Monthly Archives: mars 2014

Därför är jag republikan

Tyska skvallerpressen älskar svenska kungahuset. Rätt mycket för att Silvia är född i Tyskland och ganska mycket för att Sverige ses som gulligt och alldeles lagom exotiskt utländskt. Så när Madeleine hade fått sin dotter kikade vi lite på förstasidorna för att se vad tidningarna skulle skriva. Nu visade det sig att pressläggningen var sådan att tidningarna inte hade hunnit skriva något om den svensk-amerikanska prinsessan än. Det handlade om en annan furstlig linje. Monacos.

Neue Post, tysk veckotidning, februari 2014.

Neue Post, tysk veckotidning, februari 2014. Text: ”Ännu ingen arvinge i sikte. Så kan han inte fortsätta med Charlene. Furst Albert, Ska han göra en annan kvinna till furstinna?”

Bilden ovan är ett foto av veckotidning Neue Posts förstasida, taget 22 februari. Den stora bilden visar furst Albert av Monaco och hans fru Charlene. De har inga gemensamma barn. För en furste är inomäktenskapliga barn nödvändiga för att säkra tronföljden. Man kan liksom inte rekrytera en lovande ung medarbetare från firman för att ta över chefsposten. Chefsposten ärvs. Punkt.

Neue Post insinuerar att deras barnlöshet kommer att leda till att Albert skiljer sig från Charlene och skaffar sig en ny, fertil fru.

Eftersom en furstinnas främsta uppgift är att sätta tronarvingar till världen, gissar jag att de har försökt få barn ända sedan bröllopet i juli 2011. Det är nästan tre år sedan. Man hinner gråta många gånger av barnlöshetsförtvivlan under tre år. Hur många IVF-cykler orkar man på tre år?

Barnlöshetssorg kan vara avgrundsdjup. Hur förtvivlad är då inte sorgen hos den kvinna vars ofrivilliga barnlöshet inte bara är en personlig saknad utan även ett misslyckande i att uppfylla sin plikt mot en hel nation? Jag kan bara gissa vad monegaskiska skvallerpressen skriver om Charlene.

Därför är jag republikan. För att ingen kvinna, oavsett hur krönt med juveler hon är, någonsin ska behöva känna att det är hennes plikt att sätta barn till världen.

(Och så har vi ju den där fina demokratiaspekten. Är det inte ganska piffigt att rösta fram sin statschef istället för att hen föds till det? Bara en tanke).

Fotnot: Fram till 2002 gällde ett fördrag mellan Monaco och Frankrike som sade att om huset Grimaldi, det nuvarande furstehuset, inte regerade i Monaco så skulle landets suveränitet upphöra och det skulle på nytt ingå i Frankrike. Det fördraget är upphävt nu. Annars hade stackars Charlene inte bara behövt föda en tronarvinge utan dessutom upprätthålla Monacos självständighet. Stor press i den äktenskapliga sängen.

Tillägg: Om rubriken känns bekant, är det för att den är lånad från titeln på Vilhelm Mobergs agitationsskrift för republik i Sverige.

Att flytta sitt potatisland

Det blev en lång bloggtystnad, längre än jag hade trott. Livet, det där vanliga utan sprutor och minustecken, har hållit mig fullt sysselsatt. Det har hänt en del sedan sist, kan man säga.

Vi bor ju i Tyskland. Vi är invandrare här, främlingar. Vi har genomgått en existentiell livskris (ofrivillig barnlöshet) och omfattande medicinska behandlingar (IVF), alltsammans på vårt tredje bästa språk. Det är jobbigt, minst sagt.

Trots att vi kom hit frivilligt, har jag alltid tänkt på vår vistelse här som en exil. Drömmen om att få återvända hem har hela tiden varit levande. Jag har spanat efter jobbannonser hemmavid, med ett ständigt hopp om att drömjobbet ska dyka upp.

Och så gjorde det det. Kallelse till jobbintervju damp ner i mejlboxen, och jag var så nervös att jag trodde att jag skulle dö. Men av någon anledning gillade de mig bäst. Och så var det mitt, ett alldeles fantastiskt jobb, ett sådant där som många i min branch bara kan drömma om. Jag var granatchockad. Att gå från akut barnlöshetssorg och livspessimism till att förbereda sig för ett riktigt drömjobb tar ett tag. Nätterna fylldes av mardrömmar och jag vaknade svettig med hjärtklappning så kraftig att det kändes som om hjärtat bokstavligen skulle hoppa ur kroppen på mig. Men en dag var den fasen också över och jag upptäckte att jag var genuint glad. Min man var glad hela tiden ska sägas. Han hoppade upp och ner av iver och ville flytta nu-nu-nu eller helst igår. Jag har uppsägningstid. Den är snart över.

Vi kommer hem nu. Vi tar vårt potatisland och flyttar hem det, hem till sagolandet Schweden där husen är av trä och det finns älgar i skogen. Hem till en plats där man talar vår barndoms språk, där vi kan småprata med frisören utan att varannan mening är ”wie bitte”, där vi förstår alla kulturella koder.

Ofrivilligt barnlösa är vi likafullt, men någonstans tror jag att även det blir lättare att bära när vi kan tala med läkare på vårt modersmål och när föräldrar, syskon och barndomskamrater är inom rimligt pendlingsavstånd.

Våra liv de närmaste månaderna kommer att fyllas av flyttstädning, folkbokföringsändring och troligtvis massor med knasiga byråkratiska komplikationer. Den europeiska fria rörligheten ser bra ut på papper men är ganska teoretisk än så länge. Men det spelar ingen roll, för vi är på väg hem. Så småningom ska vi hitta en ny fertilitetsklinik i vår nya hemstad. Kanske stå i vårdkö för att få landstingsfinansierade försök. Det blir hopp och förtvivlan på svenska istället.

Nu flyttar vi hem. Och det var länge sedan något kändes så bra i magen.