Potatisarna

Namnet på bloggen föddes långt före tanken på bloggen, och långt innan vi visste hur medicinskt omfattande vår barnlöshet var.

För ungefär två år sedan fick min kropp plötsligt spader. Mensen slutade inte, jag bara blödde och blödde och blödde. Efter 30 dagars störtblödande var jag en liten blek skakig trasa och tillräckligt skärrad för att övervinna min vanliga gynekologskräck. När jag äntligen fick komma dit hade jag blött i fyrtio dagar. Gynekologen, dr E, visade sig vara en effektiv kvinna i 50-årsåldern med en no-nonsense-inställning till det mesta. Jag pep och ville helst inte bli undersökt, varpå hon lugnt förklarade att hon inte kunde hjälpa mig utan att titta på relevanta kroppsdelar, och att hon inte på något vis tänkte tvinga mig till någonting, men om jag inte tog bort händerna från underlivet så var det nog lika bra att jag klädde på mig och gick hem på momangen. Så upplyste hon mig om att mina symptom kunde bero på cystor på äggstockarna. Någonstans mellan ordet ”cystor” och de fyrtio dagarnas blödande insåg jag att två minuters obehaglig undersökning var ganska lindrigt i jämförelse med allt som kunde hända om vi inte gick till botten med orsaken till mina problem. Så hon fick titta, och jag sparkade och skrek nästan inte alls, och det gick fort. Hon konstaterade att allting såg fint ut, men att hon behövde titta på äggstockarna med ultraljud också, eftersom man av anatomiska skäl inte kan se äggstockar vid en normal gynundersökning.

Ultraljud, inga problem, tänkte jag och såg för mitt inre öga bilden av ultraljudsundersökningar av gravida som man har sett i dokumentärer på TV. En klick salva på magen, en stav som dras omkring och en bild av ett foster på en skärm. Toppen, det fick hon gärna göra med min mage. Så jag drog upp tröjan lite extra och tittade på när hon tog fram ultraljudsstaven och applicerade lite gel på den. Och sedan tog hon fram någonting kondomliknande och trädde på staven, och jag förstod inte vad hon gjorde, varför skulle hon ha ett skydd på ultraljudsst… åfytusanjävlar där ramlade poletten ner.

(Här bör det nämnas för alla som inte vet det, att den där gulliga versionen av ultraljudsundersökning från magens utsida bara fungerar på gravida kvinnor i andra trimestern eller senare. För ogravida, eller tidigt i graviditeten måste man göra vaginala ultraljud. Genom slidan, jajamen).

Jag överlevde det med. Och på skärmen fick jag se mina äggstockar, friska och cystfria. ”Du är nog bara stressad”, föreslog gynekologen. ”Är det något som stressar dig?” Och då bubblade jag fram en strid ström av oro, våra år av fruktlösa barnförsök, mitt krävande jobb med obefintlig anställningstrygghet, svårigheten att vara invandrare och oro för nära anhöriga som är sjuka. Hon nickade förstående och gav mig adressen till en fertilitetsklinik i närheten (det enda av mina problem som hon rimligtvis kunde hjälpa mig med). Vår IVF-resa kunde börja.

Hursomhelst, och nu kommer jag äntligen till den egentliga poängen: mina äggstockar ser ut som potatisar, men å andra sidan ser allting ut som potatisar i ultraljud. Därav namnet på denna blogg. För att hedra mina äggstockar, och i förhoppningen om att en dag få se en liten potatis som vinkar på ultraljudsskärmen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s