Att längta lagom mycket efter barn

Jag tror att alla som kämpar med IVF har känt sig ifrågasatta någon gång (eller ofta). Av politiker som försvårar behandlingar genom krångliga regler, av okunniga journalister som skriver förvirrade skräckreportage om barngalna kvinnor, och av bekanta som kläcker ur sig de mest sårande saker (”ni kan väl skaffa hund istället” brukar vara en favorit).

Man får helt enkelt inte längta för mycket efter barn. Inte så där mycket så att man börjar äta konstiga mediciner och sticka sprutor i sin egen kropp och underkasta sig hundra tusen gynundersökningar. Då är man konstig. Hysterisk. Borde skaffa hund istället.

Sedan har vi dem som aldrig har känt någon barnlängtan. De som kanske tidigt bestämde sig för att de inte ville ha barn, och som aldrig har fått skäl att ompröva det. I mainstreamsamhällets ögon är det inte heller okej. I alla fall inte för kvinnor. För några månader sedan blev Pia Sundhage (fotbollstränaren, f.d. fotbollsspelaren) intervjuad i en stor tidning, jag minns inte längre vilken. Rubriken var ”Jag vill inte ha barn” eller något liknande. Som om det är det intressantaste man kan säga om henne. Frivilligt barnlösa (i synnerhet kvinnor) misstänkliggörs och det spekuleras i huruvida de är själviska, bittra eller bara konstiga.

Det här stör mig något oerhört. Att det finns en ”lagom” nivå av barnlängtan som man ska hålla sig till. En normgodkänd barnlängtan. Enligt mina empiriska observationer, verkar det som om de här kriterierna ska vara uppfyllda för att man ska få längta efter barn:

– Man ska vara kvinna. (Män får inte längta jättemycket efter barn. Det ses som konstigt. Eller i alla fall något man aldrig pratar om).

– Man ska dessutom vara född till kvinna. (Transsexuella tvångssteriliseras, vilket i sig är så upprörande att det är helt obegripligt att det har fått fortgå så länge. Det finns ett ord för sådan verksamhet, men jag bor i Tyskland så jag skriver det inte).

– Man ska leva i ett långvarigt heterosexuellt förhållande. (Att ensamstående och  homosexuella också kan längta efter barn verkar komma som en överraskning för många. Om de inte bara avfärdar tanken som absurd).

– Tillåten ålder att längta efter barn är 25-38 år. (Både äldre och yngre brukar bli rejält fördömda i mainstreamsamhället. Som om barnlängtan slår till vid en viss ålder, lika för alla).

– I denna ålder är det å andra sidan obligatoriskt att längta efter barn, om alla ovanstående kriterier är uppfyllda. (Annars ses man som bitter eller konstig, se ovan).

– Barn ska tillverkas medelst vaginala samlag hemma i sängen. (Vi som kämpar med IVF har nog alla fått höra olika varianter av hur IVF tär på vårdresurser, eller är mot Guds vilja, eller bara är ”onaturligt” så där i största allmänhet).

Alla vi som inte håller oss inom dessa snäva ramar blir ifrågasatta. Varför? Vem har med min barnlängtan att göra, egentligen?

En av de mest överraskande insikter jag fått efter åren av ofrivillig barnlöshet är denna: Jag känner lika mycket sympati för de frivilligt barnlösa som för de ofrivilligt barnlösa. Barnlängtan är personligt. Ingen annan har rätt att bestämma vilken längtan som är lagom och acceptabel. Ingen utom jag vet hur det känns inne i just mig.

Och nej, att skaffa en hund är inte samma sak.

Annonser

5 responses to “Att längta lagom mycket efter barn

  1. Hej, ville bara säga att detta va ett av dom bästa inläggen jag läst på länge! Kram från en 23åring som längtar ihjäl sig (-:

    • Tack Josefin!

      Och du, stå på dig! Ingen kan säga att din längtan är mindre ”värd”. Man kan över huvud taget inte värdera längtan.
      För övrigt så ändras normerna för vad som anses ”normalt” väldigt snabbt. Runt 1970 var *genomsnittsåldern* för förstföderskor 24 år. Hur hade det gått, om det var förbjudet att längta efter barn som 23-åring? Det kan du säga nästa gång någon tycker att du är för ung.

      Dessutom är det en stor biologisk fördel att vara ung när man börjar längta och försöka. Fertiliteten är högre, och man har mer tid på sig om man skulle behöva göra IVF.

      Lycka till!

      Kram, Ebba

  2. De stämmer verkligen de där du skriver. Jag har alltid vetat ayt jag vill ha barn. När jag var sex år fyllde i en ”mina vänner bok” står de på frågan vad vill du bli när du blir stor? – jag vill bli mamma. Jag bärjade längta på riktigt efter barn -10 då var kag 19 år. Å jag kände de som skämmigt att längta så.. som tur var var de en tjej till i min klass som kände samma. Men de var BARA för henne jag erkände vad jag kände. för de kändes inte tillåtet att vara så ung och längta. Vist ville jag ta studenten å skaffa jobb.. men festa, resa och göra framgångsrik kariär först var inget för mig… de kunde jag gära sen.. när jah tillslut ett år senare (med lite cider i kroppen) vågar erkänna för min sambo att jag ville ha barn, om ett år kan vi bärja försöka då tyckte han.. men två veckor senare plusa jag.. vi blev glada men han ville helst göra abort å de gjorde mig så ledsen. Viste inte hur jag slulle klara de. De ländes omöjligt! (varför jag inte våga helt nykter var nog för de kändest just ”förbjudet” att längta) hade även en katt men nej att djur är inte samma sak. Så kriterierna du skriver om när man får längta stämmer så bra. Hoppas ni får ert efterlängtande barn!

    • Hej Johanna!

      Oj, ja det måste vara besvärligt om man längtar mer efter barn än ens partner gör. Jag hoppas att du kan prata med din partner om dina drömmar och förhoppningar nu, barnlängtan och allt annat i livet.

      Allt gott!

      ~ Ebba

  3. Pingback: Myten om de unga mammorna | Ebbas potatisar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s