Försvarstalet: förtydligande och fotnot

Det blev stor respons på mitt senaste inlägg, den ofrivilligt barnlösas försvarstal, så jag kände att jag behövde skriva mer om sammanhanget.

Några kommentatorer har frågat om jag verkligen har behövt bemöta dessa påståenden själv. Ja och nej. Ingen enskild har någonsin sagt alltihop till mig personligen i ett och samma samtal. ”Du”-tilltalet är ett retoriskt grepp. Det här var mitt vrål av frustration som jag har samlat på mig under lång tid.

De flesta som har fällt sårande kommentarer har gjort det i all välmening. Jag kan bli sårad eller arg ändå. Att folk har koll på grundläggande fakta innan de har åsikter tycker jag inte är för mycket begärt.

Ja, jag är känslig. Jag genomgår en existentiell livskris här. Man blir känslig då. Jag har lärt mig att inte ta illa vid mig när människor som inte känner till vår ofrivilliga barnlöshet säger korkade saker. Enbart våra närmaste släktingar och allra bästa vänner vet, och det är när de säger välmenande men faktamässigt befängda saker som jag blir arg. De försöker ge oss råd, men har inte den blekaste aning om vad det handlar om. Bra jobbat, liksom.

Sedan har vi nästa kategori: journalister och politiker som uttalar sig i opinionsbildande eller styrande roller. De måste ha sina fakta rätt. Det är deras förbannade plikt.

Vi kan ta det påstående för påstående:

Slappna av / skaffa hund / adoptera: Detta är typiska exempel på sådant som folk kan säga i all välmening, med huvudena sympatiskt på sned. Det kan likförbannat såra, och den som vill hjälpa ska inte såra.
”Men om ni slappnar av…?” fick jag höra av en närstående som precis hade fått veta om min mans dåliga spermiekvalitet. Jag började gråta och ylade ”vi har faktiskt ett medicinskt problem här”. Man kan inte slappna av och få signifikant bättre spermier. Inte med min mans värden.
Att adoptera fungerar för en del. Men det är inte en lätt eller snabb lösning. Det tar tid och kostar pengar och kräver långa utredningar. I vårt fall är det kanske helt omöjligt, eftersom vi flyttar mellan länder. Varje person som har frågat om adoption har blivit förvånad när jag har berättat om hur svårt det faktiskt är. Det finns inga mängder med föräldralösa barn i världen, vilket i grunden är bra. Men det gör adoption svårare.
”Skaffa hund” tillhör de mer bisarra råden. Jag har nog aldrig blivit sårad av det, men det är bara ett så korkat förslag, speciellt till en pälsdjursallergiker. Hade vi velat (och kunnat) ha en hund hade vi naturligtvis haft en hund.

Av allvarligare karaktär är de påståenden som journalister och politiker och andra med maktposition kan komma med.
Att tära på vårdresurserna. Ja, det är ju vad precis alla politiker med makt implicerar, eftersom IVF och fertilitetsvård är självfinansierat eller begränsat i alla länder jag känner till. Hela västvärlden behöver fler barn. Speciellt Tyskland. Och inget land som jag känner till låter läkare avgöra hur många subventionerade IVF-försök ett par ska få göra. Överallt är det begränsat antal försök, egenfinansiering och åldersgränser som bara är påhittade.
Självförvållad barnlöshet. Implicit är det ju vad som antyds, eftersom man måste finansiera vården helt eller delvis själv. Flera IVF-bloggare har berättat att personer i deras närhet har antytt att de med stress orsakat sin barnlöshet. Se även ”slappna av” ovan.
Den som är infertil ska inte ha barn. Just den skarpa formuleringen har jag nog bara sett i anonyma kommentarsfält. Men tanken att det finns en högre mening med infertiliteten lever stark i många inflytelserika organisationer, exempelvis katolska kyrkan. Troende katoliker får inte göra IVF, för det anses vara mot Guds vilja. Katolska kyrkan är ingen liten pseudosekt, det är världens största religiösa organisation, med inte så lite politiskt inflytande. Sekulära byter ”Gud” mot ”naturen”, men den illvilliga icke-logiken är kvar.
Barn är inte det viktigaste i livet. Detta sägs oftast av journalister i fertilitetsdiskussioner. Det är ett väldigt konstigt påstående, för det här med att fortplanta sig är ju ändå en av de grundläggande biologiska drifterna. Alla vill inte ha barn, men en del vill det väldigt gärna. Jag begriper inte varför det är svårt.

Och så har vi det där med barnlöshet som lyxproblem. Alla sjukdomar man inte dör av kan betraktas som lyxproblem, om man saknar empati och vanligt vett. Återigen är det mest en kommentarsfältskommentar, men implicit finns påståendet där när det ifrågasätts varför det är viktigt med biologiska barn (Svar: För att det, även genom IVF, är lättare än alla andra sätt. Se ”adoption” ovan) eller varför man mår så dåligt psykiskt av återkommande misslyckanden. En närstående slängde ur sig att det där med IVF hade blivit ”som en trend”. Det är inte så jag ser det, kan man säga.

Så. Jag behöver mitt försvarstal. Jag behöver vråla i bloggosfären, för att samla mod och kraft för att orka försvara mig i skarpt läge. Skarpt läge kommer, oftare än jag hade anat.

Annonser

13 responses to “Försvarstalet: förtydligande och fotnot

  1. Pingback: Den ofrivilligt barnlösas försvarstal | Ebbas potatisar

  2. Jag har grubblat mycket över detta med reaktioner på ofrivillig barnlöshet. Jag tycker att det är konstigt att det verkar vara så svårt att sätta sig in i för personer som inte själva har erfarenhet av det. Även personer som i vanliga fall är medkännande kan reagera märkligt. Jag har iaf fått konstiga kommentarer av just dem jag inte väntade det mig från.

    Det här med stress är verkligen en väldigt vanlig förklaring. Hunden har jag också hört talas om, men då mer som en katalysator – dvs, personen som ”tipsade” om detta hade själv skaffat en hund och då börjat tänka på annat, vilket ledde till att hon slappnade av och då äntligen blev gravid!

    Jag tror att en förklaring till allt detta är att människor gärna vill se orsakssamband och mening samt skapa kontroll. Det är för jobbigt med det slumpmässiga, orättvisa, och det är jobbigt med orsaker man inte själv kan kontrollera, typ ägg- och spermiekvalitet. Därför söker man sig hellre till faktorer man sas kan påverka själv – typ stress. Eller hundinköp.

    • Orsaksamband, där har vi det! Visst vill människor gärna ha kontroll. ”Slappna av” har jag oftast fått höra från personer som varit ofrivilligt barnlösa och sedan blivit spontangravida.

  3. Men det är märkligt med reaktioner av typen ”barn är inte allt”, när de kommer från personer som själva har barn. Jag tycker att det borde vara relativt enkelt att föreställa sig att vara utan sitt barn och då få nån sorts uppfattning av vad det innebär att vilja ha barn men inte kunna (även om det naturligtvis inte är exakt samma sak).

    Sen är det ju knepigt att ofrivillig barnlöshet gör de flesta så känsliga. Man kan få kommentarer som är välmenande men som ändå gör väldigt ont.

    • Jag har sett en bloggare (jag tror att det var Wilda Matilda på ivfdagar, men jag har inte kunnat hitta det, så det kan ha varit någon annan) som för flera år sedan skrev att hon hade fått remiss till en psykolog eller kurator, för att hon mådde så dåligt av barnlösheten. Och psykologen/kuratorn säger att barn minsann inte är så roligt alla gånger, för själv har hon fyra tonåringar hemma och det skulle den barnlösa prova på så får hon se.
      Obegripligt är bara förnamnet. Och detta kom från en person med utbildning i att få andra att må bättre… Jag tror att somliga inte klarar av att inse hur bra de har det, alternativt trivialiserar andras längtan efter samma sak.
      Vad gäller känsligheten, så tycker jag att man har rätt att fräsa ifrån när närstående säger korkade saker. Om de vill mig väl, får de tåla att jag säger vad jag mår dåligt av, liksom…

  4. Känner att jag bidrar till att det även i fortsättningen kommer vara så här. Jag tror att mycket handlar om att det fortfarande inte pratas ”öppet” om att många faktiskt gör ivf. Det blir enormt informationsbortfall för gemene man om bara ”makthavare”, som har egna agendor får tolkningsföreträde.

    Jag och min man har ju valt att hålla allt hemligt. Vi orkar helt enkelt inte stå på barrikaderna ännu. Allt blir en ond cirkel inser jag! Suck.

    • Jag står inte heller på barrikaderna. Vi är superhemliga och bara våra allra närmaste vet. Barn är privat. Och känsligt för karriären i nästan alla fall. Men somliga står faktiskt på barrikaderna, och dem kan man stödja. Och man kan opinionsbilda på det anonyma nätet.
      När vi väl har vårt önskebarn, då tror jag nog att vi kommer att prata om IVF. Då kanske jag törs stå på barrikaderna.

  5. Tänker lite samma sak, men är osäker om jag någonsin kommer bli stridbar i dessa frågor.

    Min kbt-terapeut sa också att jag skulle slappna av genom ”fertilitetsyoga” och någon sorts akupunktur som skulle öka fertiliteten, trots att jag berättat om min mans nedsatta spermiekvalitet. När jag först sa att vi stod i kö för att göra ivf, svarade hon: ”Nä, du som är så ung och snygg”. Då tog jag illa upp. Precis som att det har med saken att göra?
    Hade faktiskt förträngt det här!

    • En TERAPEUT sa så till dig????? Menvafan. Hur korkad får man bli? Kan man inte ha trasiga äggledare eller vara gift med en man med dåliga spermier om man är ”ung och snygg”?
      Fertilitetsyoga och akupunktur på dig när din man har nedsatt spermiekvalitet. Men vad bra att hon skolkade från precis alla biologilektioner i skolan.
      Det är sådant här som får mig att tänka att vi behöver en vetenskaplig IVF-debatt också. Högt och ljudligt så att alla hör.

  6. Ni skriver bra allihop, och det här tål verkligen att diskuteras. Barnlöshet är fortfarande väldigt tabu och en enorm stress och press både på familje- och samhällsnivå.

    Marika är helt klart något på spåren. Orsakssamband. Så sant, det ska jag verkligen ta med mig! Jag tror att det är extremt vanligt att folk tänker så, eftersom man inte vet alla fakta och troligtvis har sin erfarenhet från bekantas bekanta som berättat om något liknande. Vilket ofta kan vara skrönor om hundköp eller adoptering (och vips så blev de gravida!)

    Missriktad välvilja gör ont även om man vet att det var tänkt att stötta. Och jag känner nog som du Ebba, att de som står en nära banne mig inte ska få säga saker som får mig att må sämre. De måste lära sig att förstå vad som är fakta och hittepå. Jag har mycket högre krav på mina närmsta än på ytligt bekanta.

    En vacker dag hoppas jag kunna stå på barrikaderna med knuten näve, men det kräver nog att vi har lyckats först. Annars gör det för ont, och ingen ska få peta i mina öppna sår!

  7. Fan, vilken skarp tjej man snubblade på här! Har inte läst in mig på din historia utan hamnade direkt på denna post. Härligt med människor som har en åsikt, låter den höras, kan motivera den och inte skäms för sig! Önskar dig/er all framgång med vad ni företar er!

    • Tackar! Välkommen!
      Om du inte har läst tidigare vill jag bara passa på att säga att det finns en skarp kille här i bloggen med: min man skriver en hel del också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s