När det värker i hjärtat

Häromdagen skulle jag åka tåg, så jag stod och väntade på en perrong. Det var en tättraffikerad station och många tåg kom och gick innan mitt tåg slutligen anlände. Ganska nära mig på perrongen fanns en pappa och hans son på kanske två år. Pojken älskade uppenbarligen tåg, för varje gång ett nytt anlände till stationen (vilket skedde varannan minut) hoppade han upp och ned av glädje. Pappan satt på huk bredvid sin son, pekade och pratade. Och sonen var lycklig. Han sprang på perrongen och pappan fångade honom mjukt innan han kom i närheten av något farligt. De var båda så lyckliga.

Sådana scener av glädje gör att sorgen bränner till i mitt hjärta.

Det är så märkligt hur man reagerar. Det var länge sedan gravidmagar och mammor med barn fick det att sticka i hjärtat på mig. Det är som att jag har vant mig. Min mage är platt och inget litet barn kallar mig mamma. Det gör ont, men den smärtan är konstant.

En lycklig pappa med en tåggalen son, däremot. Det krossar mitt hjärta. Jag vill så gärna att min man ska kunna stå på en perrong med vårt barn, titta på tågen tillsammans, och vårt barn ska hoppa av glädje för vartenda tåg som kommer till stationen. Jag vill att de ska vara lyckliga tillsammans, över något så trivialt och fantastiskt som tåg.

Jag vill att min man ska bli pappa, för han skulle bli den allra bästa pappan i hela världen. Mitt hjärta värker för hans skull.

Regina Spektor sjunger visserligen om romantisk kärlek, men längtan är längtan likafullt. (Ber om ursäkt för den spanska textningen, men tyska youtube är så hårt reglerat att alla officiella videor är borttagna och oåtkomliga).

I got lost in the sounds I hear in my mind
All these voices I hear in my mind
All of these words I hear in my mind
All this music
And it breaks my heart
And it breaks my heart
And it breaks my heart

Regina Spektor, Fidelity

Annonser

11 responses to “När det värker i hjärtat

  1. Usch, har sådana dagar också… Men då brukar jag umgås med en liten rackarunge. Sticker i hjärtat när man åker där ifrån och får lämna i från sig honom, men känslan man får när man umgås är obetalbar!

  2. Jag känner så mycket igen mig i så mycket av det du skriver. Jag hoppas att ditt hjärta, en dag i en inte alltför avlägsen framtid, får värka av lycka istället. Jag hoppas att även du får stå där och jubla på perrongen med din man och ert barn.

  3. Tänk det där känner jag igen! Pappor med smått har länge svidit hårt. Tror att det – för mig – varit dubbelt. Dels själva grejen, dels detta att ett donatorbarn inte skulle ha en pappa.

  4. Jag är nyfiken på om ni står i adoptionskö? Eller hur ställer er till detta?

    • Alltså, ”det är väl bara att adoptera” är inte så bara. Just nu verkar ju våra förutsättningar för att lyckas med IVF goda (det är bara graviditeten som saknas liksom, allt annat är toppen). Vi har inte undersökt möjligheten, men det finns flera speciella omständigheter som orsakar problem för oss:
      – Vi bor i Tyskland, men är inte tyska medborgare. Att som invandrare försöka adoptera från sitt nya land är förmodligen inte helt problemfritt.
      – Vi bor i Tyskland, men kommer kanske inte alltid att göra det. Vad händer med vår köplats och utredning om vi plötsligt flyttar till Sverige, eller ett helt annat land?
      – Adoptionsutredning är ingen dans på rosor. I synnerhet inte på ett främmande språk, misstänker jag. Jag tror inte att jag skulle orka med det samtidigt som IVF.

      Ungefär så tänker vi. Livet är hårt för invandrare, även om det är självvalt.

  5. Känner så igen mig i din beskrivna situation. Det gör ont.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s