Det är inte mig det är fel på, det är dig

Som nog har framgått här på bloggen, är vi ofrivilligt barnlösa för att min man har nedsatt spermiemotilitet, d.v.s. han producerar för få spermier som simmar rakt och lever länge. Och på det viset blir inga barn gjorda utan hjälp.

När beskedet kom kände jag en initial trumf gentemot läkarna. Fram tills dess hade alla verkat anta att det var mig det var fel på, från min husläkares första kommentar om att fertilitetsproblem ska undersökas av en gynekolog, till klinikens utredning som var betydligt mer omfattade för mig än för min man. In your face, fantasilösa sopprötter, vi är faktiskt två som försöker få barn här och det är inte mig det är fel på! Så tänkte jag, den första sekunden. Sedan sjönk vidden av budskapet in. Min man hade ett medicinskt problem som gjorde att vi var barnlösa. Varför? Fanns det en underliggande sjukdom? Och hur skulle IVF/ICSI-processen påverka oss?

Min man blev skickad till en androlog för undersökning. Han blev klämd, känd, blodprovad och ultraljudad. Allt såg bra ut. Inga avvikande värden någonstans. Min man är i fin fysisk form, har en lämplig vikt, lever sunt, röker inte, motionerar lagom och är på det hela taget kärnfrisk. Det är bara spermierna som saknar orienteringsförmåga och livslust, helt utan synbar förklaring.

Under tiden som gick med de extra undersökningarna blev jag arg igen, fast på ett helt annat sätt. Irrationellt och fullständigt ofokuserat. Jag blev arg på allt och alla, som hade mage att påstå att det var något fel på min man. Han är ju finast i hela världen. Fel på honom? Inte på mitt skift!
Fast det är ju nu så, att ingen ilska från min sida får spermierna att simma rakare. Motilitetsproblemen finns där oavsett hur jag känner inför dem. De är ingens fel, eftersom ingen vet vad som orsakat dem.

När det blev dags att berätta för våra närmaste, var jag den som tyckte att vi kunde utelämna det exakta skälet. Vi har ett medicinskt problem, tyckte jag var en bra förklaring. Men min man menade att det var bäst att berätta allt. Och det har han nog egentligen rätt i, om så bara för att undvika mina ilskeutbrott när folk får veta om vår barnlöshet och genast medlidsamt tittar på mig och säger ”så det är fel på dina äggstockar”. Nej, det är inte fel på mig har jag ju sagt. Den biten av ilskan kvarstår oförminskad. Infertilitet är inte enbart ett kvinnoproblem.

Men hur det nu är, så kan jag vara väldigt defensiv gällande våra problem, medan min man har mycket lättare för att skoja om dem.

Att bära varandra när man behöver stöd.

Att bära varandra när man behöver stöd. Chokladen inuti var inte heller så dum.

Alla måste finna sitt förhållningssätt. Vi pratar mycket om vad som händer med oss och vad IVF-processen gör med mig fysiskt och med oss båda psykiskt. Ur något sorts rättviseperspektiv hade man kanske kunnat tänka att om det är hans medicinska problem, så borde det vara hans mage som får alla nålsticken, men så har jag faktiskt aldrig känt. Jag är inte ens arg på vår infertilitet. Det bara är så. Sprutor i magen är en konsekvens, men för just det finns ingen ilska kvar. Arg blir jag när någon påstår att det är fel på min man (fast det egentligen är så), eller bara antar att det är fel på mig (för att det är ett korkat antagande). Jag får ofta ilskeutbrott över okunniga kommentarer om vad som är natuuurligt, eller över tysk religiöskonservativ lag som mest handlar om att göra livet svårt för alla som inte lever upp till den kristdemokratiska heteronormen, vilket inkluderar att man och hustru ska tillverka sina barn hemma med enbart gud som vittne.

Vi tar hand om varandra i den här processen. Och egentligen är det irrelevant i vem av oss som det medicinska problemet sitter. Min man kan inte påverka sina spermier, för han lever redan ett sunt liv. Vi kan kanske avhjälpa vår barnlöshet med IVF på klinik och det gör vi nu. Tillsammans.

Annonser

14 responses to “Det är inte mig det är fel på, det är dig

  1. Gillar att läsa din/er blogg. Du skriver väldigt bra och så även din man. Kul att höra hans sida av saker och ting också. Fortsätter följa!

    /Linda

  2. MammaPappaEmilian

    Fantastisk skrivarförmåga! Underbar läsning, pga ditt sätt att uttrycka, formulera och skriva ner dina tankar på.

    Härligt

  3. Underbart inlägg!

  4. Fantastiskt inlägg – nu åkte du upp på min följarlista 😉

    Ser att det är mycket på gång för er precis just nu, lycka till!!

    Kram

  5. Mycket klokt skrivet! Jag håller med dig, fokuset ligger nästan alltid på kvinnan…
    Lycka till med allt nu!
    Kram

  6. Min mammas ena svåger och hans fru hade som ni också svårt att få barn, de lyckades faktiskt med IVF och jag håller både tummar och tår för att ni också ska göra det! När de precis gift sig fick de tyvärr utstå kommentarer som ”Är du gravid?” och ”Är det något på gång?”, vilket måste ha gjort dem väldigt ledsna.

  7. Pingback: Dags att prata om feminismen | Ebbas potatisar

  8. Pingback: Diagnos: Endometrios | Ebbas potatisar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s