Monthly Archives: juli 2013

Den långsökta kopplingen mellan IVF och tandvård

Förra året när jag gick runt och väntade på att mensen skulle börja, så att vi kunde sätta igång med IVF 1, råkade jag tugga sönder en fyllning i en av mina tänder. Det vara bara att masa sig iväg till tandläkaren på momangen.

När vi flyttade hit, valde min man en tandläkare åt sig enligt två kriterier: mottagningen skulle ligga nära vårt hem, och tandläkaren skulle tala engelska. Han hittade Dr J som han gillade, och som därmed blev vår tandläkare. När jag gick dit med min söndertuggade tand var det mitt första besök där.

När Dr J hade lagat min trasiga tand började han prata allmänt om vad jag kanske skulle vilja göra mer i tandhänseende. Han petade lite på mina visdomständer och fick den där ivrigt angelägna blicken, som tandläkare ofta får när en patient på 30+ med visdomständerna kvar dyker upp på deras mottagning. Det var uppenbart att han ville dra ut dem. Det var också uppenbart för mig att det var högst olämpligt att sätta igång några tandutdragningar med möjliga infektioner och antibiotikakurer som följd, när jag bara var dagar ifrån att påbörja en IVF-behandling.

Så jag berättade för honom. Om vår barnlängtan, utredningen, den förestående behandlingen, min eventuellt förestående graviditet, och varför det var ytterst jätteolämpligt att dra ut tänder som satt där de satt och inte bråkade med någon. Som nog har märkts, är jag inte jättebra på att fatta mig kort när jag pratar om något som jag tycker är viktigt. Så min utläggning tog säkert en eller ett par minuter. När jag till sist hade använt alla ord jag tyckte att situationen krävde, blev det tyst. Dr J och tandsköterskan tittade på mig, mållösa. Sedan drog han efter andan och sa långsamt ”You are aware that I am a dentist, right?”
Vilket kanske, när man tar allting i beaktande, var en relevant fråga för honom att ställa. Inte för att jag vet vad han trodde att jag trodde att han kunde göra åt vår barnlöshet, men den typen av redogörelse som jag kom med, är nog inte helt vanlig i en tandläkarstol. Jag ville ju bara att han skulle förstå att det verkligen verkligen inte var lämpligt att dra i mina visdomständer. Budskapet gick fram, kan man lugnt säga. Han slutade prata om att dra ut tänder, och önskade mig bara lycka till.

Jag gjorde nog ett ganska bestående intryck, för ett halvår senare, när min man gick dit på ett vanligt tandläkarbesök, förhörde sig Dr J om hur det hade gått för oss (minus) och hälsade så gott till mig. Dr J må vara tandläkare, men han kan bry sig om sina patienters totalhälsa och välmående ändå. Och sådant tycker vi om.

Annonser

Knarkigt värre – att injicera Cetrotide på tyska

Sprutfasen av IVF 2 har nått fram till de ägglossningshämmande injektionerna. I morse klockan 7:00 var det dags för första sprutan. Förra gången fick jag Orgalutran i färdigförberedda sprutor. Injektionerna sved rejält, men annars fungerade det hela bra. Den här gången får jag en annan medicin, Cetrotide. Dr S berättade att flera patienter på kliniken hade fått ägglossning trots att de hade använt Orgalutran, så de testar något annat nu.

Cetrotide kommer inte i färdiga sprutor. Man måste blanda själv. I vanlig ordning fick jag muntliga instruktioner på tyska av en sjuksköterska, som pekade på en inplastad förpackning Cetrotide. Ingen praktisk träning för mig. Inte ens träning i att blanda medicinen. Så i morse, yrvaken och trött, blev det genrep och premiär för mitt Cetrotide-injicerande i en enda darrig blandning.

Naturligtvis läste jag instruktionerna. På tyska. Den första meningen var  ”Die erste Injektion muss unter Aufsicht Ihres Arztes erfolgen” (första injektionen måste ske under Er läkares uppsikt). 7:00 en söndagmorgon. Lite sent att få hjälp av Dr S. Där var jag, instruktionslappen, minnet av sköterskans beskrivning samt makens moraliska stöd där han satt på badkarskanten. Bara att göra, för femton ägg som skramlar runt i bukhålan blir ingen glad av.

Så här tar man Cetrotide:

En förpackning innehåller en spruta fylld med vatten, två nålar (en tjock och en tunn), en liten burk med medicinpulver och två alkoholindränkta rengöringstussar.

Man börjar med att sätta fast den tjocka nålen på sprutan och rengör locket på pulverburken med ena alkoholtussen. Locket har ett gummitäcke, och genom det sticker man nålen och injicerar vätskan i burken. Pulvret löses upp i vattnet. Det är viktigt att det blir helt löst, utan fällningar eller bubblor. (Vad man gör om det ändå är fällningar och bubblor framgår inte). När medicinlösningen är klar vänder man uppochned på burken, drar ut nålen tills den sitter precis i gummitäcket och suger ut all medicinen i sprutan.

I nästa steg byter man den tjocka nålen mot den tunna, och trycker ut alla luftbubblor. Tvättar magen med alkoholtuss nr 2. Nyper tag i magfläsket med tumme och pekfinger och sticker in hela nålen i magen. Därefter måste man släppa magen, för till nästa steg behöver man båda händerna på sprutan. Man måste nämligen dra ut kolven en liten bit för att säkerställa att inget blod dras upp i sprutan. Hög knarkarvarning på det här. Jag antar att om man drar upp blod i sprutan är det för att man har träffat en blodåder. Varför det är farligt eller olämpligt framgår inte. Men om man får upp blod måste man kassera hela sprutan och börja om från början med en ny.

Det här steget med att inte-dra-upp-blod-i-sprutan tycker jag är väldigt läskigt. Sköterskan utelämnade det i beskrivningen av vad jag skulle göra. Huh? Jag får nog ringa imorgon och fråga.
För Orgalutran var det samma sak, men med Gonal gör man det ju inte (vore rätt korkat att riskera att dra upp blod i medicin för flera hundra euro… och så som sprutan är utformad går det ju inte ens. Puh).

Cetrotide-instruktion på tyska.

Dagens tyska läsövning. Notera att man är Sie, inte Du, med instruktionsboken.

I alla fall. När jag yrvaken och trött hade lyckats med konststycket att sticka in nålen i magen och sedan inte dra upp blod i sprutan, så var det bara att injicera hela rasket i lugn takt. Sved och brände gjorde det, men sedan var det värsta över. Efter att ha samlat ihop nålar och sprutor och alkoholtussar och mig själv kunde jag konstatera att hela processen hade tagit 30 minuter. Jag hoppas att det går fortare imorgon när jag har ett jobb att gå till.

Min man var full av beundran och menade att jag är den coolaste person han känner. Nu var han kanske inte helt objektiv från början, men i alla fall. Kärlek och stöd. Det är min kropp som får nålar i sig, men vi är definitivt två om det här, två som vill bli föräldrar, två som kämpar. Och det gör att även injektioner av svidmedicin i arla morgonstund blir så mycket lättare att hantera.

Myten om de unga mammorna

Alla vi som längtar efter barn och har passerat 30 har nog fått syrliga kommentarer om vår ålder: ”Du har väntat för länge med att skaffa barn”. Förutom att det är ett oförskämt påpekande till någon som längtar, så är det dessutom korkat, eftersom
1) personen i fråga inte har en aning om hur länge vi har försökt,
2) vi gör i allmänhet IVF för att vi har ett medicinskt problem (inte hög ålder),
samt
3) att skaffa en tidsmaskin och åka tillbaka i tiden för att påbörja barnförsöken tidigare än vad vi de facto gjorde, är betydligt svårare än att göra IVF.

Så, nu när vi har klarat av det, kan vi ge oss i kast med sakfrågan. Får kvinnor sina barn så mycket senare nuförtiden än förr? Många går omkring med en föreställning om att ”förr i tiden” (vilket är en ganska lång tidsperiod om vi räknar in hela homo sapiens historia) gifte man sig och fick barn tidigt, kanske redan i tonåren. Om vi låter stenåldern vara, och bara koncenterar oss på Sverige och de senaste två-tre hundra åren, kan vi fråga den eminenta Statistiska Centralbyrån, som har statistik om det mesta. (Jag älskar det här med Sverige – det finns offentliga siffror på allt! I Tyskland är allting så hemligt att man knappt ens vet hur många tyskar det finns).

Det visar sig att äldre mammor var vanligare förr. Att bli mamma efter fyllda fyrtio var 10-20 gånger vanligare på 1800-talet än vad det är nu. Genomsnittsåldern för en barnaföderska 1860 var 32 år. 2011 i Sverige var snittåldern 30,8 år. Visserligen fick kvinnor många fler barn under livet på 1800-talet, men även om man tittar på den ungefärliga åldern vid första barnets födelse (som skattas till 27-28 år, baserat på när kvinnor i snitt gifte sig för första gången) så är dagens snittålder, 29 år, inte konstig alls. Tittar man på statistiken år för år, så ser man att det var 1970-talet som var den märkliga tiden, då kvinnor fick barn mycket mycket tidigare än något annat decennium som det finns statistik för.

Medelålder för barnaföderskor

Medelålder för barnaföderskor i Sverige, 1750-2011. Notera att snittåldern var strax över 30 år ända fram till ungefär 1900. Informationskälla och grafik: SCB.

Ingen kan säga åt mig när det är lämpligt att börja längta efter barn, för det är djupt personligt, som jag har skrivit om tidigare. Men alla vi som får vår ålder slängd i ansiktet av okänsliga bekanta eller rentav okunnig vårdpersonal, vi kan bara bita tillbaka med lite stålblanka siffror från SCB.  På 1800-talet föddes det 20 barn per år och 1000 kvinnor i åldern 45-49 år! Vi är alla unga i dessa sammanhang.

Som lite grädde på moset rapporterade DN i söndags att kvinnor verkar vara mest fertila mellan 30 och 34 års ålder. Och fertiliteten för kvinnor mellan 35 och 40 är bara marginellt lägre än mellan 20 och 24.

Vi är inte för gamla än på länge.

(Sedan skulle jag kunna hålla en lång utläggning om det olämpliga i att bara fokusera på kvinnors ålder hela tiden och varför mannens ålder också har betydelse och att mannens och kvinnans åldrar är korrelerade i ett par, men då kommer jag att bli arg, och jag har lyckats avhålla mig från att skriva arga inlägg så länge nu. Så jag sparar det).

Min fertilitetsläkare är mammaledig (och annat man måste stå ut med)

Jag har skrivit en hel del om Dr B, fertilitetsläkaren. Hon är den bästa läkare man kan tänka sig. Kunnig och omsorgsfull, varm och empatisk. Professionalism och medkänsla i en enda liten entusiastisk vitrocksklädd person. Jag tänkte många gånger under behandlingarna som hörde till IVF1, att om vi hade träffats under andra omständigheter, Dr B och jag, hade vi kanske kunnat bli vänner. Hon är bara några få år äldre än jag.

Så när jag äntligen hade kommit fram till att det var dags för nästa IVF-försök var det självklart Dr B vi kontaktade. Men vi fick inget svar. Inte förrän ett par dagar senare när Dr B:s kollega, Dr S, hörde av sig.

Dr B var mammaledig. Hon hade fått barn. Bara sådär.

Vi gillar verkligen Dr B, så vi unnar henne naturligtvis all lycka i världen, inklusive mammalycka. Men oj vad vi kände oss övergivna.

Dr S tar hand om oss nu. Hon är erfaren och kunnig, en av klinikcheferna. Hon är också mycket upptagen, just därför. Ibland går det väldigt fort. Efter en viss inledande irrationell antipati från min sida (mest för att Dr S inte var Dr B, och för att hon missförstod mig i ett halvkritiskt skede) har jag funnit mig tillrätta i situationen. Det blir bra det här. Dr S vet vad hon gör, och vi har varit med förr. Det här kan också fungera.

Men om jag träffar Dr B igen ska jag fråga hur det kändes att ha stor mage bland par som längtar sig fördärvade efter barn. Det är nog inte heller lätt.

Start!

Igår mens, idag klinikbesök. Allt i prima form; två pigga äggstockar, en livmoder som har rätt mycket slemhinna att göra sig av med enligt ultraljudet och fina värden i blodprovet. Mediciner till ett värde av 1000 euro uthämtade på apoteket (jag betalar hälften). Gonal-sprutan ligger i kylskåpet.

Nu börjar vi.

Och de tre i frysen

Efter IVF-behandlingen i mars-april 2012 som slutade i minus, hade vi åtminstone tre embryon kvar i frysen. Men jag var stukad, mentalt och fysiskt. Dels behövde min kropp lugna ner sig, men framför allt behövde jag komma ikapp. Sedan kom maj och juni, med det vanliga mycketpåjobbet. Embryona låg i frysen. Dr B, fertilitetsläkaren, tycket att vi gjorde klokt som inte rusade in i nästa behandling, utan tog det lugnt och sörjde färdigt.

Så blev det juli och semestertider. Mycketpåjobbet blev mindrepåjobbet, och plötsligt i juli 2012 kändes det som en bra idé att försöka igen. Vi kontaktade kliniken, Dr B gjorde de nödvändiga testerna, jag fick hormontabletter, mensen började och jag fick en tid för frozen embryo transfer, FET. Slemhinnans tillväxt kontrollerades med ultraljud och allt såg bra ut. ”Doesn’t it look cozy in there” som Dr B uttryckte det när vi tittade på ultraljudsskärmen. Ehh, ja, mysigt, kanske inte ordet jag hade valt…

På dagen för överföringen tog jag smärtstillande medicin hemma i förväg (Dr B tänker på allt och hade skickat med den vid senaste besöket) och min man och jag promenerade till kliniken för att jag skulle vara lite lätt trött och avslappnad i musklerna när det var dags för själva ingreppet.

Ett av embryona hade inte överlevt upptiningen, men två levande embryon hade biologen i sin petriskål, ett av dem hade till och med hunnit växa till fem celler. För att underlätta implantationen hade vi tackat ja till ”assisted hatching”, en metod där biologen skär ett snitt i äggskalet med laser, eftersom frysningen och upptiningen gör embryohöljet hårdare. På bilderna såg det ut som om någon tagit en tugga ur kanten på embryona. Vi fnissade och konstaterade att om det blev ett barn skulle hen kallas ”Laserknodden”. Allt som görs med laser är ju som bekant lite tuffare.

Överföringen var inte behaglig, men inte lika plågsam som gången innan. Och så hade jag återigen två embryon i magen. Det var i början av semestern, så de följande veckorna låg jag mest i hängmattan och latade mig. Och irriterade mig på hormontabletterna jag fick. De fick nämligen bröst och mage att svälla upp. Så där gick jag omkring och såg gravid ut, och käderna passade inte längre, och allt detta bara några dagar efter återföringen. Vågen visade ett ynka kilo mer än vanligt, men det kilot hade klistrat fast sig å det bestämdaste på framsidan av kroppen. Jag funderade över graviditetstecken, men om man proppar kroppen full av artificiella hormoner går det ju inte att säga någonting. Jag blödde inte i alla fall. Alltid något.

På testdagen satt min man och jag i badrummet med en äggklocka och teststickan. Efter fem minuter tittade vi tillsammans. Ett svagt, svagt vertikalt streck korsade det vanliga testminuset. Jag lusläste bipacksedeln, och budskapet var glasklart: ett plus, oavsett hur svagt, är ett plus. Men vi var förvirrade ändå. På testdagen borde väl resultatet vara tydligare? Eller hade min kropp inte producerat tillräckligt mycket hCG (gravidhormon) än?

Nästa dag gjorde jag om testet. Minus. Förvirring. Vad hade hänt egentligen? Hade vi inbillat oss det svaga plusset?

Dag två efter testdagen gjorde jag ett tredje test, av annat märke. Minus igen.

Dag tre efter testdagen kom mensen. Jag var inte gravid. Så var det försöket slut. Slut på embryon, slut på chanser, bara att börja om.

När vi kom till kliniken för uppföljningssamtal blev Dr B mycket intresserad av vårt svaga plus. Ett plus är ett plus, och det uppstår bara om man har hCG i kroppen, vilket bara finns om man är gravid. ”Du var nog gravid”, konstaterade Dr B. ”Upplevde du några graviditetssymptom? Ömmande bröst, illamående, eller något annat?”
”Mja”, svarade jag, ”medicinen fick mina bröst att svullna, så det var svårt att veta om något hände över huvud taget”.
Dr B tittade rakt på mig, blinkade ett par gånger och sade sedan ”Svullna bröst är inte en känd biverkan av de hormonerna”.

Sedan åkte några diagram fram på bordet (Dr B gillar att vi är naturvetare och inte rädda för statistik). Halveringstiden för hCG i människokroppen är ett par dagar. Den troligaste förklaringen till det svaga plusset är att ett av embryona faktiskt fäste i livmoderslemhinnan, men stöttes ut ett par dagar före testdagen. När jag testade var halterna av hCG på väg ner, och odetekterbara dagen efter första testdagen. Om jag hade tjuvtestat tidigare hade jag antagligen fått ett tydligare plus.

Dr B var mild och empatisk. Hon förklarade lugnt att jag sannolikt hade varit gravid men drabbats av ett väldigt tidigt missfall. Nu fanns inga tester att göra, utan vi skulle bara se till att min kropp mådde bra. Troligtvis var allting redan som det skulle, för kroppen kan hantera sådana här situationer. Den här typen av missfall är antagligen vanliga, men det är svårt att veta, eftersom få kvinnor ens är medvetna om att de har varit gravida när mensen bara är någon dag försenad.

Tidiga missfall beror för det allra mesta på kromosomfel hos embryot och inte på fel hos kvinnan. Dr B sa att även om det kändes jobbigt för oss nu, så var det bättre att drabbas av ett tidigt missfall än ett senare, som blir medicinskt och psykologiskt mycket mera påfrestande. Om embryot stöts ut så tidigt är det nästan alltid för att det inte skulle kunna utvecklas till en levande människa ändå.

Men framför allt hade jag faktiskt blivit gravid, om än bara för några dagar. Och det visade att hela kedjan av behandlingar fungerade. Äggstimulansen ledde till tolv ägg. Fem av dem befruktades med ICSI och växte. Fyra embryon blev inplanterade i min livmoder i två olika omgångar. Och en gång blev jag gravid. Vi hade bara haft otur. 37% chans att lyckas hade hon lovat oss när vi började med första sprutan. Vi var de andra 63 procenten. Inget konstigt, bara statistik.

Märkligt nog var jag mindre ledsen av att få ett retroaktivt graviditets- och missfallsbesked än jag hade blivit av första försökets tidiga mens. Beskeden kom så utspridda att jag hann hantera dem. Däremot kände jag mig tom. Färdig. Vi hade ju gjort det här nu. Nu var vi klara. Visserligen hade vi inget barn, men vi hade ju gjort IVF. Nu fick det vara nog. Så kände jag, och tanken på fortsatta behandlingar var bara en abstrakt föreställning som hörde till framtiden, inte nuet. Min man längtade precis lika intensivt efter barn som tidigare, men min barnlängtan hade satts på paus. Jag ville inte sticka nya nålar i kroppen, för jag hade gjort IVF och nu var det klart. Resultatlöst, men färdigt.

Det dröjde ända till april 2013 innan jag ändrade mig och var beredd att påbörja de första stegen i en ny IVF-behandling. Och om allt går som det ska kommer jag att ta första Gonal-sprutan nu i veckan.

Ruvning, minus, blod och sorg

Efter vårt första IVF i mars 2012 hade jag fått tillbaka två embryon och ytterligare tre låg i frysen. Enligt Dr B, fertilitetsläkaren, var embryona av utmärkt kvalitet.

Ebbas potatis - fyrcelligt embryo

Ebbas potatis – fyrcelligt embryo

Ruvartiden blev precis så lång som man kunde föreställa sig. Till en början var jag mycket optimistisk, för allt hade ju sett så bra ut. Vi pratade om vad som skulle hända om det blev tvillingar. Vi visste att sannolikheten för minus var större än sannolikheten för plus, men vi hade ju samtidigt kommit så mycket längre än tidigare. Aldrig förr, såvitt vi vet, hade jag haft embryon i livmodern.

Jag har svårt att minnas när förändringen skedde, men den inledande optimismen blev oro istället. En natt efter ungefär en vecka vaknade jag av en mardröm, satte mig rakt upp i sägen och sa att nu är de döda, båda embryona. Min man försökte lugna mig, men jag kände mig bara konstig.

13 dagar efter återföringen hade jag tid på kliniken för att göra graviditetstest med blodprov. Det var en torsdag. På onsdag förmiddag började mensen, och hela min värld rämnade. Jag hade förberett mig mentalt på att det kunde bli ett negativt besked, men inte redan på onsdagen, inte när jag var på jobbet utan min man som stöd, inte så, inte så!

Jag ringde min man och grät. Han grät. Jag ringde mamma och pappa och grät. De grät. Sedan fortsatte jag att gråta i fyra timmar till på egen hand, och så här i efterhand undrar jag varför jag inte helt enkelt sjukanmälde mig och gick hem. Jag har haft mer produktiva jobbdagar när jag har varit matförgiftad.

Graviditetstestet på kliniken blev en formsak. Jag ringde på eftermiddagen för att få reda på resultatet. ”Leider sind Sie nicht schwanger” (tyvärr är ni inte gravid), sa sköterskan. Men det visste jag ju redan.

Jag satt på botten av en djup brunn, allt var svart. Intensiteten i min sorg chockade mig. Dr B hade pratat statistik med oss. 37% chans hade vi att något av alla äggen från äggplocket skulle leda till en graviditet. Det är bara lite drygt en chans på tre. Mitt minus var inte abnormalt alls. Det visste jag ju. Visste, med rationella hjärnan. Men när statistiken levererar en käftsmäll av existentiella proportioner hjälper ingen rationalitet. Vi hade ju sett bilder på embryona. Två helt perfekta små cellklumpar. I tretton dagar hade jag burit dem inom mig. Och nu var båda döda.

Jag tänkte att jag aldrig skulle orka göra det här igen. Smärtan och sorgen var för stor. Men sedan slog det mig: Om jag aldrig gör det här igen, kommer denna smärta och sorg att vara mitt normaltillstånd i resten av livet. Tomheten efter ett barn som aldrig fanns ens som ett plus på en sticka.

Till sist var det min man som plockade ihop bitarna av mig. Med ett lugn som jag avundas och en självklarhet som jag älskar fick han mig att börja tro på barnidén igen. För honom är barnlängtan så naturligt och alternativlöst. Givetvis ska vi försöka igen.

Dessutom hade vi tre perfekta embryon i frysen, våren 2012. Vad som hände med dem får bli ett eget blogginlägg.