Monthly Archives: augusti 2013

Är föräldrar viktigare än barnlösa?

I lördagens DN skriver Lena Andersson om samhällets och kulturens syn på föräldrar respektive barnlösa, där de förstnämnda anses mer skyddsvärda och med större rätt till liv än barnlösa, just på grund av sitt föräldraskap. Lena Andersson ger flera exempel, bl.a. en polismans väldelade facebookstatus under Husby-kravallerna. Han skrev att polismännen i bilarna som utsätts för stenkastning är helt vanliga farsor som ska hämta på dagis. Just detta, att de har barn på dagis, är alltså argumentet för att de ska slippa livsfarlig stenkastning. Att de är tänkande, kännande människor är inte nog. De är föräldrar, och därför ska de skonas.

Lena Andersson påpekar det orimliga i denna hållning och sätter därmed fingret rakt på en gnagande punkt i samtiden: Att vara förälder anses viktigare än att bara vara en människa utan barn. För barnlösa är detta naturligtvis en förolämpning. För alla människor är det orimlighet. Vi kan inte värdera människolivs vikt efter hur betydelsefulla individer är för andra i närheten. Att göra en sådan värdering för oss omedelbart bort från människolivets okränkbarhet. Hur vällovligt vi än börjar, kommer vi raskt att hamna i fascistoida tankegångar: Är en bankdirektörs liv viktigare än en hemlös? Har en cancerforskare större rätt till liv än en förståndshandikappad? Det finns ingenting relativt i livets okränkbarhet. Om en förälder har mer rätt till liv än en icke-förälder, är varje levande människas rätt till liv inte längre absolut, utan förhandlingsbar.

Lena Andersson är frivilligt barnlös. Jag är ofrivilligt barnlös. Många gånger tycker jag att hon har uttalat sig korkat och empatilöst om ofrivillig barnlöshet (eftersom hon ofta begår misstaget att tro att det som gör henne lycklig – ett liv utan barn – automatiskt skulle göra även andra lyckliga, vilket hon naturligtvis inte kan veta) men i den här krönikan sätter hon fingret rakt på en värkande punkt i kulturen. Om föräldrar är mer värdefulla än icke-föräldrar, kan vi ofrivilligt barnlösa lägga till ytterligare en rad i listan över bördor att bära. Inte nog med att saknaden av ett barn värker i oss dagligen, vi skulle inte ens ha samma rätt till liv och hälsa som föräldrar.

Jag vägrar acceptera det. Varje människa har en absolut rätt att fortsätta sitt liv, utan våld eller misshandel. Även vi som är oförmögna att skapa nya liv utan hjälp.

Annonser

Som en fenix ur askan. Eller att vara en brännskadad fågel.

Jag tyckte att vi klarade oss så bra. Det blev ett minus. Det blev blod. Det blev djävulusisk mensvärk. Men vi tog det med fattning och ruvarlugnet höll i sig. Besvikelse, ja. Sorg, ja. Men vi hade ju fyra små embryon i frysen och vi var friska och någorlunda unga och allt skulle ordna sig, fast bara inte just nu.

Det var på fredagmorgonen, när det obligatoriska graviditetstestet hade blivit precis så tvärminus som vi trodde. Bägaren med urin var så uppblandad med mensblod att jag trodde att testet skulle gå fel och vägra visa ens kontrollstrecket. Men det blev ett tydligt minus och vi var ledsna men lugna.

Sedan kom vändpunkten, ångestbrytpunkten. Det var på kvällen, tillsammans med andra människor där man förväntas vara social och glad. Något hände, några ord i fel situation, och all vår sorg och förtvivlan bubblade upp på en gång. Vi gick på autopilot och ingen av oss minns den följande timmen. Vi pratade, skrattade. Betedde oss som vanliga normala människor som kan prata och skratta och andas, fast jag hade tunnelseende och hjärtklappning och inte minns ett ord av det jag sade. Till sist flydde vi ut i friska luften, men mest av allt bort från alla andra människor. Vi promenerade långt och jag var arg och ledsen. Jag grät så att tårarna sprutade på Lille Skutt-vis och snyftningarna ekade mellan husen. När mina tårar var slut var det min man som grät istället. Sedan vandrade vi tillbaka hand i hand med rödkantade ögon för att försöka ta oss igenom resten av kvällen.

Det blev alltså väldigt tårfyllt och ledset till sist. Nu sitter jag här, och är bränd och känslomässigt utmattad. Dags att resa sig som en fenix ur askan. Eller så är jag en alldeles vanlig fågel med brännskadade vingar. Ibland måste man få vara det med.

Hoppet, blodet och fyra i frysen

Minus i morse. Och nu har mensen kommit. Sådär lite försiktigt och trevande, som det ofta är för mig. Lite brun smet. Blodet kommer imorgon. Det gör det alltid. Det är ju typiskt att kroppen ska bete sig så förbaskat förutsägbart just nu. Lite överraskning hade ju varit skoj nu. En graviditet som varar i mer än två dagar exempelvis. Det har min kropp aldrig gjort förr.

Inte mycket att hoppas på längre. Minus och en första blödning. Man är helt enkelt inte gravid då.

Det är dags att omgruppera. Räkna sina välsignelser. Planera för framtiden.

Det här är bra:

  • Vi är båda friska, min man och jag. Vi stöttar varandra.
  • Just nu är livet precis som det var förut. Vi har inte kommit ett steg närmare vårt önskebarn, men vi är inte längre bort heller.
  • Vi har fyra embryon i frysen. Det finns fortfarande en chans att jag blir gravid utan nya sprutor i magen.

Vi åkte på en kort utflykt idag för att se något nytt och slippa tänka på minus och pinnar som man kissar på och barn som inte finns. Vi köpte varsin jätteglass och satt i solen och tänkte att om livet ska vara fördjävligt kan det vara fördjävligt medan man sitter i solen med varsin jätteglass i handen. För att vara en dålig dag var det en ganska bra dag, på det hela taget. Vi har kramats mycket. Vi har promenerat långt. Och nu ska vi snart gå och lägga oss och hålla om varandra och påminna oss om hur mycket vi älskar varandra. Man får inte glömma det.

Tack för allt ert stöd. För alla som har peppat och hoppats och hållit tummar. Bloggen slog läsarrekord idag. 592 visningar, 290 unika besökare. Det hade varit roligare med ett läsarrekord för ett plus, men det kan inte jag välja.

Bloggen kommer i alla fall att fortsätta. För våra fyra stjärnor i frysen allraminst. Dessutom har jag en hel hög halvskrivna blogginlägg bland utkasten, om saker som gör mig arg eller nyfiken eller bara entusiastiskt i största allmänhet. Ni vet, Ebba style. Och min man utbrister nästan varannan dag ”men det skulle bli ett bra blogginlägg”. Så ni kommer nog att se mer av honom också.

Nu ska jag vara riktigt miserabel en dag eller två och tänka på döden och förgängligheten. Kissa på sista testet på fredag för formens skull. Och sedan blir det nya tag.

Vi ses.

Ett stort minus

Minus. Tydligt.

Inget blod än i alla fall.

Die Hoffnung stirbt zuletzt.

Men hur länge ska man orka?

Ruvardag 12. Dagen före tjuvtestdagen.

Jag bestämde ju att imorgon, onsdag (eller egentligen idag, onsdag, det är ju efter midnatt igen. Jag bloggar ofta precis efter midnatt har jag märkt) är min inofficiella tjuvtestardag. Högst vetenskapligt räknade jag ut att äggplocket skulle ha motsvarat ägglossningen i en normal cykel. I och med att jag oftast har 14 dagar mellan ägglossning och mens, i den mån jag har kunnat mäta det alls, är alltså min verkliga beräknade icke-mensdag imorgon, 14 dagar efter äggplocket. Inte på fredag, när läkaren sa åt mig att testa. Men jag tror att kliniken drar till med lite extratid för att det ska bli ett tydligt plus eller minus. Och inte ett sådant där halvplus som jag fick vid förra frysåterföringen. Rent empiriskt är det också så att vid förra IVF-cykelns färskåterföring började jag blöda exakt 14 dygn efter äggplocket. Det var obehagligt att bli överraskad på det sättet. Så imorgon bitti ska jag kissa på en sticka och sedan hålla min man hårt i handen medan vi väntar på resultatet.

Magkänslan säger minus.

Förnuftet säger att jag faktiskt inte vet. Men att det är ungefär 35% sannolikhet för plus. Nästan dubbelt så sannolikt med minus, alltså. Statistiken är på magkänslans sida, kan man säga. Inte bra.

Förnuftet och magkänslan vill naturligtvis båda ha ett plus. Förnuftet också lite för att kunna skratta åt magkänslan som är larvig. Men bara lite.

Om det blir minus imorgon blir det ett nytt test varannan dag tills det blir ett plus. Eller blod.

Om det blir ett plus imorgon blir det ett till test på officiella testdagen fredag.

Två test är inköpta.

Älska embryona så länge det finns en chans att de är kvar. Snart vet jag.

Om irritation. Och familj.

Nej, jag är inte speciellt irriterad just nu. Det är snarare så att jag har börjat fundera över vad som irriterar i IVF-processen, på ett mer filosofiskt sätt.

Efter att ha följt många barnlängtansbloggar, somliga ända sedan starten på vår utredning hösten 2011, har det slagit mig att de flesta av oss IVF:are är känsliga för helt olika saker. En del av oss tål inte att kvinnor i vår närhet blir oplanerat gravida. Somliga tål inte att se gravidmagar eller småbarn alls. Somliga klarar av det, men bara om det gäller nära vänner eller släktingar. Vissa av oss får spel av välmenande kommentarer som ”har ni provat att…”. Somliga tål inte medlidande, andra hämtar sin styrka på det sättet. Precis alla som gör IVF kräks om någon säger ”om ni bara slappnar av så löser det sig”.

Förutom allergin mot ”slappna av” har jag alltså konstaterat att vi alla är känsliga på väldigt olika sätt här i vår existentiella kris. Känsligheten är förståelig. Variationerna är intressanta ur ett mänskligt perspektiv. Jag kan förstå precis vartenda irritationsmoment som jag någonsin läst om i IVF-bloggar, även om jag själv stör mig på helt andra saker. Så jag tänkte passa på att lägga ut texten lite om vad som irriterar just mig, och varför.

Jag blir fullständigt vansinnig av uttrycket ”bilda familj” när det används synonymt med ”få barn”. För mig representerar detta uttryck i detta sammanhang ett underkännande av mig som vuxen människa, ett upplösande av mitt äktenskap, ett ogiltigförklarande av hela mitt förhållande och ett förpassande tillbaka till flickrummet ända tills jag skärper mig och blir en riktig människa. En sådan med barn.

Jag inser också att jag är ganska ensam om denna åsikt. (Min man delar den inte, exempelvis).

Grunden till denna skenbart irrationella ilska kommer från de skilda sätt på vilka man ser på begreppet ”en familj” inom juridiken och i samhället i övrigt. Juridiskt sett är min man min familj. Om jag skulle dö utan testamente ärver han mig. Vi beskattas tillsammans i Tyskland. Vi är förmånstagare till varandras försäkringar. Vi har bott ihop i snart ett decennium, varit gifta ungefär halva den tiden och bott i ett annat land än alla som någon av oss är släkt med i flera år. Men väldigt många människor skulle inte beskriva oss som ”en familj” i vardagligt tal. Bara för att vi inte har barn.

För att få ingå i denna magiska sammanslutning som kallas ”en familj” måste vi slitas ifrån varanda, för att återförenas med våra ursprungsfamiljer, d.v.s. föräldrar och syskon. Tillsammans kan vi bara bli en familj genom barn, verkar många mena. Alla våra år tillsammans, våra juridiska, ekonomiska och emotionella band är då fullständigt irrelevanta. Zip, nada, rien, null, borta. Det irriterar mig oerhört.

Jag vill inte underkänna begreppet ”familj” i betydelsen ”föräldrar och vuxna barn”. Tvärt om har jag inga problem med att säga att vi ska resa till Sverige för att hälsa på familjen (och då mena våra föräldrar och syskon). Både min man och jag har dessutom en hel drös med kusiner och mostrar och farbröder och andra släktingar som vi gillar och gärna träffar och då inkluderar i familjebegreppet, tillsammans med allas respektive och eventuella bonusbarn.

Men min man är också min familj. Han och jag är en familj. Bara vi två räcker till en familj. Man behöver inte ens vara gift. Inte ens vara av olika kön. Att två (eller flera) människor lever tillsammans, av kärlek eller blodsband, borde vara nog för att få bli en familj. En sorts familj. Samma individer kan samtidigt ingå i andra konstellationer som också är familjer.

Så när jag hör uttrycket ”bilda familj” som en omskrivning för ”få barn”, blir jag arg på två sätt. Dels för att det är en påminnelse om att vår ofrivilliga barnlöshet gör att vi diskvalificerar oss i mångas ögon från att uppnå familjestatus och, implicit, bli fullvärdigt vuxna. Dels av solidaritet med alla frivilligt barnlösa, i alla typer av relationskonstellationer, som känner sig evigt förpassade till det metaforiska samhälleliga barnbordet.

Så. All irritation lugnt och sansat analyserad.

Om du har använt ”bilda familj”-uttrycket behöver du inte be mig om ursäkt nu. Det är okej. Faktiskt. Vi är olika. Vi retar oss på olika saker. Det här är min ömma tå. Du har andra. Jag kan inte lova att aldrig råka kliva på dina. Jag hoppas att du förlåter mig om jag råkar göra det. Men genom att skriva det här gör jag kanske någon uppmärksam på att det kan vara känsligt, för somliga. Och kanske öka förståelsen för den där barnlösa fastern och hennes man (eller fru), nästa gång det är släktmiddag. De bildade familj för tjugofem år sedan, när de flyttade ihop med varandra. Om det är så de vill definiera sin familj. Okej?

Ruvardag 9. Tystnaden.

Min kropp har börjat bete sig ultrasupernormalt. Brösten har slutat värka. Jag har fått för mig att magen putar mindre. Livmodern och äggstockarna väsnas inte så mycket längre. Allt är bara jättevanligt. Jag vill inte att allt ska vara jättevanligt. Det ska ju vara jättesuperovanligt. Jag vill ha minst ett hjärta till som slår i min kropp, en liten jättefin småpotatis (eller två) som växer i livmodern på ett sätt som är superovanligt för mig, eftersom det bara hänt i sisådär två dagar förut. Då kan ju inte allting vara precis som vanligt.

Jag beklagade mig för mamma. Hon sa bara att man inte kan känna graviditeter så tidigt ändå. Hon är ju onekligen mer expert än jag. Min man föreslog att min modlöshet beror på att jag har sovit dåligt. I nattens mörka timmar, när man snurrar varv på varv i sängen, för trött för att gå upp och för vaken för att sova, då blir det mesta bistert.
Inte tappa modet nu, Ebba. It ain’t over ‘til the red lady sings.

Bra saker idag:

  • Det har regnat. Jag gillar sommarregn.
  • Jag har umgåtts med människor jag tycker mycket om.
  • Ingenting har oroat eller stressat mig. Ingenting. Det är lätt att vara ruvarlugn när livet är bra.