Monthly Archives: maj 2013

Nobody expects the Spanish Inquisition – eller ofrivillig barnlöshet

När man lägger undan preventivmedlen förväntar man sig att det ska hända saker. Kanske inte direkt, men så småningom. Man fick ju lära sig det i skolan, allt om hur man inte blir gravid. Jag hade högsta betyg i nästan alla ämnen och visste precis hur olika preventivmetoder fungerar. Jag har aldrig i hela mitt liv slarvat med något sådant. Påläst var jag också, så jag visste att de flesta inte blir gravida på en gång, även om det inte är ett skäl att fuska med preventivmedel när man inte önskar sig en graviditet. Upp till ett år kan det ta att bli gravid, det visste jag.

Så när vi bestämde oss för att det var dags för tillökning, för sisådär fyra år sedan, blev vi inte oroliga när min mens kom som den skulle den första månaden. Inte heller andra månaden, eller tredje, eller fjärde, var vi oroliga. Det här kunde ta ett litet tag till, men vi var ju unga och friska, knappt 30 fyllda någon av oss, såklart skulle allt gå bra. Men vi hade tusen järn i luften och alla bollar i elden (eller om det var tvärt om) så det kanske bara var lite stress som gjorde att gravidstickeplusset dröjde. Och någonstans där mitt i de första försöken fick vi jobb i Tyskland och blev raskt invandrare med allt vad det innebär av språklig förvirring och nyjobbsstress. När det första året hade gått utan att vi hade ett barn på gång var vi inte oroliga. Vi hade ju bara stressat lite för mycket. Snart skulle allt bli bra.

Det andra året i barnförsökstiden började vi känna oss hemma i Tyskland, språket gick lättare och jobbet blev invant. Men plusset uteblev. Vi var fortfarande inte oroliga, det här kan ta tid och vi lät det ta tid. Men vi började undra. När jag var hos husläkaren för en förkylningssjukskrivning (här i Tyskland finns inga karensdagar, men man måste ha sjukintyg från tredje sjukdagen) passade jag på att fråga vilken hjälp det fanns att få mot fertilitetsproblem. Jag visste ju inte hur vårdkedjan fungerar, eller ens vad fertilitetsproblem heter på tyska. ”Sie müssen zu einem Frauenarzt” svarade min husläkare. Ni måste till en kvinnoläkare. Jag blev förbryllad. Vaddå kvinnoläkare? Vi är ju två om det här, försökte jag. Min man och jag försöker få barn tillsammans. Borde man inte titta på honom också? En gynekolog är ju inte specialiserad på mannens reproduktionsorgan. Men läkaren förstod inte vad jag menade. Frauenarzt, upprepade han, långsamt och tydligt. Men min man, ylade jag. Läkaren var benhård. Om jag inte blev gravid hade jag problem och skulle till en gynekolog. Där blev jag arg för första, men långtifrån sista, gången. Varför utgick han ifrån att det var mig det var fel på? Varför var det så självklart att just jag och inte min man skulle undersökas? Visste den här läkaren ens hur mänsklig reproduktion går till? Men han gav mig en lista på några gynekologer i närheten som han kunde rekommendera och jag var för artig för att morra åt honom (och hursomhelst morrar jag inte så bra på tyska). Gynekologlistan blev liggande i min filofax.

Det tredje året blev min kropp galen, som jag skrev om i förra inlägget. Efter att ha haft en mensblödning som varade i fyrtio dagar, fiskade jag upp gynekologlistan och ringde den som var närmast mitt hem. Hon kunde konstatera att allt såg bra ut med mig och att det inte borde finnas några hinder i vår väg mot föräldraskap. Dessutom fick jag lite örtmedicin som skulle få ordning på min menscykel och rådet att ha mycket sex med min man. Och numret till en fertilitetsklinik i närheten, ifall vi skulle vilja undersöka saken närmare. För första gången fick jag veta vad ofrivillig barnlöshet heter på tyska: Kinderwunsch, ordagrannt barnönskan.

Vi ringde fertilitetskliniken och fick en samtalstid. Att påbörja en fertilitetsutredning är att vända ut och in på sitt privatliv. Vi fick frågor om allt: hur ofta vi har sex, hur länge vi har försökt få barn, om jag har varit gravid någon gång, om min man har gjort någon annan kvinna med barn, om vi röker, knarkar, dricker (nej; nej; ytterst måttligt). Vem av oss som längtar mest efter barn. Och så provtagning. Flera rör blod var. Test för klamydia, HIV och alla bokstäverna hepatit. Blodvärden, blodtryck, hormonnivåer. Gynundersökning och ultraljud för mig (ajaj gynskräck är inte roligt. Jag tyckte att de kunde sticka mig lite mer i armen istället).  Spermiogram för min man. Men vi var fortfarande övertygade om att allt var bra. Vi var ju unga och friska. Vi behövde bara lite lugn och ro. Kanske lite fertilitetsboostande medicin för att skynda på saker och ting. Men allt var bra, det var vad vi sa till varandra när vi gick till uppföljningssamtalet.

Fertilitetsläkaren var lugn och saklig när han meddelade våra provsvar. Vi var båda fullt friska, alla sjukdomstester var negativa och hormonnivåerna var bra. Vi nickade bekräftande. Men sedan började han prata om spermiekvalitet. Motilitet och morfologi. Han sa något om motilitetsproblem och 4 miljoner per milliliter och klass A och ett referensvärde på 20 miljoner. Vi fick fråga om och om igen. Så småningom klarnade det. Min man hade helt enkelt för lågt antal spermier som simmade rakt fram. De simmade i cirklar och dog för fort. Våra chanser att bli gravida på naturlig väg var ytterst små. Vi försökte förstå varför. Kan min kan göra något för att förbättra spermiekvaliteten? Han är ju fullt frisk och i fin form! Läkaren började mumla om vitaminer men sa sedan att han inte rekommenderade det, eftersom vi båda har långa  naturvetenskapliga utbildningar, och vitaminerna är högst icke-evidensbaserade. Placeboeffekten skulle inte fungera på oss. Han rekommenderade in vitro-fertilisering med spermieinjektion. Det här med låg spermiekvalitet är tydligen ett vanligt problem, som dessutom ökar i världen, och ingen vet varför.

Vi var inte längre ett par som bara försökte få barn. Vi var ofrivilligt barnlösa med en medicinsk diagnos.

Precis som spanska inkvisitionen, kommer ofrivillig barnlöshet nästan alltid oväntat, för nästan ingen har gjort någonting som skulle kunna orsaka den. Vi skötsamma ordentliga friska människor som älskar varandra så mycket, varför får inte vi bli föräldrar? Ingen vet, men numera finns det åtminstone hjälp att få: IVF.

Det fjärde året blev vårt första IVF-år. Det får bli ett eget inlägg.

Annonser

Potatisarna

Namnet på bloggen föddes långt före tanken på bloggen, och långt innan vi visste hur medicinskt omfattande vår barnlöshet var.

För ungefär två år sedan fick min kropp plötsligt spader. Mensen slutade inte, jag bara blödde och blödde och blödde. Efter 30 dagars störtblödande var jag en liten blek skakig trasa och tillräckligt skärrad för att övervinna min vanliga gynekologskräck. När jag äntligen fick komma dit hade jag blött i fyrtio dagar. Gynekologen, dr E, visade sig vara en effektiv kvinna i 50-årsåldern med en no-nonsense-inställning till det mesta. Jag pep och ville helst inte bli undersökt, varpå hon lugnt förklarade att hon inte kunde hjälpa mig utan att titta på relevanta kroppsdelar, och att hon inte på något vis tänkte tvinga mig till någonting, men om jag inte tog bort händerna från underlivet så var det nog lika bra att jag klädde på mig och gick hem på momangen. Så upplyste hon mig om att mina symptom kunde bero på cystor på äggstockarna. Någonstans mellan ordet ”cystor” och de fyrtio dagarnas blödande insåg jag att två minuters obehaglig undersökning var ganska lindrigt i jämförelse med allt som kunde hända om vi inte gick till botten med orsaken till mina problem. Så hon fick titta, och jag sparkade och skrek nästan inte alls, och det gick fort. Hon konstaterade att allting såg fint ut, men att hon behövde titta på äggstockarna med ultraljud också, eftersom man av anatomiska skäl inte kan se äggstockar vid en normal gynundersökning.

Ultraljud, inga problem, tänkte jag och såg för mitt inre öga bilden av ultraljudsundersökningar av gravida som man har sett i dokumentärer på TV. En klick salva på magen, en stav som dras omkring och en bild av ett foster på en skärm. Toppen, det fick hon gärna göra med min mage. Så jag drog upp tröjan lite extra och tittade på när hon tog fram ultraljudsstaven och applicerade lite gel på den. Och sedan tog hon fram någonting kondomliknande och trädde på staven, och jag förstod inte vad hon gjorde, varför skulle hon ha ett skydd på ultraljudsst… åfytusanjävlar där ramlade poletten ner.

(Här bör det nämnas för alla som inte vet det, att den där gulliga versionen av ultraljudsundersökning från magens utsida bara fungerar på gravida kvinnor i andra trimestern eller senare. För ogravida, eller tidigt i graviditeten måste man göra vaginala ultraljud. Genom slidan, jajamen).

Jag överlevde det med. Och på skärmen fick jag se mina äggstockar, friska och cystfria. ”Du är nog bara stressad”, föreslog gynekologen. ”Är det något som stressar dig?” Och då bubblade jag fram en strid ström av oro, våra år av fruktlösa barnförsök, mitt krävande jobb med obefintlig anställningstrygghet, svårigheten att vara invandrare och oro för nära anhöriga som är sjuka. Hon nickade förstående och gav mig adressen till en fertilitetsklinik i närheten (det enda av mina problem som hon rimligtvis kunde hjälpa mig med). Vår IVF-resa kunde börja.

Hursomhelst, och nu kommer jag äntligen till den egentliga poängen: mina äggstockar ser ut som potatisar, men å andra sidan ser allting ut som potatisar i ultraljud. Därav namnet på denna blogg. För att hedra mina äggstockar, och i förhoppningen om att en dag få se en liten potatis som vinkar på ultraljudsskärmen.

Ofrivilligt barnlösas dag

I morgon är det mors dag, en dag för att hedra och hylla alla mammor. Och för alla oss som gärna skulle vara mammor, men inte är det, blir det en extra påminnelse om vad vi saknar. Därför är dagen före mors dag, alltså idag, ofrivilligt barnlösas dag. En dag att uppmärksamma ofrivillig barnlöshet och vilka fördomar vi ofrivilligt barnlösa möter i samhället. En dag för upplysning och ökad förståelse.

Dagen högtidlighålls för tredje året i år, på initiativ av Wilda Matilda och patientföreningen Barnlängtan.

Ofrivilligt barnlös på tyska

Egentligen har jag tänkt på det ganska länge, att jag också borde ha en blogg. Mest för att det är så mycket som gör mig arg, och det är svårt att vara arg i tysthet. På en blogg kan jag skrika anonymt.

Vi är ofrivilligt barnlösa, min man och jag. Vi är dessutom invandrare i Tyskland. Under det senaste året har vi försökt bli föräldrar genom IVF-behandlingar. Sådana behandlingar är påfrestande, både för kropp och själ. Ofrivillig barnlöshet i sig är en existentiell kris — vilka är vi om vi inte kan föra vårt genetiska arv vidare? Att dessutom behöva gå igenom allt detta, med läkarutredningar och behandlingar, på ett främmande språk är naturligtvis extra besvärligt, när man knappt kan berätta för sin läkare hur man mår, än mindre vad man oroar sig för.

Och så är jag arg. För att vi ofrivilligt barnlösa behandlas som snyltare av sjukvård i samhället, för att vår sorg och längtan inte tas på allvar. För att så många utgår ifrån att det är mig det är ”fel” på, att de tror att jag är en bortskämd karriärist som har väntat för länge med barn, utan att veta ett smack om mig. Jag är arg för att det överhuvud taget är så här, den kosmiska orättvisan i att vi, skötsamma friska ansvarsfulla människor, inte kan lyckas med det andra gör av misstag på fyllan.

Så nu blir det en blogg. Den kommer att handla om våra försök att bli föräldrar på ett krångligt sätt i ett främmande land. Den blir också anonym. I Tyskland, liksom i Sverige, finns lagar som skyddar gravida kvinnor från diskriminering på arbetsplatsen. Men ännu finns inga lagar som skyddar den som vill bli gravid. Alltså vet väldigt få, ens av våra närmaste, om vad vi går igenom. Och så får det förbli, tills vi är föräldrar eller har bestämt oss för att sluta försöka.