IVF 1 (fortsättning)

Efter det första harakiri-hugget med Gonal-sprutan i magen blev jag vän med nålarna. Äggstockarna däremot, gillade inte läget. En halvtimme efter varje injektion svullnade magen upp på den sida där jag tagit sprutan. Det blev till att leta upp rymliga byxor i garderoben.

Efter några dagar av äggstimulerande injektioner var det dags för nästa spruta: ägglossningshämmaren, Orgalutran. Även för denna spruta fanns en instruktionsbroschyr på tyska. Utan pedagogiska bilder den här gången. Det stod att man skulle ta sprutan i sin ”Oberschenkel”. Och jag stod där i badrummet med sprutan i högsta hugg och försökte lura ut vad det kunde vara för något. Min man fick komma till räddning med en ordlista. (Oberschenkel är låret).

Äggen växte och jag gick på kontinueriga kontroller. Dr B, fertilitetsläkaren, var entusiastisk. Jag svarade på medicinerna precis som jag skulle. Hon hade sett på mina hormonvärden att jag antagligen var känslig för starka hormonväxlingar så jag fick minsta dosen Gonal-f. Men äggen växte.

Gonal-f, orgalutran, ovitrelle

Alla nålar jag har stuckit i min kropp.

Efter två veckor fick jag tid för äggplock. I Tyskland gör man äggplock under narkos. Eftersom jag avskyr gynundersökningar var jag bara glad för det. Låt mig sova igenom eländet, tack. Narkosläkaren var en vänlig äldre herre med skägg som småpratade med mig och berömde min tyska (pluspoäng!) När jag hade klättrat upp i gynstolen sa han att jag skulle tänka ut en bra dröm, kopplade in narkosmedlet i katetern och sedan blev det svart.

Medan jag sov och läkarna stack nålar i mina äggstockar, fick min man lämna sitt bidrag. Det är en ganska knäpp situation, att försöka åstadkomma ett spermieprov när man vet att ens fru ligger på operationsbordet. Det vi kvinnor går igenom under IVF är ju visserligen mycket mera påfrestande, men det är inte som att männens bidrag är en lätt match heller.

När jag vaknade ur narkosen hade jag ont i magen och försökte prata svenska med sköterskan. (Hon förstod inte). När jag hade vaknat tillräckligt fick vi in en fikabricka med kaffe, te och söta kakor.
Jajamen, söta kakor till mig som inte hade ätit på 18 timmar. Socker är inte farligt i Tyskland…

När jag var pigg nog att stå, gå och klä på mig själv blev det uppföljningssamtal på Dr B:s kontor. Hon var noga med att min man var med och lyssnade, för jag kunde få narkosamnesi, alltså minnesförlust till följd av nedsövningen. Det hade jag också, visade det sig. Men tillräckligt mycket kom jag ihåg. Tolv ägg blev det. Ett helt dussin, tänka sig. Vi fick även instruktioner om vad som kunde hända det närmaste dygnet, vilka komplikationer som krävde akutsjukvård och vilka som var helt normala. Jag fick recept på Crinone, vaginalkräm med progesteron för att underlätta graviditet. Sedan åkte vi hem, jag somnade om på soffan och min man pysslade om mig hela kvällen.

Dagen därpå ringde klinikens biolog och berättade om resultatet. Bara sex ägg hade befruktats, och ett hade inte växt alls. Fem embryon fanns i klinikens petriskål, vilket var lite färre än det ursprungliga dussinet ägg hade kunnat leda till, men på det hela taget inte pjåkigt alls. Jag fick tid för återföring nästa dag.

I Tyskland finns det ganska stränga jurdiska restriktioner för vad man får göra med embryon. De får till exempel inte odlas för länge, och vilka kvalitetstester som får göras är också det starkt begränsat. Men Dr B var mycket nöjd med de två dagar gamla embryona. Skolboksexemplar kallade hon dem. Så fina embryon såg man sällan. Två skulle jag få tillbaka på en gång, medan de övriga tre skulle frysas för den ringa avgiften om 500 euro per halvår (vår sjukförsäkring täcker naturligtvis inte infrysning av embryon). Att få två på en gång är standard i Tyskland. Vi hade kunnat välja att få bara ett, men vi tyckte att det var lika bra att få två. Om överföringen hade lett till en graviditet hade risken för tvillingar varit 20%.

Återföringen blev en mardröm. Jag gillar ju inte gynundersökningar, och Dr B:s försäkran om att embryoöverföring var ungefär som att göra cellprovtagning, visade sig vara en sanning med modifikation. För att kunna se livmoderhalsen ordentligt behövde hon de stora verktygen, jag fick ont och blev rädd och sedan gick ingenting längre. Till sist blev jag uppskickad ur gynstolen, fick smärtstillande medicin och en halvtimme att lugna ner mig. Lagom drogad och med en kärleksfull make som viskade tröstande ord om kattungar och annat mjukt och gulligt gick det till sist. Två embryon inbäddade i livmoderslemhinnan.

Ruvartiden blev lång, inte i tid, men i upplevelse, så lång att det får bli ett eget inlägg.

Annonser

9 responses to “IVF 1 (fortsättning)

  1. Så spännade och vad starka ni är som klarar detta i ett främmande land, jag vill ju veta allt nu!
    Kram

  2. Nice med narkos under äggplocket. Spännande att göra IVF i Tyskland. Väntar på fortsättningen, spännande ju!

    • Tack! Nu finns det en fortsättning i nytt inlägg. Med en del dramatik. Inte på långa vägar så traumatiskt som det du har varit med om, men omvälvande med mina referensramar.

      Allt gott till dig!

      ~ Ebba

  3. Pingback: Ruvning, minus, blod och sorg | Ebbas potatisar

  4. Pingback: Och de tre i frysen | Ebbas potatisar

  5. Pingback: Rapport från äggplocket | Ebbas potatisar

  6. Pingback: Mannen som slutade bada | Ebbas potatisar

  7. Pingback: Progesteronprovning | Ebbas potatisar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s