IVF 1 – harakiri style

Nu när det snart (förhoppningsvis) är dags för sprutstart för IVF nr 2 borde det ju vara på tiden att avsluta inlägget om IVF 1 som jag har haft halvskrivet i nittiotvå evigheter (eller två veckor, men i alla fall).

När vi hade bott i Tyskland i ungefär ett år och fortfarande inte hade blivit gravida, vände vi oss till en fertilitetsklinik för utredning, som jag berättade om i ett tidigare blogginlägg. Diagnosen: subfertilitet på grund av låg spermiemotilitet. Eller med andra ord, ofrivillig barnlöshet till följd av dålig spermiekvalitet. IVF med intracytoplasmatisk spermieinjektion (ICSI) var den rekommenderade behandlingen.

I Sverige finns det vårdköer. I Tyskland finns det vårdbyråkrati. Det är nämligen inte bara att göra IVF, först måste man förhandla med sin försäkringskassa. (Här kommer en liten parentes om tysk sjukvårdsfinansiering. Man måste vara försäkrad i en ”Krankenkasse”, alltså sjukkassa. Det finns flera kassor  att välja på, och alla personer är inte berättigade att gå med i vilken kassa de vill. När man har beviljats medlemskap i en sjukkassa meddelar man sin arbetsgivare detta, och i fortsättningen dras sjukförsäkringsavgiften automatiskt på lönen. 20% av min lön går dit. Det kan ni tänka på nästa gång någon säger att skatten är låg i Tyskland. Sjukförsäkringen är inte en del av skatten här).
Iallafall.
Vår sjukkassa hade en hel del krav; det måste finnas en medicinsk diagnos (”oförklarligt barnlös” är inte en sådan), och i fallet med låg spermiekvalitet måste det föreligga minst två spermiogram tagna med flera månaders mellanrum. När alla prover var klara och all väntan var över fick vi en komplicerad blankett att fylla i, som sedan skulle till sjukkassan. Vår fertilitetsläkare, Dr B, gav oss rådet att gå dit personligen. Sjukkassan har inte rätt att neka IVF när man har så grundlig medicinsk utredning som vi hade, men de kan förhala beslutet. Så vi traskade till försäkringskontoret, hand i hand, och satt där och gjorde hundvalpsögon och använde vår bästa tyska för att förklara hur mycket vi längtar efter barn. Handläggaren nickade sympatiskt, stämplade fort som attan och så hade vi vårt tillstånd. Rätt till tre IVF-försök, sjukkassan betalar hälften av kostnaderna. Den andra hälften skulle vi betala.

Läkaren, Dr B, var omåttligt entusiastisk inför vår behandling. När nästa menscykel började fick jag Gonal-sprutor med en gång. Jag blev inskickad till en sköterska som skulle förklara för mig hur man tar sprutor (det har jag liksom aldrig gjort). Men hon tyckte att det var jobbigt att prata med mig, så jag fick bara en pytteliten broschyr. På tyska. Och en spruta och massor med nålar och stränga order från Dr B om att ta den första injektionen kl 22:00:00 samma kväll.

21:59:59 stod jag där i badrummet med en laddad spruta, magen blottad, den tyska broschyren på handfatskanten och en djupt ihållande känsla av att det var en extremt dålig idé alltihop. Jag har aldrig varit spruträdd (och föredrar blodprov framför vaginala ultraljud exempelvis) men det där med att sticka mig själv har jag aldrig fixat. Handen skakade. Hela jag skakade. Min man föreslog att han skulle sätta sprutan i stället, och det blev avgörandet. Jag blundade och högg. Tjoff, harakiri style.  Och blev omåttligt förvånad när jag inte ens kände nålen gå in i huden. De är tunna de där nålarna.

Det var i mars 2012. IVF 1 var igång. Men det verkar som om jag inte kan skriva kort om det här, så fortsättningen kommer i ett annat inlägg.

Annonser

9 responses to “IVF 1 – harakiri style

  1. Hej!

    Hittade din blogg via Wilda Matildas, gillar det du skriver.
    Har 5 IVF och 2 ÄD bakom mig, resultatet föddes i december efter 6 års längtan och misströstan.

    Hinner bara skriva kort, 2 saker att tänka på:

    På en fertilitetskonferens 2012 i Turkiet presenterades ett papper om koffeinets negativa påverkan på implantation, mycket stor påverkan. Ifall du dricker kaffe, sluta med det.

    Och det andra är (starkt förenklat) att om bra ägg inte befruktas, så ligger felet sannolikt hos äggen. Om äggen befruktas men slutar växa efter 3:e dygnet ligger felet sannolikt hos spermierna. Det ger input till om IVF är rätt väg fram, eller ÄD eller spermiedonation.

    Håller tummarna och hjälper gärna till med det jag kan.

    /Dustpuppy

    • Hej Dustpuppy!

      Tack för berömmet, och för din kommentar!

      Har du en länk till den vetenskapliga studien du nämnde? Det enda mitt snabbgooglande har givit är en referens till en nygjord studie från Århus, som visade på sänkt andel lyckade IVF för kvinnor som drack mer än 5 koppar kaffe om dagen. (Och jag har bara hittat ett omnämnande, inte själva studien: http://www.bbc.co.uk/news/health-18686181). Rekommendationen var att hålla sig under 2-3 koppar kaffe om dagen. Och det är ju fortfarande en del. Jag försöker minnas om min fertilitetsläkare nämnde kaffe förra gången, men jag tror inte det. I och för sig så dricker jag så lite kaffe i normala fall att jag kanske helt enkelt inte fäste något avseende vid det.

      Nu har jag inte hunnit skriva klart om IVF 1 (som skedde förra året) så det var nog inte helt tydligt att jag redan gjort det här en gång… Det blev fina embryon, men inget barn. Så nu ska vi bara göra precis samma sak igen och hoppas på bättre lycka. Inga donationer verkar vara nödvändiga. Äggdonation är för övrigt olagligt i Tyskland, liksom att ge vård till kvinnor som planerar äggdonation i utlandet. Så det är inte en möjlighet för oss hursomhelst. Det finns även juridiska restriktioner för hur länge embryona får odlas. De jag fick tillbaka hade fyra eller fem celler. Jag har förstått att man ofta odlar mycket längre i Sverige.

      Lycka till med livet som mamma! 5 IVF och 2 ÄD, då har man kämpat!

      ~ Ebba

  2. Jag väntar på fortsättningen. 😉

  3. Pingback: IVF 1 (fortsättning) | Ebbas potatisar

  4. Hej!

    Abstractet på konferenswebbsidan är borttaget, men pressreleasen med kontaktinfo finns kvar:

    http://www.eshre.eu/sitecore/content/Oldeshre2013/Press%20Room/Press%20Releases/Press%20releases%202012/ESHRE%202012/Coffee%20and%20IVF

    Jag tror att studien går att få tag i via Århus universitetssjukhus.

    Jo, jag förstod att ni hade hunnit göra en IVF, det blev lite kryptiska kommentarer från mig, har oftast bara en hand ledig för att skriva.

    Det jag inte hann skriva: förhoppningsvis går detta försök bra, men om det inte gör det: se varje försök som datainsamlande om ert case.
    Med mer data kan rätt vård sättas in. Jag är civilingenjör och för mig gav min utbildning ett visst stöd under den jobbiga tiden innan det till slut lyckades. Källkritik, statistik, sannolikhetslära och förmåga att läsa vetenskapliga texter gör resan kanske inte enklare, men lättare att förstå. Även acceptansen inför ”Det kanske inte går, någonsin.”, var med i planerna, vi ville göra det som var rimligt innan vi gav upp.

    Både Sverige och Tyskland är tyvärr lite efter i IVF/donationsvård, antingen pga lagstiftning och/eller budgetskäl. Det är inte säkert att man får bästa möjliga vård när det är offentligt finansierat eller inom landets gränser. Senaste medicinska rönen kommer inte patienterna tillgodo förrän långt senare, om ens alls. Då menar jag skolmedicin och statistiskt hållbara resultat, inte skumma vitaminer osv.

    Vårt lyckade ÄD gjorde vi på en privatklinik i Helsingfors i Finland. Finland har en lång och gedigen historia av IVF- och donationsbehandlingar. Kortare köer och bättre success rates än i Sverige och gissningsvis även i Tyskland. Långtidsodling och stödmediciner utöver hormoner sätts in när det är rimligt.

    Om ni behöver en viss vård som inte är tillgänglig i Tyskland, tex odling till blastocyst (den stora fördelen är att man slipper embryotransfers med embryon som stannar i utvecklingen på dag 3), kom ihåg att patientsekretess gäller och vad ni gör på en semesterresa är er privatsak. Krasst, jag vet, men ju tidigare ni kan ta ställning till det, etiskt, ekonomiskt och inte minst orkesmässigt, desto lättare att göra väl underbyggda val. Ja/nej är svårt att besluta om, om man inte har alla korten på bordet.

    Så här i efterhand önskar jag att vi långt tidigare hade sökt oss till Finland, då hade vi kanske hunnit/orkat få ett syskon till sonen.

    /Dustpuppy (har en väninna i Tyskland som genomgått ett antal IVF-behandlingar)

    • Tack för länken! Det var den studien som BBC refererade till. Mycket intressant. Speciellt det här stycket:
      ”The analysis showed that the ”relative risk” of pregnancy was reduced by 50% in those women who reported drinking five or more cups of coffee per day at the start of treatment – and the chance of live birth was reduced by 40% (though this trend was not quite statistically significant). No effect was observed when the patients reported coffee consumption of less than five cups.”
      Så den rekommenderade maxdosen är 5 koppar kaffe om dagen (vilket i sig är helt horribla mängder – jag har nog aldrig träffat någon som dricker så mycket kaffe rutinmässigt). Intressant är att det saknas underlag för att säga något alls om effekterna av en lägre kaffekonsumtion, och detta trots att studien utfördes på nästan 4000 kvinnor, vilket ju är mycket för medicinska studier. Och det är extremt intressant att den observerade nedgången i antalet födda levande barn om 40% hos extremkaffedrickarna inte är en statistiskt säkerställd effekt. Det ger en fingervisning om felkällorna och osäkerhetsmarginalerna i studien. Jag gissar att det är väldigt svårt att frikoppla en extrem kaffekonsumtion från andra livsstilsfaktorer, som ohälsosamma matvanor exempelvis.
      Så baserat enbart på detta pressmeddelande och inte själva artikeln, är min slutsats att kvinnor som gör IVF bör avrådas från att dricka extrema mängder koffeinhaltiga drycker, speciellt kaffe, men att en måttlig konsumtion, d.v.s. max 3 koppar kaffe eller motsvarande om dagen, är helt ofarligt enligt tillgängliga studier.
      Att säga ett kategoriskt ”sluta dricka kaffe” till kvinnor som gör IVF är nog inte speciellt hjälpsamt. Det sista man vill är att ge ångest åt den IVF:ande kvinna som dricker en kopp grönt te om dagen och precis har fått reda på att det också innehåller koffein.

      Att spara information om tidigare försök för att optimera framtida, ser jag som en självklarhet. Jag blir alltid förbryllad av människor som inte vill lära sig av sina egna erfarenheter. Hur kan man då veta något alls? Hur kan man inte vilja veta om effekten av sina egna livsval?
      Leva mitt liv med öppna ögon och en realistisk verklighetsbild är det enda alternativet jag ser. Och det verkar vara vad du gör med.

      Allt gott!

  5. Pingback: Och de tre i frysen | Ebbas potatisar

  6. Pingback: Mannen som slutade bada | Ebbas potatisar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s