Myten om de unga mammorna

Alla vi som längtar efter barn och har passerat 30 har nog fått syrliga kommentarer om vår ålder: ”Du har väntat för länge med att skaffa barn”. Förutom att det är ett oförskämt påpekande till någon som längtar, så är det dessutom korkat, eftersom
1) personen i fråga inte har en aning om hur länge vi har försökt,
2) vi gör i allmänhet IVF för att vi har ett medicinskt problem (inte hög ålder),
samt
3) att skaffa en tidsmaskin och åka tillbaka i tiden för att påbörja barnförsöken tidigare än vad vi de facto gjorde, är betydligt svårare än att göra IVF.

Så, nu när vi har klarat av det, kan vi ge oss i kast med sakfrågan. Får kvinnor sina barn så mycket senare nuförtiden än förr? Många går omkring med en föreställning om att ”förr i tiden” (vilket är en ganska lång tidsperiod om vi räknar in hela homo sapiens historia) gifte man sig och fick barn tidigt, kanske redan i tonåren. Om vi låter stenåldern vara, och bara koncenterar oss på Sverige och de senaste två-tre hundra åren, kan vi fråga den eminenta Statistiska Centralbyrån, som har statistik om det mesta. (Jag älskar det här med Sverige – det finns offentliga siffror på allt! I Tyskland är allting så hemligt att man knappt ens vet hur många tyskar det finns).

Det visar sig att äldre mammor var vanligare förr. Att bli mamma efter fyllda fyrtio var 10-20 gånger vanligare på 1800-talet än vad det är nu. Genomsnittsåldern för en barnaföderska 1860 var 32 år. 2011 i Sverige var snittåldern 30,8 år. Visserligen fick kvinnor många fler barn under livet på 1800-talet, men även om man tittar på den ungefärliga åldern vid första barnets födelse (som skattas till 27-28 år, baserat på när kvinnor i snitt gifte sig för första gången) så är dagens snittålder, 29 år, inte konstig alls. Tittar man på statistiken år för år, så ser man att det var 1970-talet som var den märkliga tiden, då kvinnor fick barn mycket mycket tidigare än något annat decennium som det finns statistik för.

Medelålder för barnaföderskor

Medelålder för barnaföderskor i Sverige, 1750-2011. Notera att snittåldern var strax över 30 år ända fram till ungefär 1900. Informationskälla och grafik: SCB.

Ingen kan säga åt mig när det är lämpligt att börja längta efter barn, för det är djupt personligt, som jag har skrivit om tidigare. Men alla vi som får vår ålder slängd i ansiktet av okänsliga bekanta eller rentav okunnig vårdpersonal, vi kan bara bita tillbaka med lite stålblanka siffror från SCB.  På 1800-talet föddes det 20 barn per år och 1000 kvinnor i åldern 45-49 år! Vi är alla unga i dessa sammanhang.

Som lite grädde på moset rapporterade DN i söndags att kvinnor verkar vara mest fertila mellan 30 och 34 års ålder. Och fertiliteten för kvinnor mellan 35 och 40 är bara marginellt lägre än mellan 20 och 24.

Vi är inte för gamla än på länge.

(Sedan skulle jag kunna hålla en lång utläggning om det olämpliga i att bara fokusera på kvinnors ålder hela tiden och varför mannens ålder också har betydelse och att mannens och kvinnans åldrar är korrelerade i ett par, men då kommer jag att bli arg, och jag har lyckats avhålla mig från att skriva arga inlägg så länge nu. Så jag sparar det).

Annonser

17 responses to “Myten om de unga mammorna

  1. Tack för det inlägget, intressanta siffror och kloka ord!

  2. Mycket intressant läsning. Själv är jag 36 och har inga egna barn men har en bonusdotter. Jag känner mig mer mogen för barn nu än vad jag hade gjort för 10-15 år sedan.

    • Hej Linda! Det är ju bara du som kan avgöra när du känner dig redo för barn. Om du och din partner vill ha barn nu, så försök nu. Och om någon tycker att du är för gammal kan du kontra med lite SCB-siffror. Lycka till, vad du än väljer i livet!

  3. Jag tänkte precis samma sak när jag råkade se de där SCB-siffrorna för ett tag sen. Det känns onekligen som att det finns en föreställning om att kvinnor är ego som inte får barn tidigare, och det är en bild som åtminstone jag har upplevt som skuldbeläggande.

    Åldern på förstföderskor har ju i själva verket med många fler faktorer att göra, inte minst männen, som du själv är inne på, men också hur hela samhället är uppbyggt. Det handlar om allrifrån hur arbetsliv och föräldraförsäkring fungerar (låg föräldrapenning för den som inte hunnit etablera sig i arbetslivet, samtidigt som det blir allt svårare att få fast jobb etc – i Sverige åtminstone) till att vi liksom har byggt upp ett samhälle där vi har möjlighet att leva fritt och i hög grad välja våra liv själva, och det var väl också meningen?

    Undersökningen i DN är förresten inte den enda. Det här tyckte jag var intressant: http://m.theatlantic.com/magazine/archive/2013/07/how-long-can-you-wait-to-have-a-baby/309374/

    I övrigt vill jag tacka för din blogg. Den är oerhört välskriven, en av de bästa jag läst faktiskt. Du skriver så nyanserat och fint om svåra känslor. Därtill gillar jag verkligen.ditt angreppssätt att alltid söka reda på fakta! Jag önskar dig all lycka.

    • Hej Marika!
      Tack för berömmet, vad glad jag blir att du gillar min blogg!
      Och tack för länken, MYCKET intressant läsning. Ytterligare en kvinna som blir arg och letar upp fakta istället för att känna sig nedslagen, det gillar jag!

      Du har helt rätt i att det är många samhällsfaktorer som avgör när man känner att det är dags för barn. Jag tycker att det är obegripligt att det anses ”egoistiskt” att få barn efter 35. Är det mindre egoistiskt att sätta barn till världen om man, säg, är 24, lever i ett osäkert förhållande, är student på studiemedel med oklara karriärplaner och bor i en tredjehandsetta? (Man kan bli en bra förälder under de förutsättningarna också, men jag gissar att de flesta skulle föredra att bli föräldrar i ett stabilt förhållande, med fast bostad, fast jobb och ett sparkonto. Och då är man kanske 36, inte 24). Och för den som vill bli singelförälder är det ju ännu viktigare med jobb och ekonomi, eftersom man är ensam.
      Om man tycker att det är ett samhällsproblem att kvinnor får barn för sent kan man ju exempelvis höja lägstanivån i föräldraförsäkringen, eller göra reglerna för studerande med barn gynnsammare. Men det görs inte.
      I hela västvärlden hyllas det fria, individuella valet, som du säger. Då kunde man ju också önska att folk slutade lägga sig i andras personliga val.

      Från ett personligt perspektiv är det ju dessutom så att just jag är barnlös för att min man har spermier som simmar i cirklar. Det har exakt ingenting med min ålder att göra. Tyvärr kan jag inte säga det till obetänksamma människor jag möter på mingelfester.

  4. Återigen helt fantastiskt skrivet!

  5. Väldigt intressant!

  6. Om igen för ett nyanserat och bra inlägg.

    Hade faktiskt en helt ovetenskaplig diskussion ang detta för några år sedan med en av mina tanter på jobb uppe i norra Lappmarkerna. Hon sa att hennes mamma hade varit 38 år med första barnet, det sista kom när hon var 46 år. Hon sa också att det var vanligt att de var så förr, många hade inte råd att gifta sig tidigare. Kanske arbetade de som drängar eller pigor och fick kämpa i många år innan de fått ihop tillräckligt för att köpa någonstans att bo och lite mark att leva av.
    Just då slog jag bort det, jag var så upptagen med min egen ålderspanik. Men så kommer nu de här artiklarna. Och så statistiken som jag inte sett tidigare (och i ärlighetens namn inte leta efter heller…)

    Så nu ska jag försöka släppa åldersnojan.

    Tack!

    • Ja, det där med att vänta med att få barn (gifta sig) tills man har ekonomi för det, är verkligen inte nytt! Så jag önskar att folk kunde sluta tjata om det som om det vore ett modernt fenomen… Allt som skedde förr var verkligen inte bra, men korrekta fakta i debatten brukar vara trevligast på det hela taget.

      Förresten är vi alla precis så gamla som vi behöver vara för att få plats med vår livserfarenhet…

  7. Det stämmer på min släkt, särskilt på min farmors sida. Hon var 41 när hon fick sitt sjunde och sista barn, hennes mamma och mormor var båda 45 när de fick sina sista barn och min farmors mormorsmor och mormorsmormor var 44. Jag tycker att det är fascinerande eftersom de levde slitsamma liv i mörker, kyla och fattigdom. http://neverletmego-nelle.blogspot.se/2011/03/forr-i-tiden.html

    • Tack för fallstudien!
      Det som stör mig mest i de här diskussionerna är alla människor som uttalar sig tvärsäkert om att ”så här har det alltid varit (förutom nu)”, när de i själva verket inte vet.

  8. Pingback: Intet är som väntans tider? Fast nu handlar det mest om Google. | Ebbas potatisar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s