Och de tre i frysen

Efter IVF-behandlingen i mars-april 2012 som slutade i minus, hade vi åtminstone tre embryon kvar i frysen. Men jag var stukad, mentalt och fysiskt. Dels behövde min kropp lugna ner sig, men framför allt behövde jag komma ikapp. Sedan kom maj och juni, med det vanliga mycketpåjobbet. Embryona låg i frysen. Dr B, fertilitetsläkaren, tycket att vi gjorde klokt som inte rusade in i nästa behandling, utan tog det lugnt och sörjde färdigt.

Så blev det juli och semestertider. Mycketpåjobbet blev mindrepåjobbet, och plötsligt i juli 2012 kändes det som en bra idé att försöka igen. Vi kontaktade kliniken, Dr B gjorde de nödvändiga testerna, jag fick hormontabletter, mensen började och jag fick en tid för frozen embryo transfer, FET. Slemhinnans tillväxt kontrollerades med ultraljud och allt såg bra ut. ”Doesn’t it look cozy in there” som Dr B uttryckte det när vi tittade på ultraljudsskärmen. Ehh, ja, mysigt, kanske inte ordet jag hade valt…

På dagen för överföringen tog jag smärtstillande medicin hemma i förväg (Dr B tänker på allt och hade skickat med den vid senaste besöket) och min man och jag promenerade till kliniken för att jag skulle vara lite lätt trött och avslappnad i musklerna när det var dags för själva ingreppet.

Ett av embryona hade inte överlevt upptiningen, men två levande embryon hade biologen i sin petriskål, ett av dem hade till och med hunnit växa till fem celler. För att underlätta implantationen hade vi tackat ja till ”assisted hatching”, en metod där biologen skär ett snitt i äggskalet med laser, eftersom frysningen och upptiningen gör embryohöljet hårdare. På bilderna såg det ut som om någon tagit en tugga ur kanten på embryona. Vi fnissade och konstaterade att om det blev ett barn skulle hen kallas ”Laserknodden”. Allt som görs med laser är ju som bekant lite tuffare.

Överföringen var inte behaglig, men inte lika plågsam som gången innan. Och så hade jag återigen två embryon i magen. Det var i början av semestern, så de följande veckorna låg jag mest i hängmattan och latade mig. Och irriterade mig på hormontabletterna jag fick. De fick nämligen bröst och mage att svälla upp. Så där gick jag omkring och såg gravid ut, och käderna passade inte längre, och allt detta bara några dagar efter återföringen. Vågen visade ett ynka kilo mer än vanligt, men det kilot hade klistrat fast sig å det bestämdaste på framsidan av kroppen. Jag funderade över graviditetstecken, men om man proppar kroppen full av artificiella hormoner går det ju inte att säga någonting. Jag blödde inte i alla fall. Alltid något.

På testdagen satt min man och jag i badrummet med en äggklocka och teststickan. Efter fem minuter tittade vi tillsammans. Ett svagt, svagt vertikalt streck korsade det vanliga testminuset. Jag lusläste bipacksedeln, och budskapet var glasklart: ett plus, oavsett hur svagt, är ett plus. Men vi var förvirrade ändå. På testdagen borde väl resultatet vara tydligare? Eller hade min kropp inte producerat tillräckligt mycket hCG (gravidhormon) än?

Nästa dag gjorde jag om testet. Minus. Förvirring. Vad hade hänt egentligen? Hade vi inbillat oss det svaga plusset?

Dag två efter testdagen gjorde jag ett tredje test, av annat märke. Minus igen.

Dag tre efter testdagen kom mensen. Jag var inte gravid. Så var det försöket slut. Slut på embryon, slut på chanser, bara att börja om.

När vi kom till kliniken för uppföljningssamtal blev Dr B mycket intresserad av vårt svaga plus. Ett plus är ett plus, och det uppstår bara om man har hCG i kroppen, vilket bara finns om man är gravid. ”Du var nog gravid”, konstaterade Dr B. ”Upplevde du några graviditetssymptom? Ömmande bröst, illamående, eller något annat?”
”Mja”, svarade jag, ”medicinen fick mina bröst att svullna, så det var svårt att veta om något hände över huvud taget”.
Dr B tittade rakt på mig, blinkade ett par gånger och sade sedan ”Svullna bröst är inte en känd biverkan av de hormonerna”.

Sedan åkte några diagram fram på bordet (Dr B gillar att vi är naturvetare och inte rädda för statistik). Halveringstiden för hCG i människokroppen är ett par dagar. Den troligaste förklaringen till det svaga plusset är att ett av embryona faktiskt fäste i livmoderslemhinnan, men stöttes ut ett par dagar före testdagen. När jag testade var halterna av hCG på väg ner, och odetekterbara dagen efter första testdagen. Om jag hade tjuvtestat tidigare hade jag antagligen fått ett tydligare plus.

Dr B var mild och empatisk. Hon förklarade lugnt att jag sannolikt hade varit gravid men drabbats av ett väldigt tidigt missfall. Nu fanns inga tester att göra, utan vi skulle bara se till att min kropp mådde bra. Troligtvis var allting redan som det skulle, för kroppen kan hantera sådana här situationer. Den här typen av missfall är antagligen vanliga, men det är svårt att veta, eftersom få kvinnor ens är medvetna om att de har varit gravida när mensen bara är någon dag försenad.

Tidiga missfall beror för det allra mesta på kromosomfel hos embryot och inte på fel hos kvinnan. Dr B sa att även om det kändes jobbigt för oss nu, så var det bättre att drabbas av ett tidigt missfall än ett senare, som blir medicinskt och psykologiskt mycket mera påfrestande. Om embryot stöts ut så tidigt är det nästan alltid för att det inte skulle kunna utvecklas till en levande människa ändå.

Men framför allt hade jag faktiskt blivit gravid, om än bara för några dagar. Och det visade att hela kedjan av behandlingar fungerade. Äggstimulansen ledde till tolv ägg. Fem av dem befruktades med ICSI och växte. Fyra embryon blev inplanterade i min livmoder i två olika omgångar. Och en gång blev jag gravid. Vi hade bara haft otur. 37% chans att lyckas hade hon lovat oss när vi började med första sprutan. Vi var de andra 63 procenten. Inget konstigt, bara statistik.

Märkligt nog var jag mindre ledsen av att få ett retroaktivt graviditets- och missfallsbesked än jag hade blivit av första försökets tidiga mens. Beskeden kom så utspridda att jag hann hantera dem. Däremot kände jag mig tom. Färdig. Vi hade ju gjort det här nu. Nu var vi klara. Visserligen hade vi inget barn, men vi hade ju gjort IVF. Nu fick det vara nog. Så kände jag, och tanken på fortsatta behandlingar var bara en abstrakt föreställning som hörde till framtiden, inte nuet. Min man längtade precis lika intensivt efter barn som tidigare, men min barnlängtan hade satts på paus. Jag ville inte sticka nya nålar i kroppen, för jag hade gjort IVF och nu var det klart. Resultatlöst, men färdigt.

Det dröjde ända till april 2013 innan jag ändrade mig och var beredd att påbörja de första stegen i en ny IVF-behandling. Och om allt går som det ska kommer jag att ta första Gonal-sprutan nu i veckan.

Annonser

8 responses to “Och de tre i frysen

  1. Spännande fortsättning lycka till

  2. Jag följer din blogg slaviskt, gillar sättet du skriver på och hoppas på att få läsa mera även nu under kommande nya behandling! – Stort lycka till!! / från en som också har genomgått Ivf, och som också har bott i Tyskland [dock mellan det att jag var 10-17 år].

  3. Pingback: Ruvardag 12. Dagen före tjuvtestdagen. | Ebbas potatisar

  4. Pingback: Ljuset i slutet av tunneln | Ebbas potatisar

  5. Pingback: Vanligheten och illamåendet (ruvardag eh 9 kanske?) | Ebbas potatisar

  6. Pingback: Missfall och mänsklighet | Ebbas potatisar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s