Som en fenix ur askan. Eller att vara en brännskadad fågel.

Jag tyckte att vi klarade oss så bra. Det blev ett minus. Det blev blod. Det blev djävulusisk mensvärk. Men vi tog det med fattning och ruvarlugnet höll i sig. Besvikelse, ja. Sorg, ja. Men vi hade ju fyra små embryon i frysen och vi var friska och någorlunda unga och allt skulle ordna sig, fast bara inte just nu.

Det var på fredagmorgonen, när det obligatoriska graviditetstestet hade blivit precis så tvärminus som vi trodde. Bägaren med urin var så uppblandad med mensblod att jag trodde att testet skulle gå fel och vägra visa ens kontrollstrecket. Men det blev ett tydligt minus och vi var ledsna men lugna.

Sedan kom vändpunkten, ångestbrytpunkten. Det var på kvällen, tillsammans med andra människor där man förväntas vara social och glad. Något hände, några ord i fel situation, och all vår sorg och förtvivlan bubblade upp på en gång. Vi gick på autopilot och ingen av oss minns den följande timmen. Vi pratade, skrattade. Betedde oss som vanliga normala människor som kan prata och skratta och andas, fast jag hade tunnelseende och hjärtklappning och inte minns ett ord av det jag sade. Till sist flydde vi ut i friska luften, men mest av allt bort från alla andra människor. Vi promenerade långt och jag var arg och ledsen. Jag grät så att tårarna sprutade på Lille Skutt-vis och snyftningarna ekade mellan husen. När mina tårar var slut var det min man som grät istället. Sedan vandrade vi tillbaka hand i hand med rödkantade ögon för att försöka ta oss igenom resten av kvällen.

Det blev alltså väldigt tårfyllt och ledset till sist. Nu sitter jag här, och är bränd och känslomässigt utmattad. Dags att resa sig som en fenix ur askan. Eller så är jag en alldeles vanlig fågel med brännskadade vingar. Ibland måste man få vara det med.

Annonser

8 responses to “Som en fenix ur askan. Eller att vara en brännskadad fågel.

  1. En stor styrkekram till er 😦

  2. Skrik, gråt, sörj. Fyfan vad ont det gör!! Att läsa dina ord väcker minnen av smärta som jag helst skulle glömma. Jag skulle önska ni slapp…

    Kram!!

    • Jag är full av beundran inför hur många behandlingar du orkade göra helt själv! Utan min man hade jag klappat ihop för länge sedan… Vi är i alla fall två, som kan skrika, gråta och sörja tillsammans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s