Att vandra tillsammans

Idag var vi och träffade fru doktorn.  Efter ett inledande försiktigt konstaterande om att det inte hade fungerat senaste gången, troligen för att hon ville sondera lite med oss hur vi mådde kring det, så måste jag säga att det ändå fort blev ganska avslappnat.  De senaste helgerna har vi jobbat rätt intensivt med att bearbeta och reflektera, samt förstås att avsätta lite tid åt varandra, vandra långt tillsammans, bo på hotell och så.  Vi hade liksom redan bestämt oss för att ja, det var asjobbigt med senaste misslyckandet, men det känns faktiskt helt ok ändå att göra en ny kryocykel (FET tror jag det brukar kallas i Sverige?), alltså med de mest lovande när vi tinat de fyra embryon vi har i frysen.  Lika naturligt som det kändes att ta en lång paus och vänta in senaste försöket, lika naturligt känns det att sätta igång direkt nu.  Ebba var peppad till max, jag försökte i vanlig ordning vara ett extra par öron för att höra det som Ebba eventuellt missar när vi ska försöka hänga med i den medicinska terminologin på tyska, så att vi kan fråga om vi är osäkra.  I alla fall, det blir nog ett nytt försök i nästa cykel så i oktober börjar vi igen.  Medicinerna är uthämtade.

Annonser

16 responses to “Att vandra tillsammans

  1. Stora peppen från oss!

  2. Menar du att man tinar alla fyra på en gång?! Här i Sverige (i alla fall på de kliniker där jag har hört om rutinerna) tinar man ett embryo i taget. Man börjar alltså med ett och tittar på det i mikroskop. Har det tappat en cell men i övrigt ser ok ut så bedömer man normalt att det går att köra på det. Har det tappat flera celler, eller om det ser ut att vara skadat på annat vis, så tinar man ytterligare ett embryo o.s.v. (Normalt får man bara tillbaka ett embryo men jag har vid ett tillfälle fått tillbaka två då det första hade tappat två av fyra celler. Jag fick då tillbaka både detta första + det som de hade tinat därefter. De vill ju inte gärna kassera något embryo i onödan, föräven ett som har tappat två celler kan ta sig.)

    • I Tyskland är det fortfarande standard att man ger tillbaka två embryon, som man gjorde i Sverige tidigare. Men vi kommer alltså att göra så att de tinar embryona, vilket jag tror att de gör ett i taget. Om alla fyra klarar sig gör vi antagligen odling till blastocyster, så att de sätter in ett par bra embryon någonstans runt 3:e-5:e dagen. Om det bara blir 2-3 som faktiskt klarar frysen så kanske man hellre sätter tillbaka ett par stycken tidigare. Poängen med att inte sätta tillbaka dem direkt är ju att se vilka som verkar klara de första kritiska dygnen innan man sätter in dem. I Tyskland är lagstiftningen runt embryofrysning och assisterad befruktning lite besvärligare så man brukar ofta satsa på att maximera chanserna för varje försök, till exempel genom att sätta in två embryon. Tekniskt sett får man inte frysa befruktade embryon i Tyskland, så vad man i praktiken gör är att frysa dem innan cellkärnorna smält samman, precis efter att man fört in spermien. Vi går på läkarens och embryologens rekommendation.

  3. Hej, förstår att lagarna i Tyskland är lite krångligare än i Sverige. Men även läkare här kan ha väldigt olika åsikter om vad som är bäst. På min första klinik (sjukhuset) förespråkade de längre odling till blasto ger fler graviditeter. De svaga dukar under när de odlas. Men de ville inte göra icsi. De ansåg att två embryon var ok att få om de inte var i toppklass. Där blev jag gravid två gånger på Fet med blastocyster, sedan tyvärr tidiga missfall. De ansåg även att jag var äldre ”37” och borde inte satsa för mycket på fler behandlingar. Tog en paus men sedan nya tag på en annan klinik.
    På klinik nr 2 ansåg läkaren precis tvärtom att embryon mår bäst i livmodern och ska in fortast möjligt. Min ålder inga problem, snarast ansågs jag ung för de hade många över 40 år. Han gjorde icsi för det gör det lättare för ägget att fästa. Han vägrade dock sätta in fler embryon än ett för jag hade ju blivit gravid två gånger tidigare. Jag blev så besviken så jag grät (hade ju lärt mig att det bästa var blasto och att få två insatta) och var helt inställd på att detta kommer ju att gå åt skogen … 9 månader senare kom hon äntligen min älskade dotter. Ville bara dela med mig av min historia och tipsa om icsi. Kommer följa din resa i Tyskland och håller tummarna/Lina

  4. Det är alltså ICSI (mikroinjektion) vi gör, det är den rekommenderade standardbehandlingen när man som jag har låg spermiemotilitet. ”Klassisk” IVF, när äggen och spermierna får bekanta sig med varandra på egen hand i ett provrör, används bara i så fall om man till exempel har religiösa skäl att inte manipulera ägget direkt. ICSI är naturligtvis mycket effektivare, i synnerhet om spermierna inte simmar bra.

    När det gäller vad olika läkare säger så brukar vi respektera läkares expertkunskaper, men vi är naturvetenskapligt utbildade, så vi har ju möjlighet att gå in och diskutera sannolikheter för lyckade behandlingar och liknande mer i detalj, vilket vi gjorde ganska mycket inför första ICSI-behandlingen förra året.

  5. Pepp även ifrån mig, hoppas på oktoberfest i kubik för er!

    • Oktoberfest i kubik, låter som rena fylleslaget. 🙂 Undrar om läderkortbyxor orsakar infertilitet, det skulle i alla fall förklara varför det föds så mycket färre barn i Tyskland än i Sverige. Tack för stödet!

  6. Hej igen, såg nu att jag blandat ihop termerna. Tack och lov glömmer man en hel del efteråt fast ivf behandlingar var en stor del av mitt liv under många år. Det är ju aha jag menar när jag skrev icsi. Icsi är nog standard här med vad jag vet, när det inte blir någon befruktning på ” vanlig” ivf som det även i vårt fall inte heller blev.
    Vid aha repas ägget och enligt en del studier ska det då lättare fästa. Naturligtvis vet man ju inte om detta var framgångsreceptet i mitt fall men ville dela med mig av min historia. Vill hjälpa och kanske hjälper det någon. Sedan tror jag nog att gemene man, även om man inte har en naturvetenskaplig utbildning, kan föra en dialog med läkare om vilken behandling som passar var och en bäst och även ingående detaljer och siffror. /Lina

    • Då förstår jag bättre hur du menade. AHA är alltså ”assisted hatching”, assisterad kläckning. Och det har vi gjort alla gånger utom den första, på läkarnas rekommendationer. Det är lite tufft faktiskt – de tar en liten laser och bränner bort en liten del av kanten av embryoskalet. Vi har mikroskopbilder på de embryon som har satts in hittills och på en del bilder ser det ut som om något gnagt lite i ena kanten. (Kul att titta på bilderna medan man håller på med försöket men rätt jobbigt att gräva fram efter ett misslyckat försök förstås.)
      Min tanke med diskussionen om sannolikheter och liknande var att statistik (faktiskt) är det enda någorlunda vetenskapliga sättet att prata om vilka metoder som har störst chans att lyckas. Ingen människa har själv fått så många barn som det behövs för att säga vilken metod som är bäst på förhand – allt ett enskilt par kan säga är vilken metod som har funkat åtminstone en gång. För att avgöra skillnaden mellan, till exempel, en metod med 26 % sannolikhet att lyckas och en metod med 32 % sannolikhet att lyckas behöver man en läkare som är påläst på jämförelser av flera studier med hundratals par i varje, och dessutom känner till patientens medicinska förutsättningar. Det blir ju också lätt lite komplicerat när man ska jämföra chanserna med olika antal embryon insatta. Jag menar absolut inte att man måste vara naturvetare, men det hjälper att vara van att jämföra statistik om man vill hänga med i hur läkarna kommer fram till sina siffror och rekommendationer. Sen är det ju så mycket annat än själva chansen att lyckas att tänka på också, till exempel på hur man reagerar på behandlingen – man kanske inte vill välja en metod som man mår sämre av. Det kan ju också vara så att en metod är väldigt mycket dyrare, vår tyska sjukförsäkring täcker bara halva priset på basbehandlingen, så det blir fort dyrt med extrabehandlingar, och då måste man ju göra en avvägning om det är värt det eller om man ska spara pengarna till att kunna göra ett helt nytt försök senare. Det finns många faktorer att väga in helt enkelt.

  7. ÅH, så spännande – jag greppar tummarna nu på en gång!

    • Vi återkommer med uppdateringar när det är dags att sätta igång på allvar! Håller tummarna för er med, kan själv bara gissa hur nervigt det måste vara vecka efter vecka innan den värsta biten är över.

  8. Pingback: PCOS, lutealfas och behovet att äta choklad | Ebbas potatisar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s