kliva in och försöka reda ut vad som var problemet med sköterskan i receptionen så gott det gick på tyska.  Ofrivillig barnlöshet som diagnos kallas Kinderwunsch på tyska, barnönskan, vilket jag kunde säga så det underlättade.

Sedan fick jag sätta mig och fylla i hälsodeklarationen.  Det trånga väntrummet var till större delen fullt av äldre herrar, för manssjukdomar som exempelvis prostataproblem drabbar ju nu huvudsakligen äldre män.  Överhuvudtaget vet nog de flesta som jobbar inom sjukvården att den typiska patienten inom de flesta områden (med fertilitetsproblem som ett av få undantag) är en pensionär.

Men sedan fick jag komma in, läkaren pratade som tur var rätt hyfsad engelska, och så fick jag svara på lite grundläggande frågor.  Det blev lite administrativ förrvirring medan de väntade på att få papper faxade från kliniken som de tydligen inte hade fått.  Han fick testresultaten från mina prover och kunde konstatera att spermiogrammet var dåligt men att blodproverna var normala, precis som läkaren på fertilitetskliniken hade sagt.

Så blev det undersökningar.  Jag blev noggrant granskad, med hjälp av handskar och lite småprat, som ju alltid blir lite forcerat när en främmande människa petar på en.  De kvinnliga läsarna förstår nog precis vad jag menar, andra kan väl jämföra med att gå naken till frisören.

Sen blev jag undersökt med ultraljud och förutom att jag har lite klen kroppsbyggnad som en typisk stillasittande skrivbordsjobbare (jag såg nog hur han krafsade dit ”mjukt magparti” på tyska i journalen!) så var det helt enkelt inget synligt fel.  Alla tester och undersökningar pekade i samma riktning, det var fel på mina spermier men det var omöjligt att avgöra varför, för det fanns inget som läkaren kunde se kunde vara ett problem.

Men det vill man ju inte höra som patient.  ”Ja, det är fel på dig, nej, vi har inte den blekaste varför, men det är vanligt att vi inte vet det.”  Jaha, det var väl det då.  Men några barn på det här sättet lär det bara bli om vi har en väldig tur.

Den här tiden var ganska stormig och känslomässig i vår process, i alla fall jämfört med hur det varit tidigare.  Ebba var arg, för det blir hon när världen är orättvis.  Jag var ledsen.  Sen var Ebba ledsen.  Vi grät en skvätt, ibland tillsammans, ibland på varandras axlar, och sen var det dags att blicka framåt.  Vi berättade för de närmaste familjerna nästa gång vi var hemma hos dem i Sverige.  I Ebbas släkt är det här med ofrivillig barnlöshet ett problem som förekommit tidigare, i min är det egentligen inte det, så den känslomässiga responsen vi fick från familjerna var lite olika.  Men de var naturligtvis väldigt stöttande allihop och vi har haft mycket stöd av att prata om det.

Så var det det här med goda råd.  Varning utfärdas till kommentarsfältet på förhand.  Linjen mellan att komma med kloka råd och att lägga sig i för mycket när det gäller ett pars ofrivilliga barnlöshet är hårfin.  Ett mer eller mindre försynt fråga om man har tänkt på X eller provat Y eller undvikit Z  hjälper tyvärr sällan.

Vi var på det hela taget – nästan – förskonade från välmenande råd från andra än de läkare vi frågat.  Faktiskt, vi hade läst på om det här problemet i månader, vi har gått till flera olika läkare, vi är människor med erfarenhet av att söka information och bedöma källors trovärdighet, en helt-apropå-kommentar om vad man borde eller inte borde göra när man försöker skaffa barn, från någon som inte vet särskilt mycket om vårt problem specifikt, det är känsligt.

Jag inser att detta är lite motsägelsefullt, när man tänker på att vi nu diskuterar våra problem halvoffentligt med andra ofrivilligt barnlösa, men vad jag försöker säga är; lyssna in vad det är den andra personen behöver.  Jag tror inte att lösningen på det medicinska problemet står att finna i bloggosfären annat än i helt exceptionella fall.  När vi berättar om vår historia för en vän eller för en anonym läsare i bloggosfären är det stöd och andra människors tankar och reflektioner, inte medicinska råd, som vi letar efter.

Några av de allmänna råd om spermiekvalitet som man dock får som man, via broschyrer, internet, läkare, samt då familj och vänner, har jag ändå känt att det finns någon slags mening med.  Jag gillar att bada.  Eller, gillade kanske jag borde säga.  När vi flyttade in i vår nuvarande bostad fanns där ett stort, rymligt badkar som man kunde tappa upp ett skumbad i och ligga i timmar i.  Ta med sig en roman och avverka ett par kapitel innan badvattet blev alltför kallt.  Så, när vi fick beskedet slutade jag bada.

Spermierna trivs bäst om de förvaras något svalare än kroppstemperatur, och därför hänger testiklarna lite utanför kroppen.  (Eller så var det tvärtom, spermierna fungerar bäst på låga temperaturer för att de förvaras utanför kroppen, i evolutionen är det ofta lite hönan-eller-ägget när det gäller orsak och samband.)  Men alltså ska man inte hetta upp dem i onödan och undvika varma åtsittande kläder, med mera.

Det stora badkaret är huvudsakligen oanvänt sedan vi fick det första beskedet.  Jag tror att jag kanske har badat varmt en gång sedan jag fick första diagnosen.  Nu tror jag inte att det var badandet som var den huvudsakliga orsaken här, för i så fall hade vi ju haft lättare att lyckas med våra tidiga försök som vi började med redan långt innan vi flyttade hit.  Men det kändes bra att ändå testa att göra någonting.  Jag skar ned min (redan ganska måttliga) alkoholkonsumtion en del också, för röker gör jag ju som sagt inte.

Så efter några månader som ägnades åt att vänta och diskutera med de närmaste, var det dags att göra uppföljningstestet.  Vi hade redan fått veta att ICSI var den rekommenderade behandlingen för min typ av fertilitetsproblem, så om inte det andra testet var annorlunda så skulle vi sätta igång behandlingen snart.  Läkaren sa att det förekommer att spermieprov ger väldigt olika resultat, helt naturligt, och att man därför måste göra mer än ett prov för att vara säker på att det inte bara var en tillfällig svacka i spermiekvalitén.

Det andra provet var ännu sämre.  Det blev startskottet för ICSI-behandlingen och vi lämnade in vår ansökan kort efter att vi fått det andra provresultatet.

Jag badar fortfarande inte så ofta, men nu mitt i andra behandlingen, med ett gäng befruktade embryon tillverkade i labbet och åtminstone en trolig tidigare graviditet med tidigt missfall, har jag insett en sak.  Mina spermier duger till att tillverka barn, och det är inte är helt avgörande med högsta möjliga spermakvalitet när man ändå gör mikroinjektion.  Ett par embryon i Ebbas mage och resten i frysen.

Så kanske kommer jag att börja bada igen när jag får lust, men än så länge har det inte hänt.  Jag skaffade en cykel för inte så länge sedan och har börjat cykla en del, vilket jag inte gjorde före våra behandlingar på flera år.

Om du efter att ha läst detta mastodontinlägg känner ett kliande behov av att kommentera cyklingens medicinska aspekter, låt gärna bli, av anledningar som framgått i inlägget, men jag lovar att vara tålmodig.  :)

Det röda rummet

IVF, det kliniska sättet att skaffa barn på där sex och erotik inte är inblandat.  Fast det är ju inte riktigt sant.  Detta inlägg är nog inte så personligt som det kan låta, men det kan vara några saker som man, som man, gärna känner till om ”herrummet” innan man går in där, och som en eller annan kvinnlig läsare kanske undrat om.

Sex är ingen stor grej här i Tyskland.  Eller, jo, det är klart att det är, men det är liksom inte något märkvärdigt att prata om det så länge det inte handlar om rent kriminella saker.  Som ett exempel: då och då ser man en vanlig stadsbuss tapetserad med bordellreklam. Prostitution finns inte på listan över kriminella saker i Tyskland. En av några få källor till totala kulturkrockar mellan Sverige och Tyskland, som ju annars brukar ha lätt att komma överens i många frågor.

Denna extremt pragmatiska (eller som vissa skulle säga, cyniska) syn på sexualpolitik är en intressant kontrast mot den i övrigt konservativa politiken som uttrycks genom lagstiftningen.  Man måste till exempel vara gift i Tyskland för att få göra IVF som är subventionerade av sjukförsäkringen, är man bara i ett fast förhållande så måste man ha varit sambor under lång tid och ansöka om ett särskilt tillstånd.

Herrummet på vår fertilitetsklinik har en lätt doft av desinfektionssprej, eftersom det också enligt städlistan rengörs flera gånger dagligen.  Väggarna är vita så när som på en röd fondvägg.  Rummet innehåller; en skyddstäckt soffa i hårdplast, en stol och ett bord, ett uppförstorat erotiskt fotografi på väggen, en tv med dvd-spelare och ett litet tvättställ i hörnet.  På bordet ligger ett par nummer av Playboy.

Sköterskan som denna dag ansvarar för herrummet börjar med att kolla legitimation (viktigt, får man inte glömma hemma).  Sedan sticker hon åt en några papper att skriva under, väsentligen de tillstånd som behövs för att de ska få ta prover och genomföra en konstgjord befruktning.  Därefter får man en burk med namn och födelsedatum på, för säkerhets skull skrivet både på burken och locket, och så går sköterskan ut.

Bild från collegehumour.com

Om ändå det vore så enkelt.  Bild från collegehumor.com (klicka på bilden för att komma till artikeln).

Vad som händer där inne sen är helt upp till personligt tycke och smak.  Sköterskorna kanske tror att man läser IKEA-porr därinne, så svensk och barnsugen man är, eller varför inte lite svensk public service-erotik.  (Länkarna är helt okontroversiella!)

Av praktiska skäl, och för att göra ICSI eller IVF med så färskt material som möjligt, gör åtminstone vår klinik så att mannen skickas till herrummet samtidigt som kvinnan rullas in till operation.  Också ett praktiskt sätt att hålla mannen ur vägen under själva ingreppet antar jag.

Kvinnan utsätts för den lite mera tekniskt komplicerade delen av proceduren, med medicinering,en hel stab av läkare, narkosläkare, sköterskor och andra som är delaktiga i något moment och sköter det mesta.  Om man får narkos som på vår klinik är kvinnan dessutom huvudsakligen medvetslös.

Mannen, å andra sidan, får lita till biologin.  Man är kanske aldrig så ensam med tankarna under IVF-processen som när den där dörren stängs, om man inte är förberedd på det.  Även om man antagligen lämnat prov tidigare så är det kanske för vissa fortfarande en annan sak när det så att säga är skarpt läge.

När man fräschat upp sig och är klar att lämna rummet tar man den lilla burken på den lilla brickan tvärs över korridoren till labbet.  Mina spermier tar sig som bekant ingenstans utan att bli burna.

Ett råd i all välmening till IVF-heteropar; var medvetna om att mannen kanske förväntas göra sitt bidrag efter att precis ha skickat in partnern till operationssalen, eventuellt också efter att ha gjort blodprov och annat som för vissa kan vara väldigt obehagligt.  Det är helt normalt att tycka att situationen är lite konstig och stressande.  Ofta går det att lösa det hela på annat sätt också, till exempel genom att man får låna hem en burk, om nu rummet i sig känns som en upplevelse man helst undviker, så prata med läkaren om det känns som ett problem.  I vilket fall är det en väldigt bra idé för paret att prata igenom det med varandra innan, i detalj.

Det hjälper därför att kunna skratta åt det. Så, jag bjuder på de roligaste bitarna.  För det första är den erotiska konsten på vår klinik, så att säga, mer rakt på sak än subtil.  I väntrummet på kliniken kör de med fotografier på skyskrapor och andra höga, smala byggnadsverk, och Dr. Freud får ursäkta, men i vissa sammanhang är en cigarr INTE bara en cigarr.  I det röda rummet är temat mer uttalat porrigt på linjen inoljade-fitnesskroppar-och-stringtrosor.

När jag tog fram våra påskrivna papper i morse innan äggplocket lyckades jag skära mig ordentligt på pappret i fingret, så det blev en liten scen i receptionen där jag försökte ta det coolt och inte droppa blod på kontraktet samtidigt som Ebba diskret ber sköterskan om ett plåster.  Det kanske är lite passande ändå att skriva under i blod, med tanke på vad det kostar, för att inte säga vad som står på spel.