Tyskland behöver bebisar!

En intressant skillnad mellan Tyskland och Sverige är att Tyskland saknar centraliserade folkbokföringsregister. Där Sverige har järnkoll på sina medborgare genom personnumren, och eventuella osäkerheter huvudsakligen beror på att inte alla anmäler flytt ut ur landet som man ska, saknar Tyskland översikt helt. Visserligen måste man folkbokföra sig, men om man flyttar från en stad till en annan (eller från en stadsdel till en annan om man bor i en stor stad) så är det ingen som kontrollerar att man inte är folkbokförd på två ställen.

Resultatet är att ingen riktigt visste hur många människor som bodde i det återförenade Tyskland. För att råda bot på detta genomfördes 2011 en stor folkräkning i Tyskland. En tiondel av alla som bor i Tyskland blev helt enkelt fysiskt räknade i sina hem. Hyresvärdar, studentboenden, flyktingläger, sjukhus och fängelser fick redogöra för antalet personer boende på dessa sätt. Omkring 30% av alla boende i Tyskland blev direkt berörda av folkräkningen. Tyskland har ungefär 80 miljoner invånare, medborgare och personer med uppehållstillstånd inräknade. Folkräkningen 2011 var alltså en väldigt stor affär.

Resultatet var inte speciellt förvånande, men ändå alarmerande:
Tyskland saknar 1,5 miljoner människor.

Nu är det lyckligtvis inte så att stora mängder levande människor har försvunnit. Man har helt enkelt tidigare överskattat antalet invånare, främst antalet invandrare, som är 6,2 miljoner, istället för de 7,3 miljoner man tidigare antog.

Problemfritt är det dock inte. En alltför liten befolkning är inte bra för ett lands ekonomi. Var femte tysk invånare är över 65 år gammal. Dessa måste bli försörjda och omhändertagna genom de yngres arbete. Bara 16% av tyskarna är under 18 år. Födelsetalen är låga, i snitt får varje tysk kvinna 1,4 barn. Denna siffra har varit konstant de senaste 20 åren, men antalet kvinnor i barnafödande ålder minskar, vilket betyder att antalet nyfödda barn minskar från år till år.

Tyskland blöder. Utan invandring hade demografin varit katastrofal, men problemet med en åldrande befolkning kan inte avhjälpas enbart med invandring.

Tyskland behöver bebisar. Samtidigt är det så att barnlösheten bland kvinnor ökar, främst i västra Tyskland. En stor del av denna barnlöshet är antagligen frivillig, för att kvinnor väljer bort barn till förmån för en karriär. Denna hypotes stöds av att högutbildade kvinnor är barnlösa i större utsträckning än lågutbildade, samt att barnlösheten är större i västra Tyskland, där det ofta saknas dagisplatser, än i östra Tyskland, där DDR:s omfattande barnomsorg finns kvar.

I ett land där antalet nyfödda stadigt sjunker kan man tycka att alla politiker borde snubbla över varandra för att hjälpa ofrivilligt barnlösa att sätta nya människor till världen. Kostnaden för IVF-behandlingar är så liten i jämförelse med vad det lilla barnet skulle betala i skatt under sin livstid. Men så är det inte. Hälften av kostnaden för baspaketet av tre IVF-behandlingar står sjukförsäkringen för. Allt övrigt, som frysförsök, blastocystodling, assisted hatching och fler försök än tre, måste man betala helt själv.

Galet är bara förnamnet. Jag vill sätta nya människor till världen i Tyskland. Borde inte tyska politiker gilla det?

Annonser

10 responses to “Tyskland behöver bebisar!

  1. Skicka dina förslag till olika partier och se om någon tycker som du i de flesta frågor. Genom att rösta på rätt parti kan du göra mycket.

    Jag har alltid tyckt att det är konstigt att många länder i väst inte har en myndighet som håller koll på alla invånare i landet. Hur ska man annars kunna beräkna hur mycket pengar man måste lägga på olika saker om man inte vet hur många som finns inom varje årskull.

    Jag har sett på nyheter här i Sverige att man har gjort reportage från Tyskland om att barnomsorgen är dålig och färre skaffar barn. Jag har sett likadana reportage från Italien också.

    Jag hoppas att lagarna i Tyskland om att få hjälp att skaffa barn blir mycket bättre. Vet du om det pågår någon utredning om det? Finns det en organisation för barnlösa i Tyskland? Kanske du kan engagera dig där?

    • Hej Dina,
      vi är ju då relativt nyinflyttade invandrare, det vill säga, vi har inte rösträtt här, i alla fall inte när det gäller sjukvårdsfrågor. För oss tror jag att det har känts naturligt att först och främst diskutera dessa frågor på svenska, dels eftersom vår barnlöshet egentligen började innan vi flyttade hit, dels eftersom vi inte var så bra på att prata tyska när vi först flyttade hit, och fortfarande har vi lättare för att diskutera frågan på svenska. Vi pratade till exempel engelska med läkaren som gjorde vårt första IVF, nu pratar vi tyska.

      Men jag tror absolut att du har rätt i att det finns stöd att få från tyska organisationer med. Vi har börjat läsa på lite mer även på tyska nu på senare tid, så vi får se. Just nu ligger vi i alla fall lite lågt för att komma igen efter senaste minuset.

  2. Hej! Ligger hemma och tycker synd om mig själv med helvetesmensvärk efter vårt misslyckade försök nr 9. Vill bara säga att jag just hittat er blogg och gillar den mycket. Önskar er lycka till!

    • All respekt för de hjältinnor som du och min kära hustru, som orkar. Mycket orka blir det. Hoppas att ni får tillfälle att ta lite paus från allt vad IVF heter ibland, och så önskar vi lycka till med nytt försök när ni känner er redo. Tack så mycket för komplimanger och lyckönskningar!

  3. Tänk vad det kan skilja mellan våra länder egentligen?

    • Jo. Men det både skiljer och är lika. I Tyskland måste man betala hälften av behandlingarna själv, men det är ingen vårdkö. I Sverige får man tre finansierade behandlingar (oftast), men i vissa landsting är vårdkön obegripligt lång. Och då blir det ju privat vård till egen kostnad för den som inte kan vänta.
      Även Sverige behöver bebisar. Inte lika akut som Tyskland, men nativiteten är inte speciellt hög i Sverige heller. Samhällsekonomiskt finns inget som helst försvar för att IVF-vården är så otillgänglig som den är i alla länder jag känner till.

  4. Hej, jag har precis hittat hit och tycker att det är jätteintressant att läsa om kampen. Jag bor själv i Sverige just nu och har inte börjat försöka skaffa barn med min tyske sambo ännu, mycket på grund av att han vill tillbaka till sitt hemland, dvs västra Tyskland. Jag håller med dig om allt du skriver och jag är därför rädd av bara tanken att slå mig ned där med alla problem det innebär och KAN innebära om man dessutom har svårigheter att få barn.
    Nu läste jag förvisso att ni planerar att flytta hem igen, men jag tänkte bara passa på att säga att all information jag hittat på din blogg (som tex att man måste betala IVF-försök till hälften själv) betyder mycket för mig. Det hjälper mig lite i mitt eget beslutsfattande. Tråkigt nog för mig har ni inga planer på att stanna, för annars hade det varit fantastiskt intressant att se hur vardagslivet tedde sig när ni väl lyckats (och det kommer ni göra!).
    Jag håller med om att det är fruktansvärt att man inte inser att det finns ett problem när akademiker inte vill ha barn, och när födelsetalen är så fantastiskt låga. I dagarna har familjeminister Schwesig uttalat sig om förbättrad föräldrapenning och kvotering, vilket jag tycker är fantastiskt. Tyskarna verkar inte lika imponerade, men kanske är det inte bara politikernas fel utan kulturens. Som min svärmor alltid brukar säga: “Wenn man seine Kinder nicht selbst erziehen will, soll man auch keine Kinder bekommen.” Med en sådan inställning bland västtyskar är det ju svårt att nå förändring.
    Lycka till på resan. Jag önskar er all välgång. Och tack för en bra blogg förresten!

    • Hej Paulina!
      Tack för berömmet, kul att du gillar bloggen.
      Men du, inte ska du avstå från att flytta till Tyskland för att det kanske blir problem att få barn. Det är väl ändå att ta ut problem i förskott?
      Det är inte ens så att det är sämre i Tyskland egentligen, bara annorlunda. Ja, man måste betala hälften själv. Men det finns inga vårdköer, så ingen blir tvingad att göra privata försök för att landstinget inte har tid. Och jag har alltid fått massor med läkartid när jag behöver det, och alla uppföljningssamtal jag har önskat, när jag har önskat. Det händer inte i Sverige!
      Jag gnäller en hel del i bloggen, för att jag är frustrerad och måste vråla någonstans. Därför blir det mindre om allt som faktiskt är bra. Tyskland är ett bra land att bo i. Jag ångrar inte en sekund att vi flyttade hit. Nu flyttar vi hem för att vi fick hemlängtan. Det är kanske vad som har hänt med din sambo med? Hemlängtan, alltså.
      Spontant skulle jag nog säga att bristen på dagisplatser (och acceptans av dagis) är ett större problem än att IVF är delvis självfinansierat.
      Hur ser din sambo på föräldraledighet och barnomsorg? Vill han vara pappaledig ett halvår och sedan sätta barnet i Kindergarten?
      Lycka till med beslutet! Och var ni än bosätter er så kan man ju faktiskt flytta om det inte blir bra.

  5. Du har alldeles rätt i att det är dumt att vara negativ på förhand och att det finns positiva saker också, men samtidigt så påminner du mig om mycket som är fel i landet och inte särskilt välfungerande. Hur vi än gör så är det inspirerande att två svenskar orkat flytta till landet och ta sig igenom all byråkrati och krångel som det medför.
    Angående barnomsorgen så har du även där rätt, även om SPD nu har börjat kämpa och få gehör för delar av sina familjepolitiska mål. Kan iofs tänka mig att de problemen är mindre om man väljer att bosätta sig i öst, istället för väst, och kanske framför allt inte i södra delen av landet. Han är nog ganska katolskt uppfostrad och så pass karriärorienterad att han inte ens skulle kunna överväga föräldraledighet på heltid, men det kanske ändras när han faktiskt är där. Mycket att fundera på för oss med andra ord, men väldigt lite som faktiskt konkret händer. Det är nog ofta så det är, att man klagar på sin situation, men samtidigt inte gör värst mycket för att komma vidare. Jag är glad att du hittat dig hem igen och att du faktiskt fattat ett beslut som gör att du kommer framåt, till skillnad från många av oss andra.

    • Hej igen!
      Ledsen för det sena svaret. Du verkar ledsen och uppgiven, och jag skulle så gärna vilja ge dig något gott råd, men det är så lätt att bli beskäftig istället för hjälpsam. Så jag nöjer mig med att säga att man oftast vet bäst själv vad man ska ta sig för. Och att man alltid, alltid har ett val, även om det inte känns så.
      Vad gäller att sitta fast och inte komma vidare så var det precis så jag kände i oktober när senaste återföringen hade misslyckats. Frustration, sorg och en känsla av att vara fullständigt misslyckad. Och strax därefter hände en massa bra saker, de flesta helt utom min kontroll. Ibland är något bättre redan på väg, fast man bara inte har märkt det än.
      Ta hand om dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s