Månadsarkiv: september 2013

Vecka 2 (1+0)

Nej, jag är inte gravid (än). Men det här med hur man räknar graviditetsveckor är faktiskt knasigt. Man räknar ju graviditeten från sista mensens första dag. I graviditetsvecka 1 hade man alltså inte ens haft ägglossning än. Men så fort man får ett plus på stickan så hamnar man bums i vecka 5 (eller 4 om man tjuvtestar).

Om det kommande frysförsöket lyckas (om min kropp är redo, om tillräckligt många embryon överlever upptiningen, om de blir fina blastocyster, om jag blir gravid, om om om) så kommer jag just nu att ha varit gravid i vecka 2 (1+0) då. Det är så snurrigt att grammatikens tempusformer inte ens räcker till. Jag behöver ett futurum exaktum preteriti i konjunktiv fast med omvänd tidsordning. Kausalitetslagarna är satta ur spel. Verkan kommer före orsak. Vad som kommer att hända i framtiden ändrar retroaktivt vad jag är nu – gravid i vecka två, eller bara alldeles vanligt ogravid på östradioltabletter.

Det är faktiskt alldeles vansinnigt.

International Infertility Film Festival

Borde vi nätverka internationellt? var min avslutande fråga i förra inlägget. Givetvis googlade jag genast ”international infertility” för att se om det finns några internationella rörelser för ofrivilligt barnlösas rättigheter. Jag hittade inte så mycket politik, för jag blev distraherad av International Infertility Film Festival på YouTube. Ett helt gäng kortfilmer om ofrivillig barnlöshet. Tyvärr verkar initiativet ha somnat in runt 2007, men filmerna finns kvar. Drygt tjugo amatörkortfilmer om ofrivillig barnlöshet av väldigt varierande stil och kvalitet. Många är musik med visad text. Alla är tänkvärda.

If we scream” är min favorit. Konstfilm med all IVF-ångest destillerad till några få minuter.

My aunt Jane knows more than my RE” är en liten visa med hög igenkänningsfaktor. Min man och jag funderar på att öva in en egen version och sjunga varje gång folk kommer med ”goda råd”. (RE är en förkortning för reproductive endocrinology, så RE i detta sammanhang översätts lämpligen med fertilitetsläkare).

Men vad FAN

Jag gillar att slänga in lite tyska uttryck i min blogg ibland. Lite som kontrast mot all slentrianengelska som används i Sverige i de mest skilda sammanhang, men mest för att min man och jag, när allt kommer omkring, bor i Tyskland. Tyska är vårt samhällsvardagsspråk. Vi handlar mat på tyska, går till banken på tyska, åker kollektivtrafik på tyska, får pensionspoäng på tyska, försöker förstå bussförseningshögtalarutropen på tyska, genomgår IVF på tyska.

Men jag vet också att inte alla våra bloggläsare förstår tyska, så jag brukar kolla vad Google translate säger om saken, ifall någon vill veta. Nu senast resulterade det i en indragen tysk mening och en megastor Google translate fail (för att öka mängden slentrianengelska i bloggosfären).

Betrakta bilden nedan (klicka för läsbarare version).

Detta är inte en korrekt översättning.

Detta är inte en korrekt översättning.

”Paare mit einem Kinderwunsch” är den tyska mening jag försöker översätta. Kinderwunsch är det tyska uttrycket för ofrivillig barnlöshet, ordagrannt barnönskan. Vad jag har skrivit på tyska borde översättas ”Par med en barnlängtan” eller ”Ofrivilligt barnlösa par” (vilket är vad man skulle säga på ledig svenska). Google translate översätter det till ”Par med barn”. Menvafan. Jag härsknade till så mycket att jag anmälde översättningen som stötande… Överkänsligt och barnsligt, jag vet. Men korrekt översatt är det inte!

Det här skulle kunna bokföras under kategorin dagens I-landsproblem i IVF-världen. Det finns så mycket värre bekymmer man kan ha som ofrivilligt barnlös. Men det är också en liten, irriterande påminnelse om att det skrivs så lite om infertilitet på flerspråkiga sidor, att Google translate inte klarar av att översätta ens de mest grundläggande begreppen. Marginaliserad grupp var det. Vi kan inte ens översätta vårt dilemma till andra språk.

Borde vi nätverka internationellt? Skrika på flera språk samtidigt?

Cykeldag ett. Start för frysförsöket

Så kom den, mensen. Cykeldag ett idag. I morgon blir det medicinstart med östradiol. På tolfte dagen upptining av våra embryon, alla fyra, för blastocystodling.

Om tio månader är vi kanske föräldrar, min man och jag. Om allting går som vi hoppas. Om tillräckligt många embryon överlever upptiningen. Om ett eller två blir blastocyst(er). Om återföringen går bra. Om det blir ett plus. Om graviditeten går bra. Om barnet och jag överlever förlossningen.

Vi har gjort två IVF-försök, med hittills tre återföringar. Det kommande frysförsöket blir vårt andra försök med tinade embryon, det fjärde försöket totalt. Ur mig har plockats nitton ägg, elva har befruktats, varav fyra är i frysen nu. Vi har fått två minus, och ett svagt svagt plus som blev minus dagen därpå. Vi har hoppats och vi har gråtit. Nu ska vi försöka igen.

Man blir ödmjuk inför livets skörhet när man är mitt uppe i en IVF-process. Om det finns arroganta IVF-bloggare därute, så har jag i alla fall aldrig sett dem. Från dem som har upplevt ofrivillig barnlöshet har jag bara sett empati och förståelse inför tillvarons alla aspekter.

Livet är så skört, i synnerhet det ofödda. Jag tänker på alla fina människor därute, som kämpar och upplever sorger som är mycket värre än ett minus vid försökets slut. Det har varit många sorgliga besked i bloggosfären på sistone. Mina tankar finns hos er alla.

Nu är det dags för oss att börja hoppas igen. Hålla varandra i handen och förbereda oss för återföringen. Leva i tacksamhet för varje dag med hälsa och kärlek. Våga älska embryona så länge det finns en chans. Ta ett steg i taget, tillsammans.

Det är dag ett av frysförsöket idag.

PCOS, lutealfas och behovet att äta choklad

Anna påpekade i en kommentar till ett av mina tidigare inlägg att lutealfasen (perioden mellan ägglossning och mens) inte är exakt 14 dagar för alla kvinnor, utan varierar mellan 10 och 16 dagar. Det hade jag aldrig funderat över. Tack Anna! Som vanligt när jag inser att det är något jag inte vet, satte jag igång att snoka i ämnet. Det som följer är en väldigt lång utläggning, men det finns en sorts poäng till sist. Du kan skrolla direkt dit om du inte vill veta hur mina äggstockar ser ut när de inte ser ut som potatisar (som blåbärsmuffins!). Det kommer att handla om choklad. Och ett skäl att äta choklad.

Anledningen till att jag inte hade reflekterat över lutealfasens längd tidigare är följande:
Jag lider av en mild form av polycystiskt ovariesyndrom (PCOS). Läkarna ställde diagnosen väldigt sent i vår utredning, för jag saknar de flesta av de typiska symptomen (som övervikt och höga testosteronhalter). Faktum är att jag nog inte egentligen uppfyller de formella medicinska kriterierna för PCOS. Jag har alltid haft en oregelbunden och vanligtvis ganska lång men inte abnormal menscykel (26-45 dagar), vilket är vanligt vid PCOS. Men precis innan vi började vår fertilitetsutredning hade jag varit hos en gynekolog för en extremt lång mensblödning. Hon gav mig ett örtpreparat, munkpeppar, som i allmänhet är verksamt mot oregelbunden menstruation (och PMS tydligen, men det var inte mitt problem). Så när vi kom till utredningen var min mens fint regelbunden med 30 dagar och hade varit så i hela tre månader i sträck (personbästa). Så när den obligatoriska frågan om regelbundenheten i menscykeln ställdes, svarade jag sanningsenligt att den hade varit oregelbunden i hela mitt liv, med en längd på upp till 56 dagar, men ibland så kort som 21, och blödningar som varade så länge som 40 dagar. Men de senaste tre månaderna, tack vare Dr E:s piffiga örtpiller, hade den varit regelbunden med 30 dagar. Läkaren hade uppenbarligen problem att ta in så mycket information (och vi lyckades senare byta bort honom mot underbara Dr B) och skrev ”regelbunden mens: 30 dagar”. Senare, under förberedelsen för första behandlingen, sa Dr B att hon såg på mina hormonvärden att jag antagligen hade PCOS, eller i alla fall polycystiska äggstockar, och om så var fallet, skulle ultraljudet vi precis var på väg att göra visa massvis av halvmogna äggblåsor. Och mycket riktigt, mina äggstockar såg ut som blåbärsmuffins. (Där blev jag helt sjukt imponerad av Dr B. ska en läkare vara!). Dr B förklarade att PCOS gör att många äggblåsor börjar bildas, och äggstockarna kan inte riktigt bestämma sig för vilket ägg som ska lossa helt. Så de velar fram och tillbaka, och menstruationscykeln drar ut på tiden, och blir lätt oregelbunden. Men när ägget väl lossat, fortsätter allt oftast precis lika i varje cykel. Jag hade aldrig hört talas om detta tillstånd, så jag gick hem och googlade och insåg att av de mest typiska symptomen (övervikt, höga testosteronnivåer och oregelbunden mens) hade jag bara ett. Dr B förklarade också att PCOS kan, men behöver inte vara, en nedsättande faktor i fertiliteten. I mitt fall var det troligen inte så, för jag får en normal ägglossning, i alla fall i varenda cykel vi har övervakat med blodprov, om än efter en del äggstocksvelande. Med en menscykel på 35-40 dagar hinner man med 9-10 ägglossningar per år, mot normala 12-13. Så ingen extrem nedsättning, och absolut inte en betydande faktor i vår långvariga barnlöshet. Den goda nyheten var att PCOS-patienter brukar få bättre resultat i IVF-försök, eftersom äggstockarnas naturliga benägenhet att sätta igång många äggblåsor samtidigt är något man gärna ser.

Det här var en lång parentes för att komma fram till den första huvudpoängen: Jag har alltid haft en oregelbunden menscykel. När jag började bevaka min cykel med temperaturmätning varje morgon upptäckte jag att någonting faktiskt var regelbundet: varje cykel, 14-25 dagar efter mensens första dag, hoppade temperaturen upp med omkring 0,5 grader från en dag till en annan (typisk ägglossningssignatur). Och tretton-fjorton dagar senare sjönk temperaturen igen. Dagen efter började mensen. Så gott som alltid. Ibland stördes mätningarna av sovmorgon, eller lätta förkylningar. Ibland steg temperaturen långsamt över flera dagar, eller sjönk först på cykeldag ett. Men jag var överlycklig. Äntligen något som gick att förutsäga i min trassliga menscykel. Ungefär samtidigt läste jag någonstans att tiden mellan ägglossning och mens i allmänhet varierar väldigt lite och nästan alltid är fjorton dagar. Så när jag läste ”nästan alltid fjorton dagar” och kopplade ihop det med hur stökig min cykel var i övrigt, tänkte jag att jag hade hittat något universellt konstant, och var nöjd med det.

Hormonnivåer i menstruationscykelns olika faser

Hormonnivåer och kroppstemperatur i menstruationscykelns olika faser. Bild från Wikimedia Commons.

Så är det nu inte. Lutealfasen kan alltså variera mellan 10 och 16 dagar. Under lutealfasen bildar kroppen progesteron, vilket behövs för att en begynnande graviditet inte ska stötas ut. Under IVF brukar man få progesterontillskott. Crinone eller liknande. Om lutealfasen är för kort kan man få problem att behålla graviditeter.

Nu kommer vi till den riktigt knasiga delen. Att befinna sig i lutealfasen är ansträngande för kroppen. Förberedelsen inför ett möjlig graviditet får prioritet famför andra processer i kroppen. Så långt känns allt vettigt. Men det finns vissa medicinpsykologiska teorier som menar att förmågan till impulskontroll hänger samman med mängden tillgängligt glukos (socker) i hjärnan. ”Energiteorin” kallas det. Hjärnan behöver energi i form av socker för att fatta bra beslut. Eftersom det är ansträngande för kroppen att befinna sig i lutealfasen, finns det mindre tillgängligt socker, och sämre impulskontroll blir följden. Kvinnor i lutealfasen röker mer, dricker mer alkohol och äter mer choklad än de gör i den första halvan av menscykeln, enligt energiteorin.

Jag är inte helt säker på att det vetenskapliga underlaget för detta påstående är vattentätt, men det verkar finnas en hel det artiklar om saken i vad som ser ut att vara respektabla vetenskapliga psykologitidskrifter, så något kanske det ligger i hypotesen (se exempelvis referenslistan här). Men jag tror att jag förhåller mig lite lätt skeptisk så länge.

Hursomhelst.
I början av veckan var vi på kliniken inför nästa frysförsök. Då togs blodprov på mig och det konstaterades att jag redan hade haft ägglossning i den här cykeln. Jag befinner mig alltså i lutealfasen nu. Och det ligger en chokladkaka framför mig. Som jag nog måste smaska i mig, för att ge min stackars utmattade hjärna lite energi till impulskontroll, så att jag kan avstå från att även smaska i mig min mans chokladkaka…

Att vandra tillsammans

Idag var vi och träffade fru doktorn.  Efter ett inledande försiktigt konstaterande om att det inte hade fungerat senaste gången, troligen för att hon ville sondera lite med oss hur vi mådde kring det, så måste jag säga att det ändå fort blev ganska avslappnat.  De senaste helgerna har vi jobbat rätt intensivt med att bearbeta och reflektera, samt förstås att avsätta lite tid åt varandra, vandra långt tillsammans, bo på hotell och så.  Vi hade liksom redan bestämt oss för att ja, det var asjobbigt med senaste misslyckandet, men det känns faktiskt helt ok ändå att göra en ny kryocykel (FET tror jag det brukar kallas i Sverige?), alltså med de mest lovande när vi tinat de fyra embryon vi har i frysen.  Lika naturligt som det kändes att ta en lång paus och vänta in senaste försöket, lika naturligt känns det att sätta igång direkt nu.  Ebba var peppad till max, jag försökte i vanlig ordning vara ett extra par öron för att höra det som Ebba eventuellt missar när vi ska försöka hänga med i den medicinska terminologin på tyska, så att vi kan fråga om vi är osäkra.  I alla fall, det blir nog ett nytt försök i nästa cykel så i oktober börjar vi igen.  Medicinerna är uthämtade.

Försvarstalet: förtydligande och fotnot

Det blev stor respons på mitt senaste inlägg, den ofrivilligt barnlösas försvarstal, så jag kände att jag behövde skriva mer om sammanhanget.

Några kommentatorer har frågat om jag verkligen har behövt bemöta dessa påståenden själv. Ja och nej. Ingen enskild har någonsin sagt alltihop till mig personligen i ett och samma samtal. ”Du”-tilltalet är ett retoriskt grepp. Det här var mitt vrål av frustration som jag har samlat på mig under lång tid.

De flesta som har fällt sårande kommentarer har gjort det i all välmening. Jag kan bli sårad eller arg ändå. Att folk har koll på grundläggande fakta innan de har åsikter tycker jag inte är för mycket begärt.

Ja, jag är känslig. Jag genomgår en existentiell livskris här. Man blir känslig då. Jag har lärt mig att inte ta illa vid mig när människor som inte känner till vår ofrivilliga barnlöshet säger korkade saker. Enbart våra närmaste släktingar och allra bästa vänner vet, och det är när de säger välmenande men faktamässigt befängda saker som jag blir arg. De försöker ge oss råd, men har inte den blekaste aning om vad det handlar om. Bra jobbat, liksom.

Sedan har vi nästa kategori: journalister och politiker som uttalar sig i opinionsbildande eller styrande roller. De måste ha sina fakta rätt. Det är deras förbannade plikt.

Vi kan ta det påstående för påstående:

Slappna av / skaffa hund / adoptera: Detta är typiska exempel på sådant som folk kan säga i all välmening, med huvudena sympatiskt på sned. Det kan likförbannat såra, och den som vill hjälpa ska inte såra.
”Men om ni slappnar av…?” fick jag höra av en närstående som precis hade fått veta om min mans dåliga spermiekvalitet. Jag började gråta och ylade ”vi har faktiskt ett medicinskt problem här”. Man kan inte slappna av och få signifikant bättre spermier. Inte med min mans värden.
Att adoptera fungerar för en del. Men det är inte en lätt eller snabb lösning. Det tar tid och kostar pengar och kräver långa utredningar. I vårt fall är det kanske helt omöjligt, eftersom vi flyttar mellan länder. Varje person som har frågat om adoption har blivit förvånad när jag har berättat om hur svårt det faktiskt är. Det finns inga mängder med föräldralösa barn i världen, vilket i grunden är bra. Men det gör adoption svårare.
”Skaffa hund” tillhör de mer bisarra råden. Jag har nog aldrig blivit sårad av det, men det är bara ett så korkat förslag, speciellt till en pälsdjursallergiker. Hade vi velat (och kunnat) ha en hund hade vi naturligtvis haft en hund.

Av allvarligare karaktär är de påståenden som journalister och politiker och andra med maktposition kan komma med.
Att tära på vårdresurserna. Ja, det är ju vad precis alla politiker med makt implicerar, eftersom IVF och fertilitetsvård är självfinansierat eller begränsat i alla länder jag känner till. Hela västvärlden behöver fler barn. Speciellt Tyskland. Och inget land som jag känner till låter läkare avgöra hur många subventionerade IVF-försök ett par ska få göra. Överallt är det begränsat antal försök, egenfinansiering och åldersgränser som bara är påhittade.
Självförvållad barnlöshet. Implicit är det ju vad som antyds, eftersom man måste finansiera vården helt eller delvis själv. Flera IVF-bloggare har berättat att personer i deras närhet har antytt att de med stress orsakat sin barnlöshet. Se även ”slappna av” ovan.
Den som är infertil ska inte ha barn. Just den skarpa formuleringen har jag nog bara sett i anonyma kommentarsfält. Men tanken att det finns en högre mening med infertiliteten lever stark i många inflytelserika organisationer, exempelvis katolska kyrkan. Troende katoliker får inte göra IVF, för det anses vara mot Guds vilja. Katolska kyrkan är ingen liten pseudosekt, det är världens största religiösa organisation, med inte så lite politiskt inflytande. Sekulära byter ”Gud” mot ”naturen”, men den illvilliga icke-logiken är kvar.
Barn är inte det viktigaste i livet. Detta sägs oftast av journalister i fertilitetsdiskussioner. Det är ett väldigt konstigt påstående, för det här med att fortplanta sig är ju ändå en av de grundläggande biologiska drifterna. Alla vill inte ha barn, men en del vill det väldigt gärna. Jag begriper inte varför det är svårt.

Och så har vi det där med barnlöshet som lyxproblem. Alla sjukdomar man inte dör av kan betraktas som lyxproblem, om man saknar empati och vanligt vett. Återigen är det mest en kommentarsfältskommentar, men implicit finns påståendet där när det ifrågasätts varför det är viktigt med biologiska barn (Svar: För att det, även genom IVF, är lättare än alla andra sätt. Se ”adoption” ovan) eller varför man mår så dåligt psykiskt av återkommande misslyckanden. En närstående slängde ur sig att det där med IVF hade blivit ”som en trend”. Det är inte så jag ser det, kan man säga.

Så. Jag behöver mitt försvarstal. Jag behöver vråla i bloggosfären, för att samla mod och kraft för att orka försvara mig i skarpt läge. Skarpt läge kommer, oftare än jag hade anat.

Den ofrivilligt barnlösas försvarstal

(Mitt försvarstal, att framföra närhelst någon ifrågasätter mina ansträngningar för att bli mamma. Samtliga påståenden jag bemöter är sådant som människor har sagt till mig, journalister har skrivit i tidningar eller människor har uttryckt i kommentarsfältsdiskussioner apropå fertilitetsbehandlingar. ”Du” i tilltalet är naturligtvis inte den genomsnittliga bloggläsaren, för just du går nog igenom något liknande just nu. Se det som mitt arga vrål till ett oförstående samhälle).

Du säger att jag borde slappna av lite, så kommer det att lösa sig.
Jag tycker att du borde läsa en grundkurs i biologi. Eller en barnbok om hur bebisar hamnar i mammas mage. Man kan inte spänna äggledarna så att ägget inte kommer igenom. Det funkar inte så. Kvinnor har blivit gravida i slaveri, under krig och efter våldtäkt. Lite vardagsstress sätter inte ner fertiliteten. För att bli gravid krävs att en spermie möter ett ägg, embryot delar sig och fäster i livmoderslemhinnan. Om det vore så lätt att hindra graviditeter med mild stress hade det inte behövts preventivmedel i världen. Om vardagsstress kan utlösa missfall hade abortdebatten varit överflödig. Vi har ett medicinskt problem här. Att slappna av är ungefär lika effektivt mot medicinsk betingad barnlöshet som mot benbrott.

Du föreslår att jag ska skaffa hund istället.
Min man är pälsdjursallergiker, men tack för att du påminde mig om att jag inte bara är ofrivilligt barnlös utan även ofrivilligt husdjurslös. Och allvarligt talat, om du inte kan se skillnad på en valp och ett barn har du större problem än jag.

Du säger att jag tär på vårdresurserna.
Så du vill prata ekonomi nu? Låt oss då prata ekonomi. Västvärldens absolut största ekonomiska problem är den sjunkande nativiteten. Allt färre unga ska försörja allt fler äldre. Det är jättebra att sjukvården kan hjälpa människor till ett längre liv. Men då behövs det även barn som kan växa upp för att ta hand om de äldre. Här har du oss, ett friskt och välfungerande par i yngre medelåldern som med hjälp av en behandling för bara några tiotusentals kronor skulle kunna sätta en ny frisk och välfungerande framtida skattebetalare till världen. Har samhället råd att inte låta alla som så önskar få fertilitetsbehandling?
(I Tyskland betalar man dessutom hälften av behandlingskostnaderna själv, för maximalt tre behandlingar. Den ekonomiska kostnaden för samhället är högst marginell).

Du antyder att min barnlöshet är självförvållad.
Ja, jag gifte mig ju frivilligt med min man, och han har dåliga spermier. Men det är inte självförvållat av honom. Så om du inte antyder att jag borde lämna min man, vilket vore oförskämt i överkant av dig, kan jag faktiskt inte göra något annat än det jag gör, nämligen IVF-behandlingar.
Barnlöshet är väldigt sällan självförvållad. Även i de fall då infertiliteten beror på något som man rent teoretiskt hade en viss kontroll över, som obehandlad klamydia, måste vi ställa oss frågan hur länge man ska straffas för tidigare misstag. De flesta tycker att det är självklart att den som klättrar upp på Mount Everest, och sedan ramlar ner från en klippa, har full rätt till sjukvård och fullständig rehabilitering. En sådan skada är långt mer självförvållad. Varför skulle en skadad bergsklättrare ha rätt till rehabilitering till full funktionalitet (och inte bara minsta möjliga, för att kunna utföra något jobb i samhället), om en person med en fertilitetsrelaterad skada inte har det?

Du tycker att jag borde adoptera istället, för det finns ju så många föräldralösa barn i världen.
Jag har en glad nyhet till dig: det finns inte alls så många föräldralösa barn i världen längre. Det finns barn som far illa, ja, men få som är helt utan familj. Ofta finns det åtminstone en moster eller farbror eller farmor som kan ta hand om barnet. Dessutom är det så att även de fattigaste länderna har en växande medelklass av välmående människor som också kan drabbas av barnlöshet och gärna adopterar ett barn. Mängden barn som behöver en ny familj i ett fjärran land är helt enkelt inte så stor. Just därför är adoptionsköer så långa, och de länder som adopterar bort barn kan ställa stora och ibland märkliga krav på de blivande adoptivföräldrarna. Att de inte ska vara för gamla (oftast några-och-fyrtio maximalt) är ett vanligt krav. Den som börjar en adoptionsprocess efter 35 kanske inte hinner adoptera innan åldersfristen löper ut. I vårt speciella fall är det även så att vi ju skulle behöva genomgå adoptionsutredning i Tyskland, för det är här vi bor. Men vi vet inte hur länge vi kommer att bo kvar. Vad skulle hända med vår adoptionsköplats om vi flyttar till ett annat land mitt i processen? Kan man ens bli godkänd om man är en världsvagabond?

Du menar att barn inte är det viktigaste i livet.
Har du barn? Ja? Är de viktiga för dig? Älskar du dem? Såklart du gör, du är ingen ond människa. Skulle du bli helt förstörd om de råkade illa ut? Självklart. Tänk dig nu att dina barn inte finns. Skulle ditt liv bli tomt? Ja? Kan du respektera min längtan nu?
Är du frivilligt barnlös? Jamenvisst, det är ditt val. Jag påstår inte att du skulle bli lyckligare som förälder. Vad som gör mig lycklig kanske inte gör dig lycklig, så är det. Det finns nog annat i ditt liv som är viktigare. Vad är det? En hobby, din partner, ditt jobb, ett älskat husdjur? Tänk dig nu att detta viktiga i ditt liv är ouppnåeligt av behandlingsbara medicinska skäl. Och ett surkart nekar dig behandling med motiveringen att din dröm och strävan inte är det viktigaste i livet. Är det okej?

Du tycker att infertilitet är naturens sätt att visa att individen inte ska fortplanta sig.
Har du genomgått någon medicinsk behandling alls? En lagad tand, poliovaccin, antibiotika mot en infektion, en blindtarmsoperation? Vilket som helst av dessa tillstånd kunde obehandlat ha lett till stort lidande eller rentav död. Borde du ha avstått behandlingen, eftersom sjukdomen är ett sätt för naturen att visa att du inte är livsduglig? Om inte, varför är vissa medicinska problem tillåtna att behandla, när andra inte är det? Varför tycker du att ofrivillig barnlöshet är annorlunda än annat medicinskt betingat lidande?

Du säger att jag har ett lyxproblem.
Jag tycker att du behöver lära dig vad empati är.

Uppdatering och fotnot: Efter all respons (tack för allt beröm!) kände jag att det behövdes ett lite längre förtydligande om de situationer i vilka jag har mött påståendena, eftersom alla mina försök till svar blev så bloggpostlånga. En dag ska jag lära mig skriva kortfattat. Men den dagen är inte idag…

Ett manligt perspektiv på jämställd ofrivillig barnlöshet

Hej igen, Ebbas man här, har inte skrivit på ett tag men jag tyckte att det var nödvändigt att skriva någonting här nu när jämställdhetsvinkeln på ofrivillig barnlöshet diskuterats här och i andra bloggar.  Uppenbarligen finns det en nyfikenhet efter en manlig röst i diskussionen, så här är jag.  Som gammal hipster-feminist (jag var det långt innan det blev mainstream bland män och Göran Persson och Anders Borg blev det) tycker jag att det finns en självklar poäng i att jämställdhetsfrågor inte automatiskt ska vara en kvinnlig domän.

Samtidigt vill jag inte att någon ska tolka det som att jag gör mig till någon sorts uttolkare av manligheten här, jag är väl lika missanpassad till någon slags genomsnittlig eller idealiserad manlighet som de flesta.  Jag talar för mig själv och ibland för både Ebba och mig själv, men andra män och par lär inte alltid se saker på samma sätt och det är väl helt naturligt.

Du som är ofrivilligt barnlös man och håller med om vad jag skriver, eller ännu bättre, har en annan ståndpunkt som du vill redogöra för, delta gärna i diskussionen i kommentarsfält eller länka din blogg!  Du som har en man vid din sida, låt gärna honom komma till tals först. Vissa delar av diskussionen kan säkert vara relevant även för samkönade par, men jag kommer nog i alla fall att utgå från att man lever i någon sorts äktenskapsliknande parförhållande när jag skriver.  (I Tyskland är äktenskap en förutsättning för att få IVF betalt av sjukförsäkringen, annars behöver man speciellt tillstånd.)

Jag kan ärligt säga att Ebba och jag båda har lärt oss en hel del om varandra och IVF-processen genom att läsa varandras inlägg, för den ordlösa kommunikationen är i allmänhet sällan lika effektiv som den talade eller nedskrivna.  Det har blivit många ”Jaha, du tänkte alltså SÅ den gången”-upplevelser.  Många använder sin blogg som terapi, så en parblogg kan väl bli en form av parterapi antar jag, även om Ebba och jag censurerar och anonymiserar oss ganska kraftigt såhär i offentligheten.

Jag tror att jag gör så att jag delar upp mina tankar kring jämställdhet och ofrivillig barnlöshet i några olika inledande frågor, så får ni som läser bidra med egna frågeställningar som ni vill diskutera.  Sen kan jag fördjupa diskussionen kring enskilda frågor i kommande inlägg.

  1. Att vilja ha barn som individ och som par.  Ja, detta tror jag nästan är en tabubelagd fråga i sig, för det finns förhållanden där själva frågan om att vilja ha barn är så laddad att man inte ens klarar av att prata om den, trots att man kanske redan befinner sig i IVF-processen eller överväger att göra IVF.  Det klassiska problemet är ju att en vill mer än den andra partnern, och hur hanterar man det (eller misslyckas med att hantera det) i en relation?  Finns det jämställdhetsfällor eller könsrollsdrivna problem i barnlängtan i sig?
  2. Vilka skillnader mellan manligt och kvinnligt finns i hur man ser på fertilitet och barnlängtan i samhället i allmänhet?  Den berömda biologiska klockan till exempel, hur varierar synen på den mellan män och kvinnor?
  3. Hur bemöts man inom fertilitetsvården som par/man/kvinna?  Det verkar variera ganska mycket mellan olika vårdinrättningar , vad det verkar av inlägg och kommentarer som jag läst.
  4. Hur hanterar man som par den fundamentala biologiska skillnaden i att kvinnan oftast utsätts för de flesta behandlingarna, oavsett vad den medicinska orsaken är?  Var går gränsen mellan att acceptera de biologiska förutsättningarna och att hänfalla åt överdriven biologism och könsrollstänkande?
  5. Vad kan jag, som partner till en kvinna som man genomgår någon form av IVF-behandling med, eller som partner till en kvinna i ett barnlöst par, göra konkret?  Vad ska jag inte göra?  Vilket ansvar bör jag ta, vilket stöd behöver jag?

Jag läste häromdagen att Tyskland fått sitt första fall av en man som med hjälp av spermadonation fött barn, alltså en person som genomgått juridiskt könsbyte från kvinna till man, men fortfarande kan föda barn och också gjort det.  Det intressanta med detta ur ett barnlöshetsperspektiv var att han även ansökte om att registreras som både barnets juridiska mamma och juridiska pappa.  Också en intressant utgångspunkt för diskussion, tror jag.  Vad betyder det för individuella barnlösa par i framtiden att det faktiskt redan idag finns enstaka fall som utmanar traditionella könsroller?  Men eftersom detta var en singelförälder tror jag att jag lämnar just detta fall utanför jämställdhetsdiskussionen för tillfället.

Dags att prata om feminismen

Vi behöver en feministisk debatt om IVF!

Frideborg har skrivit ett utmärkt inlägg om feminism, eller bristen på feministiskt perspektiv i IVF-debatten. Hon har även skrivit ett tänkvärt feministiskt manifest för IVF-par. Läs det med! Och hurslutardet påpekar att kvinnan aldrig får ledigt i IVF-karusellen.

Jag har naturligtvis en del åsikter, jag med. (Delar av detta inlägg har jag skrivit som kommentarer till inläggen ovan).

Kvinnor skriver och pratar mest om IVF. Min man bloggar också ibland, som ni har märkt, men inte lika ofta som jag. Han har påpekat att IVF-bloggarna måste komma ut ur dambastun, så att säga. De flesta som skriver om barnlängtan vänder sig faktiskt till en exklusivt kvinnlig publik, och det i sig kan nog avskräcka en och annan man. Där kan vi kvinnliga IVF-bloggare göra något, genom att mer aktivt bjuda in män, våra egna och andra, till ett öppet debattklimat. Hej alla män! Ni får jättejättegärna kommentera här, och ge er syn på saken!

Jag är en sådan där arg bråkig feminist som springer runt och tjafsar om jämställdhet i precis alla sammanhang. IVF är jobbigt för mig, för det är fundamentalt ojämställt. Det är i min kropp äggen växer, det är ur min kropp de tas, det är till min kropp som embryona återförs och det är jag som känner alla skiftningar under ruvningen och till sist får bära den fysiska smärtan när det misslyckas (eller barnet, om det skulle lyckas någon gång). Jag gillar aldrig att vara medveten om vilken skör kropp jag lever i, och i en IVF-process blir man reducerad till bara kropp. Min man är vid min sida hela tiden, genom alla undersökningar och sprutsättningar och återföringar, men just vid sidan. Och jag tror att det är precis det som gör alla så förvirrade. Även om hälften av infertilitetsfallen beror på manlig faktor, så är det ju i kvinnans kropp något händer, eller inte händer, när man försöker bli gravid.

Jag blir beklämd av att läsa alla kvinnliga IVF-bloggare som skriver saker i stil med ”jag hatar min skitkropp”. Män skriver inte så. Jag tror inte att män i allmänhet tänker så. Jag har inte läst i en enda blogg att en man anklagar sig själv för infertiliteten. När månad efter månad gick för oss utan barn, misstänkte jag aldrig att min man skulle ha dåliga spermier. Och det verkade knappt några läkare tro heller. Eller någon i vår familj. Alla utgår alltid ifrån att det är fel på mig. Jag har varit så arg, så arg. På nästan alla utom min man faktiskt, för det är inte hans fel att hans spermier simmar i cirklar. Liksom det inte hade varit mitt fel om infertiliteten hade suttit i min kropp.

Som patienter tycker jag även att vi ska kräva att mannen undersöks vid allra första mötet med fertilitetsvården. Dels för att det är enkelt (inte jättekul att ha sex med en plastkopp i ett stängt rum kanske, men knappast smärtsamt och fasiken så mycket lättare än en endometriosspegling exempelvis), dels för att det kan vara det verkliga skälet till infertiliteten, men också för att dålig spermiekvalitet hos män kan vara ett tidigt symptom på allvarliga sjukdomar. Min man blev grundligt undersökt här i Tyskland, för vårt försäkringsbolag betalar inte ICSI om billigare behandlingar finns, men jag har förstått att undersökningar av män med spermieproblem är ovanligt i Sverige. Vilket är vansinnigt, både ekonomiskt och hälsomässigt sett.

Så man kan väl säga att vi behöver en feministisk revolution i IVF-vården, även för männens hälsas skull.

Följande saker skulle vi vinna på att männen involveras, tidigare och mer, i IVF-vården:

  • Att vara ofrivilligt barnlös är en existentiell kris. Om kvinnan ensam måste bära den fysiska delen av behandlingen, utan stöd, blir krisen garanterat värre. En kris är en kris, men om man tacklar den tillsammans kan man bli starkare som par.
  • Manlig infertilitet är lättare att upptäcka, och ofta lättare att åtgärda, än kvinnlig infertilitet. Spermiedonation är medicinskt enklare att göra än äggdonation.
  • Vissa typer av manlig infertilitet kan behandlas, så att kvinnan slipper genomgå IVF med sprutor, hormoner och äggplock. Behandlingen av mannen är i allmänhet även billigare än IVF/ICSI.
  • Manlig infertilitet kan vara symptom på en underliggande sjukdom. Varje man har rätt att behandlas för sådana sjukdomar, som inte upptäcks utan ordentlig utredning.
  • Om vården genast utgår ifrån att det är paret som har problem att få sitt önskebarn, snarare än att det är kvinnan som har problem att bli gravid, skulle många, många kvinnor slippa väldigt mycket ångest. Och samhället skulle kanske börja se fertilitetsproblem som ett parproblem, inte ett kvinnoproblem.

Jag är extremt lyckligt lottad, för jag har en man som självmant engagerar sig fullt ut i IVF-processen. Han har varit med på varenda undersökning på kliniken. Han har sett mig ta sprutorna. Han har peppat mig under återföringarna. Vi har gråtit tillsammans vid varje misslyckande. Vi pratar ständigt om våra känslor kring behandlingar och barnlöshet.

Om ens man inte av sig själv deltar i IVF-processen, tycker jag att man som kvinna bör bjuda in honom, involvera honom, och framförallt berätta att det är viktigt att han deltar, för bådas skull. Och som patienter bör man, som sagt, kräva att även mannen undersöks grundligt så tidigt som möjligt.

Det är dags för en feministisk fertilitetsrevolution. Eller i alla fall en diskussion. Vi kan ju börja i rimlig skala. Bara vi gör det nu.

(Jag är medveten om att detta inlägg är skrivet ur ett strikt heterosexuellt perspektiv. En feministisk debatt för IVF-vården av homosexuella och singlar är naturligtvis också nödvändig och önskvärd, men jag tror att den blir annorlunda. Framförallt är det den medicinska skuldfrågan, så att säga, som intresserar mig, och den finns ju inte om man bara använder könsceller från den ena i ett likkönat par, eller är ensamstående).