Om irritation. Och familj.

Nej, jag är inte speciellt irriterad just nu. Det är snarare så att jag har börjat fundera över vad som irriterar i IVF-processen, på ett mer filosofiskt sätt.

Efter att ha följt många barnlängtansbloggar, somliga ända sedan starten på vår utredning hösten 2011, har det slagit mig att de flesta av oss IVF:are är känsliga för helt olika saker. En del av oss tål inte att kvinnor i vår närhet blir oplanerat gravida. Somliga tål inte att se gravidmagar eller småbarn alls. Somliga klarar av det, men bara om det gäller nära vänner eller släktingar. Vissa av oss får spel av välmenande kommentarer som ”har ni provat att…”. Somliga tål inte medlidande, andra hämtar sin styrka på det sättet. Precis alla som gör IVF kräks om någon säger ”om ni bara slappnar av så löser det sig”.

Förutom allergin mot ”slappna av” har jag alltså konstaterat att vi alla är känsliga på väldigt olika sätt här i vår existentiella kris. Känsligheten är förståelig. Variationerna är intressanta ur ett mänskligt perspektiv. Jag kan förstå precis vartenda irritationsmoment som jag någonsin läst om i IVF-bloggar, även om jag själv stör mig på helt andra saker. Så jag tänkte passa på att lägga ut texten lite om vad som irriterar just mig, och varför.

Jag blir fullständigt vansinnig av uttrycket ”bilda familj” när det används synonymt med ”få barn”. För mig representerar detta uttryck i detta sammanhang ett underkännande av mig som vuxen människa, ett upplösande av mitt äktenskap, ett ogiltigförklarande av hela mitt förhållande och ett förpassande tillbaka till flickrummet ända tills jag skärper mig och blir en riktig människa. En sådan med barn.

Jag inser också att jag är ganska ensam om denna åsikt. (Min man delar den inte, exempelvis).

Grunden till denna skenbart irrationella ilska kommer från de skilda sätt på vilka man ser på begreppet ”en familj” inom juridiken och i samhället i övrigt. Juridiskt sett är min man min familj. Om jag skulle dö utan testamente ärver han mig. Vi beskattas tillsammans i Tyskland. Vi är förmånstagare till varandras försäkringar. Vi har bott ihop i snart ett decennium, varit gifta ungefär halva den tiden och bott i ett annat land än alla som någon av oss är släkt med i flera år. Men väldigt många människor skulle inte beskriva oss som ”en familj” i vardagligt tal. Bara för att vi inte har barn.

För att få ingå i denna magiska sammanslutning som kallas ”en familj” måste vi slitas ifrån varanda, för att återförenas med våra ursprungsfamiljer, d.v.s. föräldrar och syskon. Tillsammans kan vi bara bli en familj genom barn, verkar många mena. Alla våra år tillsammans, våra juridiska, ekonomiska och emotionella band är då fullständigt irrelevanta. Zip, nada, rien, null, borta. Det irriterar mig oerhört.

Jag vill inte underkänna begreppet ”familj” i betydelsen ”föräldrar och vuxna barn”. Tvärt om har jag inga problem med att säga att vi ska resa till Sverige för att hälsa på familjen (och då mena våra föräldrar och syskon). Både min man och jag har dessutom en hel drös med kusiner och mostrar och farbröder och andra släktingar som vi gillar och gärna träffar och då inkluderar i familjebegreppet, tillsammans med allas respektive och eventuella bonusbarn.

Men min man är också min familj. Han och jag är en familj. Bara vi två räcker till en familj. Man behöver inte ens vara gift. Inte ens vara av olika kön. Att två (eller flera) människor lever tillsammans, av kärlek eller blodsband, borde vara nog för att få bli en familj. En sorts familj. Samma individer kan samtidigt ingå i andra konstellationer som också är familjer.

Så när jag hör uttrycket ”bilda familj” som en omskrivning för ”få barn”, blir jag arg på två sätt. Dels för att det är en påminnelse om att vår ofrivilliga barnlöshet gör att vi diskvalificerar oss i mångas ögon från att uppnå familjestatus och, implicit, bli fullvärdigt vuxna. Dels av solidaritet med alla frivilligt barnlösa, i alla typer av relationskonstellationer, som känner sig evigt förpassade till det metaforiska samhälleliga barnbordet.

Så. All irritation lugnt och sansat analyserad.

Om du har använt ”bilda familj”-uttrycket behöver du inte be mig om ursäkt nu. Det är okej. Faktiskt. Vi är olika. Vi retar oss på olika saker. Det här är min ömma tå. Du har andra. Jag kan inte lova att aldrig råka kliva på dina. Jag hoppas att du förlåter mig om jag råkar göra det. Men genom att skriva det här gör jag kanske någon uppmärksam på att det kan vara känsligt, för somliga. Och kanske öka förståelsen för den där barnlösa fastern och hennes man (eller fru), nästa gång det är släktmiddag. De bildade familj för tjugofem år sedan, när de flyttade ihop med varandra. Om det är så de vill definiera sin familj. Okej?

Annonser

16 responses to “Om irritation. Och familj.

  1. Jag delar ditt vansinne över det snävt betraktade familjekonceptet och blir tokig när folk frågar om vi inte ”ska bilda familj”.
    Vi ä r en familj.
    I vår familj är vi, än så länge, 2 människor och 2 katter, in allo 4 likvärdiga individer som lever tillsammans i harmoni och kärlek. Två råkar vara gifta med varandra och de andra två är adopterade. Det är vår kärnfamilj.

    • Ja, så är det ju. Det är helt obegripligt varför man skulle vara mer familj med sina föräldrar än med den person man är gift och bor med.
      Men nu är ju just ni två gifta personer, två katter och ett jättevackert plus! 🙂

  2. Jag håller med! Jag och min fästman har haft denna diskussion, eller uppe som ett stillsamt samtalsämne kanske snarare. Det hela handlade om att han utövar en aktivitet väldigt ofta och förklarade detta med att ”det vore lättare att sluta om vi hade fått en familj”. Jag blev sårad och arg. Ska jag alltså bestraffas gånger flera för att jag inte lyckas ”ge dig” att barn? 1. Jag får inget barn, 2. Jag förlorar rätten till att träffa dig lika ofta som om vi hade haft barn 3. och dessutom är jag inte att betrakta som din familj? Inte jag och inte våra 2 katter. Om vi aldrig får barn, blir vi aldrig en familj då? Han förstod mig men inkluderar helt klart barn i ”familjebegreppet”.

    Intressant! Jag vet inte om min syn på familjebegreppet har förändrats med vår situation eller om jag helt enkelt aldrig reflekterat över det tidigare.

    Kram

    • Många verkar med familj mena minst en förälder och minst ett barn. Det vore intressant att veta om två (eller flera) syskon, vars föräldrar är döda, kan vara en familj… Är mormor + barnbarn en familj? Farbror + brorsbarn? Föräldrar vars barn dog?

  3. Jag kände starkt att jag och min man blev en familj när vi gifte oss. Nu när vi har barn tänker jag faktiskt sällan på oss som en familj längre. Konstigt. Jag tycker iaf att det är självklart att du och din man är en familj.

    • Intressant! Men om någon frågade dig om du hade familj och hur stor, så skulle du tveklöst nämna din man och era barn, eller hur?

      • Jo det skulle jag nog för att jag fattar att det är min nya familj de syftar på. Fast jag skulle nog främst tänka på mina syskon och föräldrar…

      • Aha, men det var nästan ännu intressantare. Så du menar att efter det att ni fick barn ihop, känner du att din familj är mer dina föräldrar och syskon, än din man och era barn? Men innan ni fick barn, var han och du familjen? Eller har jag missuppfattat?

  4. Håller med dig! Två är också en familj, som du och din man, eller jag och min. Men min man delar inte vår åsikt tyvärr. Han tycker inte att man är en familj om man inte har barn – då är man ett par. Ledsamt… Jag tycker att vi är en familj.

    Spännande förresten att du också observerat att kommentaren ”slappna av så kommer det barn” tycks vara det enda som egentligen verkar vara en gemensam irritationspunkt för oss alla ofrivilligt barnlösa.

    • En del kanske bara tycker att det är att vara petig med ord, men för mig betyder också familjebegreppet ett erkännande om att vara en självständig (och vuxen) enhet ihop med min man. Har du frågat din man vad han räknar som sin familj? Är det hans föräldrar och syskon, om sådana finns? Om ja, och han har minst ett syskon utan barn, kommer då det syskonet + föräldrarna att fortsätta vara familj utan honom den dag då ni har barn tillsammans? Eller är man alltid familj med sin ursprungsfamilj? (Jag försöker hitta gränserna för familjebegreppet här…)
      Vad gäller ”slappna av”… Jag har aldrig någonsin träffat någon ofrivilligt barnlös som inte får fullkomligt tokspel av ”slappna av”. Däremot har jag träffat några före detta ofrivilligt barnlösa som har blivit spontangravida. De älskar att säga ”slappna av så löser det sig, som för oss”…

  5. Vad skönt att läsa att det finns fler som tänker på familj på samma sätt som jag. Jag har alltid pratat om mig och maken som min familj, fattar inte varför det ska krävas ett barn först innan man blir familj. Sen är mitt familjebegrep nog ganska brett, för när jag pratar om min stora familj så inkluderar jag även mina morbröder, kusiner respektive far- och morföräldrar. Dom tillhör alla min familj. Numera har vi en 2,5-åring hemma och sedan hon föddes har de flesta breven som vi får från familj och vänner varit adresserade till ”Familjen XXXXX”. Det hände aldrig när det bara var jag och maken i familjen. 🙂

    Tack för en fin blogg! Håller tummarna för att ruvningen ger ett stort fint plus till er.

    • Jag tycker också att familjebegreppet är väldigt brett! Min man och jag. Vi och våra respektive föräldrar och syskon. Monstrar och fastrar och kusiner. Osv.
      ”Familjen XXX” tror jag nog beror på att det går att skriva ”Anna och Anders XXX” men blir jobbigare att skriva ”Anna, Anders och Lillan XXX”. Tror jag 🙂

  6. Min största irritation var ”slappna av”, och talet om ”kärleksbarn”. Kärleksbarn? Betyder det att barnlösa par inte älskar varandra? Eller att barn som inte maniskt kallas ”beviset på vår kärlek” inte är lika högt älskade av sina föräldrar?

    Men roligast av allt: ”nu har du träffat en man, så NU ska du se!!”. (Iofs fick de ju rätt, men det finns inget i min tidigare historik som säger att det fanns minsta jälla sannolikhet för det… Väntar bara på I told you so-erna)

    Gällande familjebegreppet så håller jag med dig, jag har altlid ansett att ”en/min partner är min familj oavsett hur många barn vi får eller inte”. För annars får jag ju aldrig bli fullvärdig? Och hur många är inte de som fått höra ”du kan väl jobba jul, du har ju inga barn” – som om man automatiskt fråntas alla behov/rättigheter att umgås med sin familj. Eller just det. Man har ingen.

    Nej familj är den som man väljer att ingå däri. En del bygger familj på blodsband, en del på vänskap och kärlek. Oavsett så avskyr jag när andra ska lägga värderingar i vad MIN familj är. Och barn ”fulländar” inte mig. Förhoppningsvis är jag rätt lycklig i mitt liv redan nu så att jag kan bli en stabil och trygg förälder när hen kommer.

    oj. bidde en roman. Sorry!

    kram

    • Jag kan tänka mig att perspektivet blir ganska annorlunda för ensamförsökare. En fråga som min man ställde i förrgår när vi diskuterade den här bloggposten: kan man vara familj med sig själv? Eller kräver familjebegreppet minst två individer?
      Fanns det någon gång under dina ensamförsök då du tänkte på dig själv som en enpersonersfamilj?
      Hoppas att alla vadvardetvisa:are kommer att vara uthärdliga apropå att du blivit gravid i ett förhållande. Fast du kanske tar det med ro? 🙂

  7. Familj kan ju betyda så mycket, jag har flera varianter som jag kallar familjen. Dels min man & jag (även innan IVF bebisen anlände för 3 månader sen), dels mina föräldrar & min bror, dels min mans ‘familj’ med svärmor, svåger & svägerska och barnen. En av de viktigaste familjerna är dock vår ‘Urban family’ (vi bor i England) uppbyggd av de närmsta kompisarna där vi bor. Ingen av oss kommer längre ihåg hur vi började kalla oss det men det är dem vi äter söndagsmiddag med de flesta helgerna…

    • Grattis till lyckat IVF! Jag blir så glad varje gång jag hör om lyckade försök. Bådar gott för oss…
      Jag tänker att er ”urban family” kanske inte är så långt ifrån latinets ursprungliga betydelse, där ”familia” betydde husets herre, hans fru och barn och alla tjänare och husslavar. Alla som bodde tillsammans, alltså.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s