En man i potatislandet! Och min barnlängtan

Ni har nog inte missat att min man har börjat skriva här, han med. Redan när jag startade bloggen föreslog jag att han också skulle skriva om våra försök, men då var han inte intresserad. Men efter att ha läst vartenda ett av mina inlägg, och alla era kommentarer, och en hel del av era bloggar, kom han på att han hade rätt mycket att säga han med. Ni hittar hans inlägg genom att klicka på taggen ”Ebbas man” i etikettmolnet till höger.

Först föreslog jag att han skulle ha en egen blogg, men sedan kom vi fram till att en användaridentitet på min blogg var bättre. ”Jag kan bli din pausunderhållning” framhöll min man. ”Jag kan bli Riverdance i din Eurovision Song Contest!”
Jag kanske borde bli orolig. Riverdance blev världskända när de var den 7 minuter långa pausunderhållningen i ESC 1994. Någon som minns ett enda av de egentliga sångbidragen i ESC -94? Näe, trodde inte det.
Min man kanske gör hela IVF-bloggosfären hänförd, sådär så att alla kommer att glömma vad det var jag skrev om.
Men jag skulle kunna leva med det 🙂

En av anledningarna till att jag gärna läser om mäns upplevelser av infertilitet och IVF, är att min man har längtat efter barn betydligt längre än vad jag har. Och jag har till min förvåning insett att det verkar vara ovanligt, i alla fall i par där han inte är betydligt äldre än hon. När vi började fertilitetsutredningen var frågan om barnlängtan en av de första som kom upp. Läkaren blev tydligt förvånad när vi berättade att min man längtat efter barn längst.

Som han skrev i sitt senaste inlägg tog min man upp ämnet väldigt tidigt i vår relation. Till skillnad från honom minns jag exakt vad som hände. Vi hade varit tillsammans i precis tre veckor, och jag minns i detalj vad vi sa, hur vi satt, var vi var och vad vi hade på oss.
”Jag tror att du kommer att bli en jättebra mamma en dag” sa han till mig, och hela hans ansikte lyste av förälskelse.
”Och jag tror att du kommer att bli en jättebra pappa” svarade jag. Samtidigt tänkte jag väldigt mycket:
-Kommer jag verkligen att bli en bra mamma?
-Han kommer definitivt att bli en bra pappa.
-Men vi har ju bara varit ihop i tre veckor!
-Vi måste prata om preventivmedel…

Lyckligtvis tyckte inte han heller att föräldraskap omedelbums var nödvändigt. Men vi pratade mycket om framtiden, om drömmar och naturligtvis om barnlängtan i det längre perspektivet.

Jag har inte alltid längtat efter barn. Jag har inte alltid haft en dröm om att bli mamma. Faktum är att jag som barn tyckte att yngre barn var rätt jobbiga. Jag lekte aldrig med bebisdockor. Jag var femton år gammal första gången jag tyckte att en bebis var söt. Småbarn tyckte inte om mig heller. Varje gång en släkting eller vän till mina föräldrar visade upp sin bebis och tyckte att jag skulle hålla lite i barnet, så resulterade det undantagslöst i illvrål från bebisens håll, trots att jag gjorde mitt allra bästa för att hålla så mjukt och fint som möjligt.
På det hela taget kom jag bättre överens med hundar och katter. De flesta skulle nog beskriva mig som en mjuk och empatisk person. Men på något sätt gick det alltid fel när jag skulle umgås med just småbarn.

Någonstans hade jag ändå under hela min barndom och tonårstid en föreställning om att egna barn hörde till framtiden. Jag sade aldrig att jag inte ville ha barn. Jag ville bara inte ha spädbarn i närheten just nu. Och när jag som femtonåring för första gången i livet spontant kände att jag skulle vilja lyfta upp en tultande ettåring i famnen, blev jag glad. Min biologiska klocka skulle nog också börja väsnas, tids nog. Så småningom skulle jag också vilja ha barn.

Så dök mannen i mitt liv upp när jag var några och tjugo. Han som längtar efter barn och som är min lagvigde make nu. Det stod tidigt klart för oss att vårt förhållande var av det livskraftiga långvariga slaget. Vi flyttade ihop, och hans barnlängtan blev mer konkret. Men min längtan förblev abstrakt, något som hörde till en dimmig och lite avlägsen framtid. Han frågade lite försiktigt ibland, hur jag såg på barnfrågan, och jag sköt alltid frågan på framtiden, väntade in den där biologiska klockan.

Vändpunkten kom, märkligt nog, på en flygplats. Jag hade varit ute och rest ensam i jobbet. Mitt flyg hade blivit inställt på grund av ett tekniskt problem, jag hade blivit ombokad till en krånglig omväg via andra flygplatser och skulle inte komma hem förrän sent. Laptopbatterierna var slut, jag var sur och den enda underhållningen var en dagstidning som jag hade lyckats komma över. Jag läste en artikel om tonåringar med problem. Lade ifrån mig tidningen ett ögonblick. Och då var det som att hela världen vred sig ett kvarts varv. Allting var precis som förut i varje detalj, men någonting var fundamentalt annorlunda. Jag längtade efter ett eget barn. Bara sådär. På samma sätt som jag ibland kunde känna en intensiv och plötslig längtan efter min man när vi var ifrån varandra, längtade jag nu efter en varelse jag aldrig mött.

Det var en omtumlande upplevelse. Än idag begriper jag inte hur kombinationen flygplatstristess och tidningsartikel om tonåringar som far illa kunde väcka min barnlängtan, men så är det nu med känslor. Det är inte rationellt, men vettigt ändå.

Många timmar försenad kom jag hem och kunde berätta om min plötsliga barnlängtan för min man. Vi var yra av lycka. Vi skulle försöka bli föräldrar. Kanske skulle vi ha ett litet barn som liknade oss om bara ett år eller två. Det var i januari 2009. Det blev inte så lätt, och vi är fortfarande barnlösa, men trots alla motgångar och medicinska problem, så är den gemensamma drömmen om ett barn fortfarande mest en källa till glädje och hopp. Min man och jag planerar för framtiden. Vi planerar till och med för en framtid som sträcker sig bortom våra egna liv. Det är vackert.

Bonus: Riverdance i ESC 1994 i Dublin (Youtube).

Annonser

10 responses to “En man i potatislandet! Och min barnlängtan

  1. MammaPappaEmilian

    Åh ni skriver så vackert om varandra! Vilket sammansvetsat par, om det ändå vore jag 😃 ni gör mig nästan lite nykär, i alla fall påminner ni mig om de känslorna. Har precis hittat hit och är så glad för det, vilken toppenblogg! Och att mannen skriver, wow, vilken man!! Hurra!

    Sarah

    • Oj, tack! Nu känner jag mig lite som när Obama fick fredspriset, än så länge har jag ju bara börjat så vi får väl se. Jag hoppas verkligen att vi inte bara gör det här till en blogg för inbördes beundran. Men jo, vi pratar mycket om det här med IVF och för oss är det något som svetsar samman, eftersom det är så privat och känslomässigt starkt. Har du en blogg så får du gärna ge oss länken!

    • Vad glad jag blir att du gillar bloggen!
      Ofrivillig barnlöshet är ju så tärande, och det här med att vi har stöd av varandra, min man och jag, är en förutsättning för att jag ska orka. Ensam hade jag inte kunnat göra det här.
      ~ Ebba

  2. Fint skrivet & det är riktigt skoj att även läsa din mans inlägg [jag tyckte också att min karl skulle börja skriva om Barnlängtan men han, som så många andra, ville inte uttrycka sina känslor på det sättet.. Ett inlägg skrev han i min blogg, nån dag innan dottern föddes. ..].

    • För mig krävdes det att vi pratade en del med våra familjer och närmaste vänner, innan det kändes naturligt att skriva om det för en bredare publik (om än anonymt). En tanke gör heller ingen blogg – man behöver nå till den punkten att man har flera bra upplägg som man kan jobba på samtidigt. Sånt kommer inte alltid på beställning. Jag bloggar en del i helt andra sammanhang, så jag är ju i alla fall van vid att skriva.

    • Tack Kajsa!
      Jag letade en del efter inlägget du nämnde i din blogg, men hittade det inte (men nu har du förklaringen till 20 tyska views häromdagen ifall du granskar besöksstatistiken…). Vilket datum var det?
      Hoppas att du mår bättre efter operationen!
      ~ Ebba

  3. Barnlängtan var något jag aldrig fick själv, maken hade det under säkert 10 år och jag bara sköt på det, ”imorgon, vi försöker imorgon”. Min anledning till att börja försöka och fortsätta försöka var dels makens längtan, dels tanken ”Tänk om jag vill ha barn när jag väl har ett, det kan jag ju inte uppleva om jag inte försöker.”. Med facit i hand så blev det bra, och avsaknaden av längtan berodde på att jag inte kunde längta efter ett ospecificerat barn, alldeles för abstrakt för mig. Idag skulle jag längta efter en individ, min son, en person som jag känner så väl. Min längtan behövde ett konkret fokus, makens längtan var mer generös.

    /Dustpuppy

    • Hej Dustpuppy!
      Intressant aspekt av barnlängtan. Det var ungefär så jag kände före min flygplatsomvändelse, och jag har träffat andra kvinnor med barn som berättat liknande saker. Dock har jag aldrig tidigare träffat en mamma med IVF- eller ÄD-bakgrund som har haft en såpass abstrakt längtan under behandlingarna. Själv undrar jag om jag hade orkat med alla behandlingarna utan att känna en påtaglig barnlängtan. Men allting är så individuellt, och hur kan man veta vad som varit om inte om…
      Starkt gjort av dig, hursomhelst!
      ~ Ebba

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s