Dags att prata om feminismen

Vi behöver en feministisk debatt om IVF!

Frideborg har skrivit ett utmärkt inlägg om feminism, eller bristen på feministiskt perspektiv i IVF-debatten. Hon har även skrivit ett tänkvärt feministiskt manifest för IVF-par. Läs det med! Och hurslutardet påpekar att kvinnan aldrig får ledigt i IVF-karusellen.

Jag har naturligtvis en del åsikter, jag med. (Delar av detta inlägg har jag skrivit som kommentarer till inläggen ovan).

Kvinnor skriver och pratar mest om IVF. Min man bloggar också ibland, som ni har märkt, men inte lika ofta som jag. Han har påpekat att IVF-bloggarna måste komma ut ur dambastun, så att säga. De flesta som skriver om barnlängtan vänder sig faktiskt till en exklusivt kvinnlig publik, och det i sig kan nog avskräcka en och annan man. Där kan vi kvinnliga IVF-bloggare göra något, genom att mer aktivt bjuda in män, våra egna och andra, till ett öppet debattklimat. Hej alla män! Ni får jättejättegärna kommentera här, och ge er syn på saken!

Jag är en sådan där arg bråkig feminist som springer runt och tjafsar om jämställdhet i precis alla sammanhang. IVF är jobbigt för mig, för det är fundamentalt ojämställt. Det är i min kropp äggen växer, det är ur min kropp de tas, det är till min kropp som embryona återförs och det är jag som känner alla skiftningar under ruvningen och till sist får bära den fysiska smärtan när det misslyckas (eller barnet, om det skulle lyckas någon gång). Jag gillar aldrig att vara medveten om vilken skör kropp jag lever i, och i en IVF-process blir man reducerad till bara kropp. Min man är vid min sida hela tiden, genom alla undersökningar och sprutsättningar och återföringar, men just vid sidan. Och jag tror att det är precis det som gör alla så förvirrade. Även om hälften av infertilitetsfallen beror på manlig faktor, så är det ju i kvinnans kropp något händer, eller inte händer, när man försöker bli gravid.

Jag blir beklämd av att läsa alla kvinnliga IVF-bloggare som skriver saker i stil med ”jag hatar min skitkropp”. Män skriver inte så. Jag tror inte att män i allmänhet tänker så. Jag har inte läst i en enda blogg att en man anklagar sig själv för infertiliteten. När månad efter månad gick för oss utan barn, misstänkte jag aldrig att min man skulle ha dåliga spermier. Och det verkade knappt några läkare tro heller. Eller någon i vår familj. Alla utgår alltid ifrån att det är fel på mig. Jag har varit så arg, så arg. På nästan alla utom min man faktiskt, för det är inte hans fel att hans spermier simmar i cirklar. Liksom det inte hade varit mitt fel om infertiliteten hade suttit i min kropp.

Som patienter tycker jag även att vi ska kräva att mannen undersöks vid allra första mötet med fertilitetsvården. Dels för att det är enkelt (inte jättekul att ha sex med en plastkopp i ett stängt rum kanske, men knappast smärtsamt och fasiken så mycket lättare än en endometriosspegling exempelvis), dels för att det kan vara det verkliga skälet till infertiliteten, men också för att dålig spermiekvalitet hos män kan vara ett tidigt symptom på allvarliga sjukdomar. Min man blev grundligt undersökt här i Tyskland, för vårt försäkringsbolag betalar inte ICSI om billigare behandlingar finns, men jag har förstått att undersökningar av män med spermieproblem är ovanligt i Sverige. Vilket är vansinnigt, både ekonomiskt och hälsomässigt sett.

Så man kan väl säga att vi behöver en feministisk revolution i IVF-vården, även för männens hälsas skull.

Följande saker skulle vi vinna på att männen involveras, tidigare och mer, i IVF-vården:

  • Att vara ofrivilligt barnlös är en existentiell kris. Om kvinnan ensam måste bära den fysiska delen av behandlingen, utan stöd, blir krisen garanterat värre. En kris är en kris, men om man tacklar den tillsammans kan man bli starkare som par.
  • Manlig infertilitet är lättare att upptäcka, och ofta lättare att åtgärda, än kvinnlig infertilitet. Spermiedonation är medicinskt enklare att göra än äggdonation.
  • Vissa typer av manlig infertilitet kan behandlas, så att kvinnan slipper genomgå IVF med sprutor, hormoner och äggplock. Behandlingen av mannen är i allmänhet även billigare än IVF/ICSI.
  • Manlig infertilitet kan vara symptom på en underliggande sjukdom. Varje man har rätt att behandlas för sådana sjukdomar, som inte upptäcks utan ordentlig utredning.
  • Om vården genast utgår ifrån att det är paret som har problem att få sitt önskebarn, snarare än att det är kvinnan som har problem att bli gravid, skulle många, många kvinnor slippa väldigt mycket ångest. Och samhället skulle kanske börja se fertilitetsproblem som ett parproblem, inte ett kvinnoproblem.

Jag är extremt lyckligt lottad, för jag har en man som självmant engagerar sig fullt ut i IVF-processen. Han har varit med på varenda undersökning på kliniken. Han har sett mig ta sprutorna. Han har peppat mig under återföringarna. Vi har gråtit tillsammans vid varje misslyckande. Vi pratar ständigt om våra känslor kring behandlingar och barnlöshet.

Om ens man inte av sig själv deltar i IVF-processen, tycker jag att man som kvinna bör bjuda in honom, involvera honom, och framförallt berätta att det är viktigt att han deltar, för bådas skull. Och som patienter bör man, som sagt, kräva att även mannen undersöks grundligt så tidigt som möjligt.

Det är dags för en feministisk fertilitetsrevolution. Eller i alla fall en diskussion. Vi kan ju börja i rimlig skala. Bara vi gör det nu.

(Jag är medveten om att detta inlägg är skrivet ur ett strikt heterosexuellt perspektiv. En feministisk debatt för IVF-vården av homosexuella och singlar är naturligtvis också nödvändig och önskvärd, men jag tror att den blir annorlunda. Framförallt är det den medicinska skuldfrågan, så att säga, som intresserar mig, och den finns ju inte om man bara använder könsceller från den ena i ett likkönat par, eller är ensamstående).

Annonser

12 responses to “Dags att prata om feminismen

  1. När vi gjorde vår utredning (i stockholm) förklarade läkaren att hos 1/3 av alla par som är ofrivilligt barnlösa beror det på mannen, hos 1/3 på kvinnan och 1/3 är sk oförklarligt barnlösa. Grovt räknat. Sen skickades jag för blodprov och mannen för spermaprov. Så som jag förstått det sker undersökningarna alltid i stort sett parallellt här. Sen att det är kvinnan som måste genomgå all skit oavsett orsak är ju svårt att göra nåt åt tyvärr.

    • Det är ju så det ska vara! Båda kollas parallellt, förutsättningslöst. Men jag har läst så många skräckhistorier om andra förfaranden i bloggosfären att det verkar som om det inte är alltid som båda undersöks (vilket borde vara så självklart att varje annat förfarande utan en riktigt ordentlig orsak borde betraktas som tjänstefel från läkarens sida). Se gärna min länk till villhabarn.se ovan!

  2. Trots att vi visste att det var fel på mig när vi påbörjade vår utredning så behandlade de inte mig fören de fått tillbaka resultaten från spermaprovet. Står till och med i bipacksedeln för Pergotime att mannen ska kollas. Men tyvärr finns det läkare som tror att allt löser sig med bara ett piller och skiter i mannen, jag har också sett detta.

    • Det är ju bara vettigt att kolla båda innan man sätter in behandling. Du kan ju knapra Pergotime tills du blir blå utan resultat, om hans spermier inte simmar…

  3. Intressant inlägg!

    Vi har samma upplevelse som Lisa. Vi fick också förklarat med de siffrorna, 1/3 kvinnan, mannen och oförklarligt. Vi utreddes också parallellt. Det jag sedan kände var att mannens del var liksom klar så, provet var bra och därmed var han godkänd. Trots att man inte hittade något fel på mig blev jag den misstänkta boven.. Jag kanske längtade för mycket, spände mig eller hade påtvingat äl-sex (och då går det ju som bekant inte…) – MEN HAN DÅ? Kanske han spänner sig?

  4. Det första som hände på vår fertilitetsutredning (på en IVF-klinik i Stockholm) var att min man fick dra ner byxorna och bli undersökt av läkaren. Efter det upplevde jag precis som tidigare kommenterats att undersökningarna av oss gick parallellt, till och med att de var väldigt noga med det.

    När undersökningarna var klara kunde de konstatera att min mans spermier var “top notch”, extremt många till antalet och riktigt starka snabba simmare medan jag har ett lågt AMH-värde och därmed en dålig äggreserv. Kommentarerna ovan om min mans spermier har återkommit igen och igen och igen och åter igen under våra inseminationer (2 st) och IVF-behandlingar (ska snart påbörja den tredje).

    Jag upplever att de behandlar oss som ett par med ett problem att bli gravida, kanske delvis för att vi alltid går på alla undersökningar tillsammans. Men att de så tydligt betonar dessa fantastiska spermier är ett mysterium för mig i sammanhanget. De berömmer honom för hans fantastiska spermier!

    Att fokusera på det positiva är bra, jag tycker självklart att det är bra att min mans spermier är top notch. Tyvärr kan jag kan inte låta bli att se en könsaspekt i det här. Jag är ganska övertygad om att de inte skulle tjata om mina fantastiska ägg på ett sådant “in your face”-sätt om det hade varit omvänt. Det hade setts som oförskämt mot min man.

    • Jag tror att en del av detta berömmande hänger ihop med den manliga rollen i sjukvården överhuvudtaget. Nu ska jag inte säga att det gäller överallt, men ofta tycker jag mig märka på kvinnodominerade arbetsplatser att man tenderar att lyfta fram prestationerna hos de få män som faktiskt är där. Lite liknande kan det vara i fertilitetsvården tänker jag, att en man som deltar aktivt och dessutom (för ovanlighetens skull) faktiskt har riktigt BRA värden är något man gärna lyfter fram. Hur tar din man berömmet? Mina spermier har nu inte detta problem att de blir bortskämda med komplimanger, utan i den mån det pratas om dem brukar de oftare generera medlidsamma svar och saklig genomgång av rekommenderad behandling.

      • Han tycker att det är lika obekvämt som jag gör. Vi har börjat boka tider med de läkare som inte uttrycker sig på det här sättet på vår klinik istället för att ”ta striden”. Det är nog jobbigt det vi går igenom ändå, man orkar inte bemöta allt.

  5. Pingback: Ett manligt perspektiv på jämställd ofrivillig barnlöshet | Ebbas potatisar

  6. Pingback: Normer, föreställningar och förväntningar | Fröken Klänning & Herr Fluga

  7. Pingback: Om manlig barnlängtan i Dagens Nyheter | Ebbas potatisar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s