Var e’ grabbarna?

Jag gillar verkligen att vara en del av IVF-bloggosfären. Mitt i eländet och förtvivlan finns åtminstone en gemenskap, en känsla av att inte vara ensam och ett värmande icke-fördömande stöd. Att få vara en del av denna gemenskap var ett av mina främsta skäl till att starta min egen blogg. Det andra skälet var för att jag är arg så ofta och behöver skrika ibland.

Men det slår mig att det (nästan) bara är kvinnor som bloggar. Jag känner bara till två män som någonsin skriver om ofrivillig barnlöshet, och båda gör det i sina fruars bloggar (och båda heter Anders och båda var med i TV3:s ”Drömmen om ett barn”):
Anders som är gift med Anna och Anders som är gift med Emilie (numera nedlagd blogg).
Jag har uppskattat deras inlägg extra mycket, just för att det finns så få män som pratar om barnlängtan. Jag gillar naturligtvis även vad Anna och Emilie skriver väldigt mycket.

Men finns det inga andra män som längtar efter barn i bloggosfären? Att män också kan längta efter barn och lida av ofrivillig barnlöshet, det är ju fullkomligt självklart. Jag är själv gift med en man som längtar väldigt mycket. Så varför bloggar så få män? Är det fortfarande tabu för män att längta efter barn i halvoffentligheten? Är privatlivsbloggandet en typisk kvinnohobby?

Den ende man jag har kunnat fråga om saken är, av naturliga skäl, min egen man. Han är annars en skrivande och reflekterande person. Men skriva om sin barnlängtan vill han inte.

Hur är det för er andra som längtar barn tillsammans med en man? Har han någonsin velat skriva om det? Om inte, har han sagt varför?

 

PS. Rubriken är, som ni nog vet, en parafras på en reklamfilm för chips från 1994, som inleds med de numera smått bevingade orden ”Var e’ brudarna?”. Som den potatisentusiast jag är, måste jag naturligtvis länka den också:

Var e’ brudarna? – Länk till Youtube

(Detta inlägg är inte sponsrat av något chipsföretag. Välj dina chips själv efter eget förstånd. För övrigt är potatis godast ochipsat).