Rapport från äggplocket

Tack för alla fina peppande kommentarer! De värmer. IVF-bloggosfären måste vara ett av de vänligaste hörnen av internet. Typiskt att man måste ha en livskris av existentiella mått innan man hittar hit. Fast det hänger kanske ihop. Vi är alla sköra, på olika sätt men av samma orsak.

I alla fall.

Äggplock var idag. Jag ber om ursäkt på förhand om inlägget blir lite virrigt, för jag är nog fortfarande lätt snurrig, och förbjuden att köra bil, vistas i trafiken eller fatta viktiga beslut. Just idag tar jag inget ansvar för bloggen och allt läses på egen risk… Min man har redan skrivit om sitt bidrag, så ni kan ju läsa det istället om det här är för osammanhängande. Eller läsa det också. Det är ett bra inlägg.

Vi dök upp på kliniken klockan 8 som avtalat. ”Nüchtern” stod det i instruktionerna att jag skulle vara. Det är ett mycket lurigt tyskt ord, som både kan betyda ”nykter” (alltså precis vad man som svensk tror att det betyder) samt ”på fastande mage”, vilket var den relevanta betydelsen just nu. Jag vaknade törstig. Inte roligt, när man inte får dricka en droppe vatten. På kliniken fick vi en hög med papper att skriva under. Jag lovade att betala min klinikräkning, min man fick skriva under på att han var med på proceduren och vi båda gav vårt tillstånd för blodprov för HIV- och hepatit-test. Min man råkade ut för en mindre blodincident, men i övrigt gick allt bra.

Vi fick gå in till förberedelse- och uppvaksavdelningen, där narkosläkaren dök upp för att kolla mig. Hon pratade så fort att jag knappt hängde med, och hennes namn svischade bara förbi utan att fastna i min hjärna. Vi kan kalla henne Dr X. Av sjuksköterskan fick jag ett stolpiller med smärtlindrande medicin. ”Stolpiller” är ett uttryck som aldrig förekommer på min arbetsplats, och som jag följaktligen aldrig talar om, på tyska eller något annat språk. Vid förra äggplocket var min förvirring total. Vad menade de att jag skulle göra med den där lilla patronformade saken? ”Im Popo” sa sköterskan. Huh? Hon pekade. ”Popo” är rumpa på tyska (informella versionen). Det pratar vi inte heller om på jobbet. Men den här gången visste jag ju i alla fall vad som förväntades av mig.

Jag var stolpillrad och ombytt till sjukhusskjorta när narkosläkaren kom tillbaka för att sätta en venkateter (för injektion av narkosmedlet). Hon lyckades inte hitta någon ven i armvecket och satte katetern på handens ovansida istället. Och herreminskapare vad ont det gjorde. Hon måste ha träffat en nerv, för hela handen exploderade i smärta. Jag ylade när hon tejpade fast katetern, ylade när jag rörde handen, ylade när handen var stilla. Min man försökte lugna mig med mjuka ord om kattungar, men det hjälpte bara marginellt. Efter fem minuter av ylande från mig, kom narkosläkaren tillbaka och undrade om jag ville ha något lugnande eftersom jag var så stressad. Jag förklarade så sansat jag förmådde att jag inte var rädd för ingreppet, men handen gjorde djävulusiskt ont.

Så blev jag inrullad till operationssalen och min man blev ivägsvischad för att lämna sitt bidrag. När jag väl hade klättrat upp i gynstolen konstaterade narkosläkaren att det var bäst att flytta katetern eftersom jag hade så ont. Hon hittade en ven i armen. Jag fick uppge mitt namn för embyologen som satt i ett angränsande rum och pratade genom en lucka. En hel delegation sjukhuspersonal kom in i rummet, mitt blodtryck mättes och sedan blev allt svart.

Första gången jag vaknade var jag kvar i gynstolen och blev nedhjälpt därifrån av två personer. Sedan somnade jag på rullbritsen och vaknade igen på uppvaket, där min man satt. Jag surrade lite om ägg, somnade om och vaknade några gånger, men kände mig på det hela taget ganska kry. Narkosläkaren tittade till mig och berättade att hon hade märkt att jag är väldigt känslig för narkosmedlet, så jag hade fått en väldigt låg dos. Det var antagligen därför som jag dels har minnesbilder från mina första minuter i vaket tillstånd och dels kvicknade till så fort.

Vi fick kaffe, te och kakor. Och ett ljuvligt glas vatten till mig. Jag mumsade socker och piggnade till. Till sist var jag stadig nog att ställa mig upp och klä på mig. När jag rättade till sängkläderna på bitsen upptäckte jag den. Nålen. En kateternål, med blod i, låg på min brits, precis där jag hade haft min rygg den senaste timmen. Jag blev vansinnigt upprörd. Sådana nålar är ju högriskavfall och får inte bara drälla omkring hursomhelst. Och jag hade alltså legat ovanpå denna nål medan jag vaknade. Tänk om den hade stuckit mig i ryggen? Var det ens mitt blod i den? Och var i hela friden kom den ifrån? Jag ropade på sjuksköterskan som kom farande och tog nålen med en axelryckning. Jamen dåså.

Vid det efterföljande samtalet med Dr S, fertilitetsläkaren, berättade hon att de hade fått ut sju ägg. Jag blev förvånad, för jag hade en tydlig minnesbild av att jag frågat efter äggantalet redan när jag vaknade i operationssalen, och att någon då svarat att det var tio ägg. Kanske drömde jag bara det. Eller så frågade jag, men mindes inte svaret. Eller så frågade jag på svenska och de svarade något annat. Eller så blandade jag ihop tio (”zehn”) med sju (”sieben”) i mitt drogade tillstånd.

Sju ägg blev det i alla fall, vilket är en liten besvikelse. Förra gången blev det ju tolv, men bara fem befruktades. Den här gången fick jag högre dos Gonal-f, men ena äggstocken strejkade. Även om embryologen lyckas bättre med befruktningen den här gången, så är det osannolikt med fler än fem befruktade ägg. Och det känns surt. Om båda äggstockarna hade varit med på noterna hade det kanske blivit 14 ägg och tio embryon.

Vi tog taxi hem, jag vinglade in och min man ordnade en välbehövd lunch. Efter lunchen satte jag mig i soffan och deklarerade att jag var betydligt piggare än förra gången och inte alls sovtrött. Jag började läsa en bok. Det var jobbigt att sitta upp. Jag lade mig ner och läste bok. Det var jobbigt att hålla bok. Jag lade boken åt sidan. Och sov gott i två timmar.

Jag är fortfarande vinglig, så det blir nog tidig läggning ikväll. Imorgon ska embryologen ringa och berätta hur många ägg som blev befruktade. Vad som händer sedan hänger på antalet. Blir det fyra eller färre kommer de alla att långtidsodlas till blastocyster, av vilka jag får maximalt två på måndag (resten destrueras om fler än två är livskraftiga). Om det blir fem eller fler kommer jag att få två på fredag och resten i frysen. Dessa knasigheter beror på den tyska embryoskyddslagen, som jag har antytt om men aldrig förklarat tidigare. Den är lite snurrig, och jag är tillräckligt snurrig själv ikväll, så vi tar det en annan gång. Dessutom gör lagen mig arg, så jag orkar inte med det just nu.

Så. En dag imorgon också. Just nu har jag absolut ingenting att göra på bebistillverkarfronten så jag ska njuta av min sprutfria kväll.

Annonser

7 responses to “Rapport från äggplocket

  1. Det behövs bara et

  2. Här har det hänt grejer som jag missat.. Grattis till fler ägg än noll och tack för morgonens första asgarv [ordet ”stilpillrad” fick mig att tokskratta högt] :].
    Nu hoppas vi på guldägget och nio till en början illamående månader som sedan följs av ett fartfyllt yrväder.. Yes, för jag tror det är er tur nu!
    Kram!

  3. Min första ivf fick jag 14 ägg varav 13 befruktades. Resultat 4 till frysen och ett till mig. Mitt andra ivf fick vi ”bara” 8 ägg (blev besviken) men alla befruktades. Resultatet då blev 5 till frysen och 1 till mig. Så det behöver inte vara dåligt med färre ägg! Dessutom funkade det inte med de fyra frysta då 3 dog vid upptining och ett blev jag inte gravid på. Vill med detta säga att antalet absolut inte är allt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s