Monthly Archives: juni 2013

Kriminellt i Tyskland

Jag fick precis reda på att äggdonation är olagligt i Tyskland. Och inte bara lite olagligt heller, utan straffbart med upp till tre års fängelse för behandlande läkare! Det är ju inte klokt. Jag bor i ett land där det är lagligt att gå till prostituerade, men olagligt att föra in en samtyckande kvinnas ägg i en annan samtyckande kvinna. Man tar sig för pannan. Jag vet ju i alla fall vilket alternativ jag tycker är moraliskt försvarbart av de två.

Inte nog med att äggdonation är olagligt, det är även olagligt att förbereda en patient för äggdonation i utlandet, eller att ens ge råd om äggdonation. Vilket i ett huj får mig att förstå varför min gynekolog, Dr E, såg så chockad ut när jag kläckte ur mig ”Vi vill ha barn. Om det blir med donerade ägg eller spermier spelar mindre roll”. Hennes svar var ett mumlande ”Jag tror nog inte att det kommer att behövas…”. Jag var alltså bara ett andetag ifrån att göra henne till brottsling. Hoppsan. Där var jag en sån där naiv svensk invandrare igen.

Motiveringen till att göra äggdonation olagligt är att det inte ska finnas två kvinnor som kan betraktas som mamma till samma barn. Spermiedonation är lagligt. Faderskap är inte lika heligt som moderskap i Tyskland.

Men prostitution är lagligt.

*Djupt andetag.*

Jag bor i ett kristet konservativt land nu. Min moraliska kompass är ganska ofta i strid med religiösa konservativa ideal. Det vara bara det jag skulle säga.

Jag tänker inte ens tagga det här inlägget ”arg”. Jag är bara förundrad. På ett ganska sorgset sätt.

Tyska wikipedia om äggdonation.

Annonser

Att längta lagom mycket efter barn

Jag tror att alla som kämpar med IVF har känt sig ifrågasatta någon gång (eller ofta). Av politiker som försvårar behandlingar genom krångliga regler, av okunniga journalister som skriver förvirrade skräckreportage om barngalna kvinnor, och av bekanta som kläcker ur sig de mest sårande saker (”ni kan väl skaffa hund istället” brukar vara en favorit).

Man får helt enkelt inte längta för mycket efter barn. Inte så där mycket så att man börjar äta konstiga mediciner och sticka sprutor i sin egen kropp och underkasta sig hundra tusen gynundersökningar. Då är man konstig. Hysterisk. Borde skaffa hund istället.

Sedan har vi dem som aldrig har känt någon barnlängtan. De som kanske tidigt bestämde sig för att de inte ville ha barn, och som aldrig har fått skäl att ompröva det. I mainstreamsamhällets ögon är det inte heller okej. I alla fall inte för kvinnor. För några månader sedan blev Pia Sundhage (fotbollstränaren, f.d. fotbollsspelaren) intervjuad i en stor tidning, jag minns inte längre vilken. Rubriken var ”Jag vill inte ha barn” eller något liknande. Som om det är det intressantaste man kan säga om henne. Frivilligt barnlösa (i synnerhet kvinnor) misstänkliggörs och det spekuleras i huruvida de är själviska, bittra eller bara konstiga.

Det här stör mig något oerhört. Att det finns en ”lagom” nivå av barnlängtan som man ska hålla sig till. En normgodkänd barnlängtan. Enligt mina empiriska observationer, verkar det som om de här kriterierna ska vara uppfyllda för att man ska få längta efter barn:

– Man ska vara kvinna. (Män får inte längta jättemycket efter barn. Det ses som konstigt. Eller i alla fall något man aldrig pratar om).

– Man ska dessutom vara född till kvinna. (Transsexuella tvångssteriliseras, vilket i sig är så upprörande att det är helt obegripligt att det har fått fortgå så länge. Det finns ett ord för sådan verksamhet, men jag bor i Tyskland så jag skriver det inte).

– Man ska leva i ett långvarigt heterosexuellt förhållande. (Att ensamstående och  homosexuella också kan längta efter barn verkar komma som en överraskning för många. Om de inte bara avfärdar tanken som absurd).

– Tillåten ålder att längta efter barn är 25-38 år. (Både äldre och yngre brukar bli rejält fördömda i mainstreamsamhället. Som om barnlängtan slår till vid en viss ålder, lika för alla).

– I denna ålder är det å andra sidan obligatoriskt att längta efter barn, om alla ovanstående kriterier är uppfyllda. (Annars ses man som bitter eller konstig, se ovan).

– Barn ska tillverkas medelst vaginala samlag hemma i sängen. (Vi som kämpar med IVF har nog alla fått höra olika varianter av hur IVF tär på vårdresurser, eller är mot Guds vilja, eller bara är ”onaturligt” så där i största allmänhet).

Alla vi som inte håller oss inom dessa snäva ramar blir ifrågasatta. Varför? Vem har med min barnlängtan att göra, egentligen?

En av de mest överraskande insikter jag fått efter åren av ofrivillig barnlöshet är denna: Jag känner lika mycket sympati för de frivilligt barnlösa som för de ofrivilligt barnlösa. Barnlängtan är personligt. Ingen annan har rätt att bestämma vilken längtan som är lagom och acceptabel. Ingen utom jag vet hur det känns inne i just mig.

Och nej, att skaffa en hund är inte samma sak.

Ett par ord om vetenskaplighet

Jag hade tänkt berätta om vårt första IVF-försök, men så blev jag påmind om något annat som gör mig arg istället, nämligen hur utsatta vi ofrivilligt barnlösa är. Vi är ledsna och desperata i vår längtan, och de flesta av oss är beredda att göra nästan vadsomhelst för ett barn vi kan kalla vårt eget. Vi sticker sprutor i vår egen kropp, underkastar oss plågsamma behandlingar och äter mediciner som förändrar oss till kropp och själ. Kanske går vi igenom adoptionsutredningar med allt vad det innebär med granskning av privatlivet.

Kort sagt, om någon föreslår en metod som inte involverar sprutor, hormonbaserade mediciner, gynstolar och djupgranskning av badrumsstädningen, så är vi beredda att lyssna.

Här finns det ett öppet fält för alla sorters alternativmedicinska behandlingar, de flesta med ingen eller högst tveksamt dokumenterad effekt. Nu senast såg jag att patientföreningen Barnlängtan (som gjort så mycket bra för oss ofrivilligt barnlösa) tipsade om en workshop för att ”hitta ditt inre välbefinnande”. En hel del i inlägget gjorde mig tveksam, och jag kollade upp workshopen och metoden som används där, EFT (Emotion Freedom Techniques). Den har ett alldeles eget inlägg i the Skeptic’s Dictionary, ett ganska raljant, men användbart, uppslagsverk om man vill kolla upp alternativa behandlingsmetoder. Varken på den sidan, eller Wikipedia, eller någon av de andra nätbaserade oberoende källor jag har kunnat hitta, verkar EFT vara bättre än placebo. Att göra en behandling med EFT är alltså lika bra, eller verkningslöst, som att, säg, föra ett samtal om ens problem med en vänligt sinnad och hjälpsam person utan speciell utbildning. Men workshopen kostar pengar.

Jag skriver inte det här inlägget för att jag tror att den som gav tipset på Barnlängtans blogg menade illa, tvärt om. Jag tror inte ens att EFT-terapeuten är ute efter att lura folk. (Hon tror nog också att hennes terapi hjälper. Hon har ju sett människor få barn efter den. Efter att de också gjort sin tredje IVF-behandling!). Jag vill inte heller peka finger åt alla er som söker er till alternativa behandlingsmetoder. Jag vet att ni är desperata i er barnlängtan. Jag är desperat. Och just därför har vi rätt till behandlingar som fungerar. Evidensbaserad, riktig medicin.

Jag vill att sjukvården ska ta bättre hand om oss, så att färre av oss betalar pengar för verkningslösa behandlingar. Att det finns mer lättillgänglig information om ofrivillig barnlöshet, så att vi inte blir hänvisade till tveksamma kunskapskällor.

Det finns mycket vetenskapen inte vet om fertilitetsbehandlingar. Men om någonting fungerar, oavsett om läkarna förstår varför eller inte, så fungerar det, och man kan visa det i vetenskapliga studier. Om något fungerar och är enkelt och billigt kommer genast alla fertilitetskliniker, privata såväl som offentliga, att börja tillämpa det, för att göra patienter gravida snabbt är vad de tjänar pengar på (och vad vi patienter vill att de ska göra med oss). Om det inte fungerar i vetenskapliga studier, så fungerar det inte i den verkliga världen heller och  då kan man lika gärna låta bli att göra den behandlingen.

Jag har haft turen att växa upp i ett land där universitetsutbildningar är gratis. Jag har haft turen att ha en familj som stöttade mig när jag skaffade mig en mycket lång naturvetenskaplig utbildning. Utan den bakgrunden kanske jag också hade sökt mig till alternativmedicinen i min barnlängtan. Kanske hade jag tagit homeopatiska preparat, som inte är något annat än vanligt vatten. Men då hade jag ju slösat bort mina pengar till ingen nytta.

När vår fertilitetsklinik här i Tyskland hade konstaterat att min man har nedsatt spermierörlighet, så var läkaren på vippen att erbjuda oss vitaminer utan bevisad effekt. Men sedan kom han ihåg att vi är naturvetenskapligt skolade, och då ändrade han sig. Tänk om vi inte hade haft den utbildning vi har? Hade vår läkare, den som vi förväntas lita på, lurat oss att betala pengar för verkningslösa preparat då? Och hur måga har faktiskt betalat för dessa vitaminer, när läkaren vet att de är verkningslösa? Sådant gör mig arg.

Om du som läser det här gör alternativmedicinska behandlingar mot din ofrivilliga barnlöshet, och nu är arg på mig för det här inlägget, så vill jag bara säga: Jag bryr mig om dig! Jag vill inte att du ska bli lurad. Du har det svårt nog. Jag känner förmodligen inte dig, men vi är i samma situation, du och jag. Vi vill samma sak. Så för din egen skull ber jag dig att tänka efter nästa gång du ska betala pengar för homeopati / osteopati /zonterapi /annat som inte sjukvården erbjuder: Om den här behandlingen verkligen vore effektiv, skulle inte den privata fertilitetskliniken ha erbjudit den då?

Ta hand om dig.