Ett manligt perspektiv på jämställd ofrivillig barnlöshet

Hej igen, Ebbas man här, har inte skrivit på ett tag men jag tyckte att det var nödvändigt att skriva någonting här nu när jämställdhetsvinkeln på ofrivillig barnlöshet diskuterats här och i andra bloggar.  Uppenbarligen finns det en nyfikenhet efter en manlig röst i diskussionen, så här är jag.  Som gammal hipster-feminist (jag var det långt innan det blev mainstream bland män och Göran Persson och Anders Borg blev det) tycker jag att det finns en självklar poäng i att jämställdhetsfrågor inte automatiskt ska vara en kvinnlig domän.

Samtidigt vill jag inte att någon ska tolka det som att jag gör mig till någon sorts uttolkare av manligheten här, jag är väl lika missanpassad till någon slags genomsnittlig eller idealiserad manlighet som de flesta.  Jag talar för mig själv och ibland för både Ebba och mig själv, men andra män och par lär inte alltid se saker på samma sätt och det är väl helt naturligt.

Du som är ofrivilligt barnlös man och håller med om vad jag skriver, eller ännu bättre, har en annan ståndpunkt som du vill redogöra för, delta gärna i diskussionen i kommentarsfält eller länka din blogg!  Du som har en man vid din sida, låt gärna honom komma till tals först. Vissa delar av diskussionen kan säkert vara relevant även för samkönade par, men jag kommer nog i alla fall att utgå från att man lever i någon sorts äktenskapsliknande parförhållande när jag skriver.  (I Tyskland är äktenskap en förutsättning för att få IVF betalt av sjukförsäkringen, annars behöver man speciellt tillstånd.)

Jag kan ärligt säga att Ebba och jag båda har lärt oss en hel del om varandra och IVF-processen genom att läsa varandras inlägg, för den ordlösa kommunikationen är i allmänhet sällan lika effektiv som den talade eller nedskrivna.  Det har blivit många ”Jaha, du tänkte alltså SÅ den gången”-upplevelser.  Många använder sin blogg som terapi, så en parblogg kan väl bli en form av parterapi antar jag, även om Ebba och jag censurerar och anonymiserar oss ganska kraftigt såhär i offentligheten.

Jag tror att jag gör så att jag delar upp mina tankar kring jämställdhet och ofrivillig barnlöshet i några olika inledande frågor, så får ni som läser bidra med egna frågeställningar som ni vill diskutera.  Sen kan jag fördjupa diskussionen kring enskilda frågor i kommande inlägg.

  1. Att vilja ha barn som individ och som par.  Ja, detta tror jag nästan är en tabubelagd fråga i sig, för det finns förhållanden där själva frågan om att vilja ha barn är så laddad att man inte ens klarar av att prata om den, trots att man kanske redan befinner sig i IVF-processen eller överväger att göra IVF.  Det klassiska problemet är ju att en vill mer än den andra partnern, och hur hanterar man det (eller misslyckas med att hantera det) i en relation?  Finns det jämställdhetsfällor eller könsrollsdrivna problem i barnlängtan i sig?
  2. Vilka skillnader mellan manligt och kvinnligt finns i hur man ser på fertilitet och barnlängtan i samhället i allmänhet?  Den berömda biologiska klockan till exempel, hur varierar synen på den mellan män och kvinnor?
  3. Hur bemöts man inom fertilitetsvården som par/man/kvinna?  Det verkar variera ganska mycket mellan olika vårdinrättningar , vad det verkar av inlägg och kommentarer som jag läst.
  4. Hur hanterar man som par den fundamentala biologiska skillnaden i att kvinnan oftast utsätts för de flesta behandlingarna, oavsett vad den medicinska orsaken är?  Var går gränsen mellan att acceptera de biologiska förutsättningarna och att hänfalla åt överdriven biologism och könsrollstänkande?
  5. Vad kan jag, som partner till en kvinna som man genomgår någon form av IVF-behandling med, eller som partner till en kvinna i ett barnlöst par, göra konkret?  Vad ska jag inte göra?  Vilket ansvar bör jag ta, vilket stöd behöver jag?

Jag läste häromdagen att Tyskland fått sitt första fall av en man som med hjälp av spermadonation fött barn, alltså en person som genomgått juridiskt könsbyte från kvinna till man, men fortfarande kan föda barn och också gjort det.  Det intressanta med detta ur ett barnlöshetsperspektiv var att han även ansökte om att registreras som både barnets juridiska mamma och juridiska pappa.  Också en intressant utgångspunkt för diskussion, tror jag.  Vad betyder det för individuella barnlösa par i framtiden att det faktiskt redan idag finns enstaka fall som utmanar traditionella könsroller?  Men eftersom detta var en singelförälder tror jag att jag lämnar just detta fall utanför jämställdhetsdiskussionen för tillfället.

Annonser

6 responses to “Ett manligt perspektiv på jämställd ofrivillig barnlöshet

  1. Pingback: Ivf-resan bäst tillsammans | synderskan

  2. Bra skrivet! Läs mina tankar här http://synderskan.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=661&action=edit&message=6&postpost=v2 Vi borde skriva en handbok för i jämställd ivf-behandling : )

    • Hej, jag tror att du skickade fel länk, jag kan inte komma åt att läsa den versionen. Prova att gå in på inlägget via vanliga bloggsidan istället och skicka den länken. Menade du ditt manifest?

  3. Bra skrivet. Intressant att det kan funka som parterapi också, det blir ju lätt väldigt mycket navelskådning när man bloggar. Det är väl mycket sånt man behöver få ur sig, men det är väldigt nyttigt att lyfta blicken!

    • Jag tänkte mer så att eftersom många använder bloggen som dagbok, för att skriva av sig, som gruppdiskussionsverktyg eller liknande, så fyller de flesta bloggförfattares bloggar delvis samma funktion som terapi. Och om man kan ha skrivterapi för en person så borde man väl kunna det för ett par.

      Däremot tycker jag inte att allt lämpar sig att diskutera i en blogg. Det är ju heller inte så bra att blanda in ett kommentarsfält i sina eventuella relationskonflikter, tycker jag, det är inte riktigt sunt i ett förhållande om ena parten har lättare att fiska efter sympati i ett kommentarsfält, än att ha en konstruktiv diskussion med andra parten.

      Och det är därför jag undviker Familjeliv. 🙂

      • Haha, håller helt med ang FL! Jag menade inte heller att diskussionen ska ske på bloggen på det viset. Mer att båda parter skriver sitt om ett ämne eller om något som hänt, och det kan man sedan prata om privat. Det kanske kan vara ett komplement ibland, vi är ju alla olika rustade för kommunikation och har olika förmåga att uttrycka oss i tal, självklart också i skrift men då kan man iaf få ‘prata till punkt’.

        Trevlig helg till er!

        Min kille spelar i Berlin ikväll, så jag önskar att även jag var i Tyskland : )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s