Månadsarkiv: september 2013

Den ofrivilligt barnlösas försvarstal

(Mitt försvarstal, att framföra närhelst någon ifrågasätter mina ansträngningar för att bli mamma. Samtliga påståenden jag bemöter är sådant som människor har sagt till mig, journalister har skrivit i tidningar eller människor har uttryckt i kommentarsfältsdiskussioner apropå fertilitetsbehandlingar. ”Du” i tilltalet är naturligtvis inte den genomsnittliga bloggläsaren, för just du går nog igenom något liknande just nu. Se det som mitt arga vrål till ett oförstående samhälle).

Du säger att jag borde slappna av lite, så kommer det att lösa sig.
Jag tycker att du borde läsa en grundkurs i biologi. Eller en barnbok om hur bebisar hamnar i mammas mage. Man kan inte spänna äggledarna så att ägget inte kommer igenom. Det funkar inte så. Kvinnor har blivit gravida i slaveri, under krig och efter våldtäkt. Lite vardagsstress sätter inte ner fertiliteten. För att bli gravid krävs att en spermie möter ett ägg, embryot delar sig och fäster i livmoderslemhinnan. Om det vore så lätt att hindra graviditeter med mild stress hade det inte behövts preventivmedel i världen. Om vardagsstress kan utlösa missfall hade abortdebatten varit överflödig. Vi har ett medicinskt problem här. Att slappna av är ungefär lika effektivt mot medicinsk betingad barnlöshet som mot benbrott.

Du föreslår att jag ska skaffa hund istället.
Min man är pälsdjursallergiker, men tack för att du påminde mig om att jag inte bara är ofrivilligt barnlös utan även ofrivilligt husdjurslös. Och allvarligt talat, om du inte kan se skillnad på en valp och ett barn har du större problem än jag.

Du säger att jag tär på vårdresurserna.
Så du vill prata ekonomi nu? Låt oss då prata ekonomi. Västvärldens absolut största ekonomiska problem är den sjunkande nativiteten. Allt färre unga ska försörja allt fler äldre. Det är jättebra att sjukvården kan hjälpa människor till ett längre liv. Men då behövs det även barn som kan växa upp för att ta hand om de äldre. Här har du oss, ett friskt och välfungerande par i yngre medelåldern som med hjälp av en behandling för bara några tiotusentals kronor skulle kunna sätta en ny frisk och välfungerande framtida skattebetalare till världen. Har samhället råd att inte låta alla som så önskar få fertilitetsbehandling?
(I Tyskland betalar man dessutom hälften av behandlingskostnaderna själv, för maximalt tre behandlingar. Den ekonomiska kostnaden för samhället är högst marginell).

Du antyder att min barnlöshet är självförvållad.
Ja, jag gifte mig ju frivilligt med min man, och han har dåliga spermier. Men det är inte självförvållat av honom. Så om du inte antyder att jag borde lämna min man, vilket vore oförskämt i överkant av dig, kan jag faktiskt inte göra något annat än det jag gör, nämligen IVF-behandlingar.
Barnlöshet är väldigt sällan självförvållad. Även i de fall då infertiliteten beror på något som man rent teoretiskt hade en viss kontroll över, som obehandlad klamydia, måste vi ställa oss frågan hur länge man ska straffas för tidigare misstag. De flesta tycker att det är självklart att den som klättrar upp på Mount Everest, och sedan ramlar ner från en klippa, har full rätt till sjukvård och fullständig rehabilitering. En sådan skada är långt mer självförvållad. Varför skulle en skadad bergsklättrare ha rätt till rehabilitering till full funktionalitet (och inte bara minsta möjliga, för att kunna utföra något jobb i samhället), om en person med en fertilitetsrelaterad skada inte har det?

Du tycker att jag borde adoptera istället, för det finns ju så många föräldralösa barn i världen.
Jag har en glad nyhet till dig: det finns inte alls så många föräldralösa barn i världen längre. Det finns barn som far illa, ja, men få som är helt utan familj. Ofta finns det åtminstone en moster eller farbror eller farmor som kan ta hand om barnet. Dessutom är det så att även de fattigaste länderna har en växande medelklass av välmående människor som också kan drabbas av barnlöshet och gärna adopterar ett barn. Mängden barn som behöver en ny familj i ett fjärran land är helt enkelt inte så stor. Just därför är adoptionsköer så långa, och de länder som adopterar bort barn kan ställa stora och ibland märkliga krav på de blivande adoptivföräldrarna. Att de inte ska vara för gamla (oftast några-och-fyrtio maximalt) är ett vanligt krav. Den som börjar en adoptionsprocess efter 35 kanske inte hinner adoptera innan åldersfristen löper ut. I vårt speciella fall är det även så att vi ju skulle behöva genomgå adoptionsutredning i Tyskland, för det är här vi bor. Men vi vet inte hur länge vi kommer att bo kvar. Vad skulle hända med vår adoptionsköplats om vi flyttar till ett annat land mitt i processen? Kan man ens bli godkänd om man är en världsvagabond?

Du menar att barn inte är det viktigaste i livet.
Har du barn? Ja? Är de viktiga för dig? Älskar du dem? Såklart du gör, du är ingen ond människa. Skulle du bli helt förstörd om de råkade illa ut? Självklart. Tänk dig nu att dina barn inte finns. Skulle ditt liv bli tomt? Ja? Kan du respektera min längtan nu?
Är du frivilligt barnlös? Jamenvisst, det är ditt val. Jag påstår inte att du skulle bli lyckligare som förälder. Vad som gör mig lycklig kanske inte gör dig lycklig, så är det. Det finns nog annat i ditt liv som är viktigare. Vad är det? En hobby, din partner, ditt jobb, ett älskat husdjur? Tänk dig nu att detta viktiga i ditt liv är ouppnåeligt av behandlingsbara medicinska skäl. Och ett surkart nekar dig behandling med motiveringen att din dröm och strävan inte är det viktigaste i livet. Är det okej?

Du tycker att infertilitet är naturens sätt att visa att individen inte ska fortplanta sig.
Har du genomgått någon medicinsk behandling alls? En lagad tand, poliovaccin, antibiotika mot en infektion, en blindtarmsoperation? Vilket som helst av dessa tillstånd kunde obehandlat ha lett till stort lidande eller rentav död. Borde du ha avstått behandlingen, eftersom sjukdomen är ett sätt för naturen att visa att du inte är livsduglig? Om inte, varför är vissa medicinska problem tillåtna att behandla, när andra inte är det? Varför tycker du att ofrivillig barnlöshet är annorlunda än annat medicinskt betingat lidande?

Du säger att jag har ett lyxproblem.
Jag tycker att du behöver lära dig vad empati är.

Uppdatering och fotnot: Efter all respons (tack för allt beröm!) kände jag att det behövdes ett lite längre förtydligande om de situationer i vilka jag har mött påståendena, eftersom alla mina försök till svar blev så bloggpostlånga. En dag ska jag lära mig skriva kortfattat. Men den dagen är inte idag…

Ett manligt perspektiv på jämställd ofrivillig barnlöshet

Hej igen, Ebbas man här, har inte skrivit på ett tag men jag tyckte att det var nödvändigt att skriva någonting här nu när jämställdhetsvinkeln på ofrivillig barnlöshet diskuterats här och i andra bloggar.  Uppenbarligen finns det en nyfikenhet efter en manlig röst i diskussionen, så här är jag.  Som gammal hipster-feminist (jag var det långt innan det blev mainstream bland män och Göran Persson och Anders Borg blev det) tycker jag att det finns en självklar poäng i att jämställdhetsfrågor inte automatiskt ska vara en kvinnlig domän.

Samtidigt vill jag inte att någon ska tolka det som att jag gör mig till någon sorts uttolkare av manligheten här, jag är väl lika missanpassad till någon slags genomsnittlig eller idealiserad manlighet som de flesta.  Jag talar för mig själv och ibland för både Ebba och mig själv, men andra män och par lär inte alltid se saker på samma sätt och det är väl helt naturligt.

Du som är ofrivilligt barnlös man och håller med om vad jag skriver, eller ännu bättre, har en annan ståndpunkt som du vill redogöra för, delta gärna i diskussionen i kommentarsfält eller länka din blogg!  Du som har en man vid din sida, låt gärna honom komma till tals först. Vissa delar av diskussionen kan säkert vara relevant även för samkönade par, men jag kommer nog i alla fall att utgå från att man lever i någon sorts äktenskapsliknande parförhållande när jag skriver.  (I Tyskland är äktenskap en förutsättning för att få IVF betalt av sjukförsäkringen, annars behöver man speciellt tillstånd.)

Jag kan ärligt säga att Ebba och jag båda har lärt oss en hel del om varandra och IVF-processen genom att läsa varandras inlägg, för den ordlösa kommunikationen är i allmänhet sällan lika effektiv som den talade eller nedskrivna.  Det har blivit många ”Jaha, du tänkte alltså SÅ den gången”-upplevelser.  Många använder sin blogg som terapi, så en parblogg kan väl bli en form av parterapi antar jag, även om Ebba och jag censurerar och anonymiserar oss ganska kraftigt såhär i offentligheten.

Jag tror att jag gör så att jag delar upp mina tankar kring jämställdhet och ofrivillig barnlöshet i några olika inledande frågor, så får ni som läser bidra med egna frågeställningar som ni vill diskutera.  Sen kan jag fördjupa diskussionen kring enskilda frågor i kommande inlägg.

  1. Att vilja ha barn som individ och som par.  Ja, detta tror jag nästan är en tabubelagd fråga i sig, för det finns förhållanden där själva frågan om att vilja ha barn är så laddad att man inte ens klarar av att prata om den, trots att man kanske redan befinner sig i IVF-processen eller överväger att göra IVF.  Det klassiska problemet är ju att en vill mer än den andra partnern, och hur hanterar man det (eller misslyckas med att hantera det) i en relation?  Finns det jämställdhetsfällor eller könsrollsdrivna problem i barnlängtan i sig?
  2. Vilka skillnader mellan manligt och kvinnligt finns i hur man ser på fertilitet och barnlängtan i samhället i allmänhet?  Den berömda biologiska klockan till exempel, hur varierar synen på den mellan män och kvinnor?
  3. Hur bemöts man inom fertilitetsvården som par/man/kvinna?  Det verkar variera ganska mycket mellan olika vårdinrättningar , vad det verkar av inlägg och kommentarer som jag läst.
  4. Hur hanterar man som par den fundamentala biologiska skillnaden i att kvinnan oftast utsätts för de flesta behandlingarna, oavsett vad den medicinska orsaken är?  Var går gränsen mellan att acceptera de biologiska förutsättningarna och att hänfalla åt överdriven biologism och könsrollstänkande?
  5. Vad kan jag, som partner till en kvinna som man genomgår någon form av IVF-behandling med, eller som partner till en kvinna i ett barnlöst par, göra konkret?  Vad ska jag inte göra?  Vilket ansvar bör jag ta, vilket stöd behöver jag?

Jag läste häromdagen att Tyskland fått sitt första fall av en man som med hjälp av spermadonation fött barn, alltså en person som genomgått juridiskt könsbyte från kvinna till man, men fortfarande kan föda barn och också gjort det.  Det intressanta med detta ur ett barnlöshetsperspektiv var att han även ansökte om att registreras som både barnets juridiska mamma och juridiska pappa.  Också en intressant utgångspunkt för diskussion, tror jag.  Vad betyder det för individuella barnlösa par i framtiden att det faktiskt redan idag finns enstaka fall som utmanar traditionella könsroller?  Men eftersom detta var en singelförälder tror jag att jag lämnar just detta fall utanför jämställdhetsdiskussionen för tillfället.

Dags att prata om feminismen

Vi behöver en feministisk debatt om IVF!

Frideborg har skrivit ett utmärkt inlägg om feminism, eller bristen på feministiskt perspektiv i IVF-debatten. Hon har även skrivit ett tänkvärt feministiskt manifest för IVF-par. Läs det med! Och hurslutardet påpekar att kvinnan aldrig får ledigt i IVF-karusellen.

Jag har naturligtvis en del åsikter, jag med. (Delar av detta inlägg har jag skrivit som kommentarer till inläggen ovan).

Kvinnor skriver och pratar mest om IVF. Min man bloggar också ibland, som ni har märkt, men inte lika ofta som jag. Han har påpekat att IVF-bloggarna måste komma ut ur dambastun, så att säga. De flesta som skriver om barnlängtan vänder sig faktiskt till en exklusivt kvinnlig publik, och det i sig kan nog avskräcka en och annan man. Där kan vi kvinnliga IVF-bloggare göra något, genom att mer aktivt bjuda in män, våra egna och andra, till ett öppet debattklimat. Hej alla män! Ni får jättejättegärna kommentera här, och ge er syn på saken!

Jag är en sådan där arg bråkig feminist som springer runt och tjafsar om jämställdhet i precis alla sammanhang. IVF är jobbigt för mig, för det är fundamentalt ojämställt. Det är i min kropp äggen växer, det är ur min kropp de tas, det är till min kropp som embryona återförs och det är jag som känner alla skiftningar under ruvningen och till sist får bära den fysiska smärtan när det misslyckas (eller barnet, om det skulle lyckas någon gång). Jag gillar aldrig att vara medveten om vilken skör kropp jag lever i, och i en IVF-process blir man reducerad till bara kropp. Min man är vid min sida hela tiden, genom alla undersökningar och sprutsättningar och återföringar, men just vid sidan. Och jag tror att det är precis det som gör alla så förvirrade. Även om hälften av infertilitetsfallen beror på manlig faktor, så är det ju i kvinnans kropp något händer, eller inte händer, när man försöker bli gravid.

Jag blir beklämd av att läsa alla kvinnliga IVF-bloggare som skriver saker i stil med ”jag hatar min skitkropp”. Män skriver inte så. Jag tror inte att män i allmänhet tänker så. Jag har inte läst i en enda blogg att en man anklagar sig själv för infertiliteten. När månad efter månad gick för oss utan barn, misstänkte jag aldrig att min man skulle ha dåliga spermier. Och det verkade knappt några läkare tro heller. Eller någon i vår familj. Alla utgår alltid ifrån att det är fel på mig. Jag har varit så arg, så arg. På nästan alla utom min man faktiskt, för det är inte hans fel att hans spermier simmar i cirklar. Liksom det inte hade varit mitt fel om infertiliteten hade suttit i min kropp.

Som patienter tycker jag även att vi ska kräva att mannen undersöks vid allra första mötet med fertilitetsvården. Dels för att det är enkelt (inte jättekul att ha sex med en plastkopp i ett stängt rum kanske, men knappast smärtsamt och fasiken så mycket lättare än en endometriosspegling exempelvis), dels för att det kan vara det verkliga skälet till infertiliteten, men också för att dålig spermiekvalitet hos män kan vara ett tidigt symptom på allvarliga sjukdomar. Min man blev grundligt undersökt här i Tyskland, för vårt försäkringsbolag betalar inte ICSI om billigare behandlingar finns, men jag har förstått att undersökningar av män med spermieproblem är ovanligt i Sverige. Vilket är vansinnigt, både ekonomiskt och hälsomässigt sett.

Så man kan väl säga att vi behöver en feministisk revolution i IVF-vården, även för männens hälsas skull.

Följande saker skulle vi vinna på att männen involveras, tidigare och mer, i IVF-vården:

  • Att vara ofrivilligt barnlös är en existentiell kris. Om kvinnan ensam måste bära den fysiska delen av behandlingen, utan stöd, blir krisen garanterat värre. En kris är en kris, men om man tacklar den tillsammans kan man bli starkare som par.
  • Manlig infertilitet är lättare att upptäcka, och ofta lättare att åtgärda, än kvinnlig infertilitet. Spermiedonation är medicinskt enklare att göra än äggdonation.
  • Vissa typer av manlig infertilitet kan behandlas, så att kvinnan slipper genomgå IVF med sprutor, hormoner och äggplock. Behandlingen av mannen är i allmänhet även billigare än IVF/ICSI.
  • Manlig infertilitet kan vara symptom på en underliggande sjukdom. Varje man har rätt att behandlas för sådana sjukdomar, som inte upptäcks utan ordentlig utredning.
  • Om vården genast utgår ifrån att det är paret som har problem att få sitt önskebarn, snarare än att det är kvinnan som har problem att bli gravid, skulle många, många kvinnor slippa väldigt mycket ångest. Och samhället skulle kanske börja se fertilitetsproblem som ett parproblem, inte ett kvinnoproblem.

Jag är extremt lyckligt lottad, för jag har en man som självmant engagerar sig fullt ut i IVF-processen. Han har varit med på varenda undersökning på kliniken. Han har sett mig ta sprutorna. Han har peppat mig under återföringarna. Vi har gråtit tillsammans vid varje misslyckande. Vi pratar ständigt om våra känslor kring behandlingar och barnlöshet.

Om ens man inte av sig själv deltar i IVF-processen, tycker jag att man som kvinna bör bjuda in honom, involvera honom, och framförallt berätta att det är viktigt att han deltar, för bådas skull. Och som patienter bör man, som sagt, kräva att även mannen undersöks grundligt så tidigt som möjligt.

Det är dags för en feministisk fertilitetsrevolution. Eller i alla fall en diskussion. Vi kan ju börja i rimlig skala. Bara vi gör det nu.

(Jag är medveten om att detta inlägg är skrivet ur ett strikt heterosexuellt perspektiv. En feministisk debatt för IVF-vården av homosexuella och singlar är naturligtvis också nödvändig och önskvärd, men jag tror att den blir annorlunda. Framförallt är det den medicinska skuldfrågan, så att säga, som intresserar mig, och den finns ju inte om man bara använder könsceller från den ena i ett likkönat par, eller är ensamstående).

Visdomsord och tautologier: frågesport!

Men hörrni, nu känner jag att det har varit alldeles för mycket minus och alldeles för lite interaktivitet på bloggen, så här kommer en frågesport:

(Tillåtna hjälpmedel: google, wikipedia, din granne och alla i kommentarsfältet).

Avsluta följande ordspråk:

1. When life gives you lemons…
A … make lemonade.
B … then you have lemons.
C … squirt citric acid in people’s eyes.

2. Allt som inte dödar dig…
A … gör dig starkare.
B … överlever du.
C … är antagligen skitjobbigt.

Utslagsfråga:
3. Vad bör du göra för att maximera chanserna att bli gravid?
A. Bränna en morot i fullmånens sken, och plantera en petunia i ett currykryss.
B. Se till att ett embryo hamnar i livmodern (på valfritt sätt).
C. Låta bli att slicka på kärnkraftverk.

Nu är det så att jag ska ut och resa, långt bortom reda, sans, förnuft och troligen även bortom WiFi, så jag publicerar svaren här direkt. Ifall google har fel eller så.

Rätt svar (naturvetenskapliga versionen): 1B, 2B, 3B
Rätt svar (new age-versionen): 1A, 2A, 3A
Rätt svar (negativistiska versionen): 1C, 2C, 3C
Rätt svar (postmodernistiska versionen): Alla svar är lika rätta.

Hej på ett tag!

 

* En tautologi är ett påstående som är logiskt sant och självförklarande. En tautologi är ett uttryck med betydelseredundans. En tautologi är en tautologi.

Ljuset i slutet av tunneln

Det har gått en dryg vecka sedan det definitiva negativa beskedet. Jag har varit på kliniken och gjort ett blodprov. Det var också negativt. Sköterskan tyckte så synd om mig där jag satt och hängde med huvudet och visste att jag inte var gravid efter hemmatest och mens, att hon tyckte att jag inte behövde ringa för att ta reda på resultatet när provsvaret hade kommit. Eftersom jag redan visste. Men jag ringde ändå, för jag är en sådan person som måste följa upp allting.

Jag är extremt ogravid. Så är det bara.

Det har gått en dryg vecka, och jag har gråtit och varit arg och velat örfila hela universum. Och sedan har jag gråtit lite till. Jag trodde att man vänjer sig efter ett tag, men det gör man inte. Inte jag i alla fall. Jag har gråtit mer den här gången än någon gång tidigare. Förra gången blev det ju ett svagt plus som försvann. Någonstans hade jag trott att det skulle gå bättre den här gången, just för att varje gång har lett till lite mer framgång än den föregående. Alla två tidigare gånger alltså. Men man kan inte dra några slutsatser ur två händelser. Det vet jag ju. Egentligen.

Efter att ha varit ledsen och arg i omgångar i en dryg vecka är det som om jag inte orkar vara varken ledsen eller arg längre. I synnerhet inte båda samtidigt. Jag vet inte om det är hormonerna som har gått ur kroppen äntligen, så att jag är mig själv igen, eller om jag helt enkelt har varit ledsen färdigt för den här gången.

Vi har kramat varandra ofta den här veckan, min man och jag. Pratat om allt som har hänt. Tagit hand om varandra. Varit glada för att vi i alla fall har varandra. Skrattat tillsammans åt saker som är roliga eller knasiga eller bara absurda. Vi har pratat om att vi kanske lyckas nästa gång. Eller att vi kanske aldrig får några barn.

Långsamt, långsamt har jag börjat se det. Ljuset i slutet av tunneln. Egentligen hatar jag allt såndant där käckt ”tänka positivt”. Speciellt när det är en uppmaning till någon som har det svårt. Speciellt speciellt när någon säger så till mig när jag är nere. Den positiva känslan måste få komma inifrån. Hurtiga tillrop utifrån hjälper nog ingen.

Vi i IVF-träsket är vana vid tunnlar av mörker, och sedan kommer man ut på andra sidan, tills det är dags för nästa tunnel av mörker. Nu ser jag någonting som glimmar där framme. Det kanske är ljuset utanför tunneln. Eller lyktorna på ett framrusande tåg.

Man kan inte tvinga någon att tänka positivt. Man kan inte tvinga sig att vara glad. Jag går inte runt och tänker att jag självklart kommer att bli mamma någon gång. Det finns inga garantier. Vi kanske aldrig blir föräldrar, så är det. Men någonstans törs jag ändå tro att livet kommer att bli bra hur det än blir, med eller utan barn. Och just nu, precis här, är det faktiskt inte så illa heller. Jag kan inte välja att vara glad, men jag kan välja att tänka på sådant som gör mig glad. Jag kan välja att berätta för min man hur mycket jag älskar honom varje dag. Att kunna göra det är en förmån i sig.

Häromdagen, när jag var i Sverige på besök, fladdrade Sven-Bertil Taube förbi i något prat-och-musikprogram på TV (jag har varit utomlands så länge att jag inte vet vad svenska program heter längre). Han sjöng Evert Taubes visa ”Så länge skutan kan gå”, som handlar om just att vara tacksam för det man har och att ta vara på sina möjligheter. Den visan får bli mitt ledmotiv för den kommande veckan. Här är en av få versioner jag har hittat som inte är spärrad i Tyskland: ”Så länge skutan kan gå” med Sven-Bertil Taube och Håkan Hellström.

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två,
så håll tillgodo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!
(Evert Taube, 1960)