Ruvardag 1

Idag (eller egentligen igår, jag ser att klockan precis blev midnatt) fick jag mina två embryon. Eftersom jag verkligen avskyr gynekologiska undersökningar och lätt får så ont att jag krampar och omöjliggör vad det nu är läkaren försöker göra, så fick jag lite smärtstillande medicin i förväg. Smärtstillande medicin i förväg är goa grejer.

När det var dags för överföringen försökte jag andas djupt, händerna blev blöta av svett, min man pussade mig på pannan, Dr S sa att nu blir det lite kallt… Och sedan sade hon att instrumentet var inne och värre än såhär blir det inte. Huh? Det gjorde visserligen ont, men inte hjälpjagdör-ont. Jag uppgav ett triumftjut, och Dr S och sköterskan fnissade lite åt mig. Sedan gick allt fort och lätt. Jag fick se petriskålen med embryona på en bildskärm och kunde läsa mitt namn på skålen. Embryologen räckte över embryona i små strån och Dr S satte in dem i livmodern. Och sedan var det klart. Två små embryon blev det, det ena med två celler och det andra med tre. Vi fick se bilder. Små fina potatisar.

Förhållningsorderna är att inte sporta den närmaste veckan och att i övrigt bete mig som om jag vore gravid. Så jag ligger på soffan och latar mig, medan min man kommer och pussar magen ibland.

Vi vet ju att det bara är 20-30% chans att det här leder till (minst) ett levande barn. Så vi törs inte hoppas för mycket. Men precis just nu är det möjligt att vårt lilla barn är på gång. Så länge som det fortfarande finns en chans kommer vi att älska de här små embryona. Och om det skulle ta sig, kommer jag att just nu ha varit gravid i vecka två. Det är faktiskt rätt knäppt.

Annonser

13 responses to “Ruvardag 1

  1. Yihaaa! Då håller jag alla tummar!

  2. Håller tummarna så hårt att de vitnar! Spännande!

  3. Yeah! Grattis till ruvningen av två fina embryon 🙂 lycka till och jag håller mina tummar tills de svartnar! 😉
    Kram

  4. Jag hoppas att det lyckas.

  5. Grattis till två fina potatis! Hoppas att åtminstonde ett av dem vill stanna och gro vidare till en fulländad potatisbebis. Håller tummarna!

    • Tack! Jag sitter och räknar sannolikheter… men egentligen spelar det ingen roll. Jag är bara en person, statistik är kollektivt. Och så länge som jag inte har skäl att tro att embryona har givit sig av, kommer jag att nära dem med morötter, choklad och kärlek.

  6. All lycka till er och era små embryon!
    Så spännande -och så roligt att följas åt såhär 🙂

    • Tack detsamma!
      Ja, det är lite lustigt med internet. Vi känner inte varandra, men gör samma saker samtidigt och vet om varandra ändå…

  7. Pingback: Den tyska embryoskyddslagen | Ebbas potatisar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s