Ruvning, minus, blod och sorg

Efter vårt första IVF i mars 2012 hade jag fått tillbaka två embryon och ytterligare tre låg i frysen. Enligt Dr B, fertilitetsläkaren, var embryona av utmärkt kvalitet.

Ebbas potatis - fyrcelligt embryo

Ebbas potatis – fyrcelligt embryo

Ruvartiden blev precis så lång som man kunde föreställa sig. Till en början var jag mycket optimistisk, för allt hade ju sett så bra ut. Vi pratade om vad som skulle hända om det blev tvillingar. Vi visste att sannolikheten för minus var större än sannolikheten för plus, men vi hade ju samtidigt kommit så mycket längre än tidigare. Aldrig förr, såvitt vi vet, hade jag haft embryon i livmodern.

Jag har svårt att minnas när förändringen skedde, men den inledande optimismen blev oro istället. En natt efter ungefär en vecka vaknade jag av en mardröm, satte mig rakt upp i sägen och sa att nu är de döda, båda embryona. Min man försökte lugna mig, men jag kände mig bara konstig.

13 dagar efter återföringen hade jag tid på kliniken för att göra graviditetstest med blodprov. Det var en torsdag. På onsdag förmiddag började mensen, och hela min värld rämnade. Jag hade förberett mig mentalt på att det kunde bli ett negativt besked, men inte redan på onsdagen, inte när jag var på jobbet utan min man som stöd, inte så, inte så!

Jag ringde min man och grät. Han grät. Jag ringde mamma och pappa och grät. De grät. Sedan fortsatte jag att gråta i fyra timmar till på egen hand, och så här i efterhand undrar jag varför jag inte helt enkelt sjukanmälde mig och gick hem. Jag har haft mer produktiva jobbdagar när jag har varit matförgiftad.

Graviditetstestet på kliniken blev en formsak. Jag ringde på eftermiddagen för att få reda på resultatet. ”Leider sind Sie nicht schwanger” (tyvärr är ni inte gravid), sa sköterskan. Men det visste jag ju redan.

Jag satt på botten av en djup brunn, allt var svart. Intensiteten i min sorg chockade mig. Dr B hade pratat statistik med oss. 37% chans hade vi att något av alla äggen från äggplocket skulle leda till en graviditet. Det är bara lite drygt en chans på tre. Mitt minus var inte abnormalt alls. Det visste jag ju. Visste, med rationella hjärnan. Men när statistiken levererar en käftsmäll av existentiella proportioner hjälper ingen rationalitet. Vi hade ju sett bilder på embryona. Två helt perfekta små cellklumpar. I tretton dagar hade jag burit dem inom mig. Och nu var båda döda.

Jag tänkte att jag aldrig skulle orka göra det här igen. Smärtan och sorgen var för stor. Men sedan slog det mig: Om jag aldrig gör det här igen, kommer denna smärta och sorg att vara mitt normaltillstånd i resten av livet. Tomheten efter ett barn som aldrig fanns ens som ett plus på en sticka.

Till sist var det min man som plockade ihop bitarna av mig. Med ett lugn som jag avundas och en självklarhet som jag älskar fick han mig att börja tro på barnidén igen. För honom är barnlängtan så naturligt och alternativlöst. Givetvis ska vi försöka igen.

Dessutom hade vi tre perfekta embryon i frysen, våren 2012. Vad som hände med dem får bli ett eget blogginlägg.

Annonser

4 responses to “Ruvning, minus, blod och sorg

  1. Hej Ebba!

    Du skriver helt fantastiskt! Alvarligt, humoristiskt o mitt i prick! Det skulle kunna va vår historia du berättar! Tack gör en härlig blogg! Jag är inne o läser varje dag. Lycka till på er resa!

    Kram T

  2. Pingback: Och de tre i frysen | Ebbas potatisar

  3. Pingback: Ruvardag 12. Dagen före tjuvtestdagen. | Ebbas potatisar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s