Ljuset i slutet av tunneln

Det har gått en dryg vecka sedan det definitiva negativa beskedet. Jag har varit på kliniken och gjort ett blodprov. Det var också negativt. Sköterskan tyckte så synd om mig där jag satt och hängde med huvudet och visste att jag inte var gravid efter hemmatest och mens, att hon tyckte att jag inte behövde ringa för att ta reda på resultatet när provsvaret hade kommit. Eftersom jag redan visste. Men jag ringde ändå, för jag är en sådan person som måste följa upp allting.

Jag är extremt ogravid. Så är det bara.

Det har gått en dryg vecka, och jag har gråtit och varit arg och velat örfila hela universum. Och sedan har jag gråtit lite till. Jag trodde att man vänjer sig efter ett tag, men det gör man inte. Inte jag i alla fall. Jag har gråtit mer den här gången än någon gång tidigare. Förra gången blev det ju ett svagt plus som försvann. Någonstans hade jag trott att det skulle gå bättre den här gången, just för att varje gång har lett till lite mer framgång än den föregående. Alla två tidigare gånger alltså. Men man kan inte dra några slutsatser ur två händelser. Det vet jag ju. Egentligen.

Efter att ha varit ledsen och arg i omgångar i en dryg vecka är det som om jag inte orkar vara varken ledsen eller arg längre. I synnerhet inte båda samtidigt. Jag vet inte om det är hormonerna som har gått ur kroppen äntligen, så att jag är mig själv igen, eller om jag helt enkelt har varit ledsen färdigt för den här gången.

Vi har kramat varandra ofta den här veckan, min man och jag. Pratat om allt som har hänt. Tagit hand om varandra. Varit glada för att vi i alla fall har varandra. Skrattat tillsammans åt saker som är roliga eller knasiga eller bara absurda. Vi har pratat om att vi kanske lyckas nästa gång. Eller att vi kanske aldrig får några barn.

Långsamt, långsamt har jag börjat se det. Ljuset i slutet av tunneln. Egentligen hatar jag allt såndant där käckt ”tänka positivt”. Speciellt när det är en uppmaning till någon som har det svårt. Speciellt speciellt när någon säger så till mig när jag är nere. Den positiva känslan måste få komma inifrån. Hurtiga tillrop utifrån hjälper nog ingen.

Vi i IVF-träsket är vana vid tunnlar av mörker, och sedan kommer man ut på andra sidan, tills det är dags för nästa tunnel av mörker. Nu ser jag någonting som glimmar där framme. Det kanske är ljuset utanför tunneln. Eller lyktorna på ett framrusande tåg.

Man kan inte tvinga någon att tänka positivt. Man kan inte tvinga sig att vara glad. Jag går inte runt och tänker att jag självklart kommer att bli mamma någon gång. Det finns inga garantier. Vi kanske aldrig blir föräldrar, så är det. Men någonstans törs jag ändå tro att livet kommer att bli bra hur det än blir, med eller utan barn. Och just nu, precis här, är det faktiskt inte så illa heller. Jag kan inte välja att vara glad, men jag kan välja att tänka på sådant som gör mig glad. Jag kan välja att berätta för min man hur mycket jag älskar honom varje dag. Att kunna göra det är en förmån i sig.

Häromdagen, när jag var i Sverige på besök, fladdrade Sven-Bertil Taube förbi i något prat-och-musikprogram på TV (jag har varit utomlands så länge att jag inte vet vad svenska program heter längre). Han sjöng Evert Taubes visa ”Så länge skutan kan gå”, som handlar om just att vara tacksam för det man har och att ta vara på sina möjligheter. Den visan får bli mitt ledmotiv för den kommande veckan. Här är en av få versioner jag har hittat som inte är spärrad i Tyskland: ”Så länge skutan kan gå” med Sven-Bertil Taube och Håkan Hellström.

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två,
så håll tillgodo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!
(Evert Taube, 1960)

Annonser

12 responses to “Ljuset i slutet av tunneln

  1. Sitter på tåget med tårar i ögonen.

    Kramar i massor

  2. Så sant det du skriver. Kloka ord. Och tack för sången!
    Kram

  3. Även jag får tårar i ögonen av din text och av de tankar den väcker – på er och på den intensiva behandlingshärva makens och min relation varit i under våra få år tillsammans. Det du skriver är så sant och så klokt.
    Vi kan inte styra känslorna helt, men vi kan välja vad vi fokuserar på.
    Och att fokusera livet, relationen och kärleken som flödar hemma trots allt, är det sundaste en kan göra när en forslar genom dessa tunnlar.

    Kraft åt er och outsinlig kärlek.

    • Tack.
      Man kan ju alltid sträva efter att ha det så bra som möjligt under de förutsättningar man har. Jag tror att livet blir trevligare då.

  4. Beemar en styrkekram.

  5. Åh jag blir alldeles tårögd och berörd av det du skriver! Så starkt, så innerligt!! Vad mycket kärlek du har inom dig! Den kärleken hoppas jag verkligen att du får ge till ett barn. Nu var inte den gången du skulle bli mamma, men jag hoppas att den dagen kommer. Tro, våga tro. För din skuta går och vi bloggläsare kan vara vågorna som följer den framåt ❤ Kram

    • Tack.
      Jag tror på ett bra liv, med eller utan barn. Än har vi många möjliga försök kvar, så vi hoppas såklart på ett liv med barn. Men för mig just nu handlar det nog mest om acceptans. Så här är det och jag kan inte önska det annorlunda. Och solen glittrar faktiskt just nu (bildligt talat. Det är midnatt…)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s