Skuld, skam och stolthet

Det är en djupt existentiell handling, det här med att försöka sätta nya människor till världen. Är det därför som det blir så trassligt och motstridigt med känslorna?

Att genomgå assisterad befruktning (oavsett om man gör det som ensamstående eller som singel, om det är egna könsceller eller donerade) är att sätta sin hälsa och sitt välbefinnande på spel av kärlek till ett barn som ännu inte finns. Jag tycker att det är en vacker handling. Ändå har flera i min närhet, av de få som vet om vår ofrivilliga barnlöshet, utgått ifrån att jag skäms över behandlingarna, att IVF:andet är någon som ska hyschas och smusslas med. Så är det inte. Jag vill inte prata om IVF, för att jag inte vill prata om min barnlängtan. Det här med att jag vill bli mamma är det privata för mig, någonting som jag inte vill att andra ska snoka i.

IVF-behadlingarna är jag närmast stolt över. Vi älskar vårt ännu icke-existerande barn så mycket att vi är beredda att genomgå alla dessa plågsamma undersökningar och behandlingar. Jag skäms inte över vår infertilitet. Jag känner ingen skuld. Jag lägger ingen skuld på min man heller, trots att infertiliteten är i hans kropp (men eftersom ingen verkar veta vad den beror på så är det ju inte hans fel). Det finns inget i detta att skämmas för. Arg är jag ofta, men skam och skuld finns det inte plats för.

Men jag har förstått att åtskilliga som är ofrivilligt barnlösa genomgår faser av skuld och skam. Jag har haft förmånen att ta del av många personliga berättelser om infertilitet, via TV, radio, tidningar och inte minst bloggosfären. Ofta, ofta finns det det en bismak av skam och skuld i dessa berättelser. Att den i paret som har den medicinska diagnosen ger sin partner en chans att lämna relationen. En rädsla att möta någon man känner i fertilitetsmottagningens väntrum. En rädsla att någon ska få reda på hur det står till. Jag läste i en tysk tidning om en kvinna som fått barn med hjälp av IVF för 18 år sedan, men som aldrig kunde tänka sig att berätta för sonen hur det hade gått till, för att han skulle känna sig ”konstig” då.

Jag försöker förstå vad det här betyder, och nu känner jag att jag måste skriva försiktigt. Vi infertila genomgår en existentiell kris i barnlösheten och de känslomässiga reaktioner man har, är just känslomässiga och varken förnuftsstyrda eller kontrollerbara. Jag vill inte lägga sten på börda genom att säga åt någon att skuldkänslor är fel, för man känner vad man känner, rationellt eller ej.

Själv har jag känt mig misslyckad åtskilliga gånger. Reproduktion är en av de mest grundläggande biologiska drifterna. Vilka är vi, om våra gener dör med oss? Varför lyckas inte vi med det där som tonåringar gör av misstag på fyllan? Men från känslan av misslyckande har jag aldrig gått till skam eller skuld. Jag funderar över vad det beror på. Till viss del kanske det handlar om att jag försöker se verkligheten som den är, och inte som jag vill att den ska vara. Vi har inga barn och det är svårt för oss att få dem. Så är det, och utöver IVF kan vi inte göra skvatt något för att påverka situationen. Vi är fria från ansvar, och därmed från skuld. Vi kämpar så gott vi kan.
Men jag vet att alla inte känner så.

Vad kan man göra åt det här? För inte ska ofrivilligt barnlösa behöva leva med skuld och skam ovanpå all sorg och förtvivlan?

En som har gjort något riktigt bra är Klara Zimmergren (Klara från Mia & Klara). Hon har berättat om sin ofrivilliga barnlöshet, IVF:er och slutligen adoption. Hennes motstånd mot att berätta handlar om att hon inte vill framstå som en av de ”lyckade”, till skillnad från oss som fortfarande är barnlösa. I sitt sommarprat (rekommenderas!) avslutar hon med de befriande orden ”Ibland blir det inga barn, men det är okej ändå. Vi är okej ändå”.

Och så vill jag skrika ibland. Jag är ofrivilligt barnlös, men jag är okej ändå!

Vad tycker du?
Har du upplevt skuld eller skam i samband med ofrivillig barnlöshet? Tror du att det är skillnad om man är den i ett par som är drabbad av medicinsk fertilitetsnedsättning? Om du inte har berättat för omgivningen, vad är orsaken? Om du har berättat, tog det tid innan du gjorde det? Hur blev reaktionerna? Om du inte är eller har varit ofrivilligt barnlös själv, hur ser du på andras infertilitet? Samma fråga kan nog ställas till personer med fertilitetsproblem, för den delen.

 

Fotnot:

Klara Zimmergren ska ge ut en bok, vilket hurslutardet har skrivit om. En intervju med Klara Zimmergren finns i tidningen Kupé, nr 5 maj 2014.

Annonser

25 responses to “Skuld, skam och stolthet

  1. Jag har heller inte känt skuld eller skam och jag vet att jag gjort allt i min makt. Jag röker inte, dricker inte, väger inte för mycket etc. Dock har snarare ‘duktig flicka syndromet’ fått mig att känna prestationsångest för att det kanske är nåt mer jag borde göra emellanåt.

    Däremot har jag varit rädd för folks kommentarer om jag valt att berätta om barnlösheten, den vanligaste reaktionen har nämligen varit ‘du måste slappna av’ eller ‘det handlar nog mycket om det psykologiska, som en spärr’. Då får man helt plötsligt skuld och skam slängd rakt i ansiktet!

    Råden är ju oftast i all välmening men svider som knivar i bröstet. Svårt att värja sig emot när man redan är skör. Speciellt riktar sig dessa råd till kvinnan, hon har huvudansvaret och bör därför vara en perfekt übermänniska utan stress i kroppen (hej paradox!). Hon skuldbeläggs alltså utav omgivningen för många utgår ifrån att det är nåt hon inte gjort tillräckligt bra, vare sig det är kosten eller antal arbetstimmar. Istället borde vi vara stolta för att vi vågar och klarar av allt vad IVF mm innebär. Men det är ännu lite för privat för mig att gå ut med det helt offentligt, jag tar det stegvis.

    • ”en perfekt übermänniska utan stress i kroppen” ja där satt den! Jag skulle skratta om det inte vore så knäppt att man har sådana förväntningar på sig…
      Det här med att utomstående skulle se mig annorlunda är nog ett ytterligare skäl till att jag kanske inte skulle vilja berätta för precis alla. Jag skäms ju inte, men om andra tycker att jag borde skämmas så blir det ju skuld-by-proxy. Knasig situation.

      Tror du att du kommer att känna annorlunda inför IVF-processen när barnet är fött? (Grattis till vecka 30 förresten!)

      • Hmm, jag vet inte. Det känns ju lättare att berätta nu när jag vet att vi har lyckats bli gravida. Det känns nästan som jag ljuger om jag inte nämner nåt om att det var en lång väg hit när nån gratulerar en. Risken för ”goda råd” är ju betydligt lägre när man har en stor mage att stoltsera med, det gör att jag inte är lika rädd för att berätta. Men om det blir ytterligare skillnad sen vet jag inte, kanske… Tack!

  2. Vill vara anonym

    Jag håller med hurslutardet om att det är kommentarerna som är det som gör att man inte berättar för folk…och det är alltid till kvinnan som kommentarerna riktas, aldrig mot mannen. Jag skäms inte, jag känner inte skuld, men kommentarerna skulle kunna göra att jag känner skuld. Kommentarerna gör ont och de slänger verkligen skuld i ansiktet på en….som om JAG måste ha gjort eller göra nåt fel för annars ”borde det ju bli barn”. Jag och mannen är dessutom så pass infertila att vi inte får hjälp av landstinget med IVF och vi har fått rådet av flera kliniker att det är ÄD vi borde göra, flera privata kliniker tar inte emot oss för IVF utan rekommenderar ÄD. Kön till ÄD är för lång och vi skulle vara för gamla när det blir vår tur. Vi har efter mycket funderande insett att ÄD skulle inte vara rätt för oss och ÄD utomlands har vi inte ändå inte råd med. Adoption har vi inte råd med heller och av olika anledningar så skulle vi inte bli godkända heller. Så vi sitter i en rävsax av längtan och funderingar och har gett upp. Jag inser att ge upp är det mest förbjudna man kan göra i barnlöshetsvärlden, det är det mest tabubelagda….Jag vet att det finns dom som mer eller mindre dömer såna som vi, såna som gett upp, jag har fått höra en del elakt…som att vi ”inte vill tillräckligt mycket” eller att vi borde ”börjat försöka tidigare” eller att vi ”inte får gnälla för vi har ju valt att ge upp utan att ha provat ALLT” och annat elakt….Jag vet att många tycker att man ”aldrig ska ge upp” men vi rår inte på allt här i världen och ibland finns det inget alternativ, vilket ju alla ofrivilligt barnlösa egentligen vet, men i den här världen blir allt så känsligt och skört och tanken på att ge upp tror jag många snuddar vid men….ingen vill tänka på att just de själva kan vara en av de där människorna som statistiken visar…de där som aldrig får barn. Jag vet att vi inte är ensamna om att ha gett upp, det finns bloggar och jag har sett andra kommentera på bloggar osv men OM du som har den här bloggen tar illa upp av mitt inlägg eller inte vill ha det på bloggen så ta bort det för jag vill inte att någon ska ta illa upp av det jag skriver.

    • Jag tror att många önskar att de kunde ge upp men inte pallar att ta det beslutet. Tycker det är starkt att ge upp drömmen och jag hoppas ni är nöjda med ert beslut.

    • Men kära du, det är DITT liv. Du ska inte göra en endaste behandling mer än du vill och orkar. Att folk tar sig sådana friheter! Att kritisera någon som har slutat försöka för att ”inte vilja tillräckligt” är ju precis lika elakt och korkat som att kritisera någon som gör IVF för att ”göra onaturliga barn”. Man vet ju inte ett skvatt om varför någon har fattat ett visst beslut.

      Jag hoppas att ni kan finna ett nytt lugn och lycka nu när ni har fattat ett beslut, och precis som m här ovan tycker jag att det är ett starkt beslut.

  3. Bra inlägg (som vanligt). Jag instämmer och känner igen mig mycket i föregående inlägg.
    Jag har lite svårt att minnas, eftersom barnlösheten har varit och är en process för oss. Det finns mycket gemensamma nämnare, men mycket beror nog på vilka individer vi är också.
    Men. Både jag och Han kände nog både skuld och skam i början när allt var nytt. Allt kommer ju som en stor våg och sköljer i väg en. Vi fattade ingenting och visste inte vad som väntade. Det vi, som samhällsvarelser, hade koll på var ju samhällets strukturer/inställning till kön, sexualitet och reproduktion, som förklaras bra i föregående inlägg.
    Vi har valt att inte gå ut med vår situation ännu. Det handlar för min del om integritet. Det känns inte ok att introducera fler än jag och min man i detta ännu. I mina kretsar är det ingen som berättar att de ska börja försöka få barn eller hur det ska gå till i detalj.
    Jag känner mig inte heller motiverad till att förklara IVF och hur det känns. Det gör personer som Klara Zimmergren så mycket bättre : ) För det här tror jag är avgörande. Att det finns en större debatt om barnlöshet i samhället. Det tror jag skulle innebära att färre skulle känna skuld och skam.
    För oss har det här i alla fall gått över. Nu är vi ”bara” ledsna ibland. Just nu är vi inne i en bra period, där barnlösheten/IVF bara ligger som ett tunt flor över tillvaron. Det tynger inte speciellt mycket, men det finns där. För oss är det som sagt en process som fortfarande pågår.
    Klart är att vi i dag älskar varandra mer som par, att vi de senaste två åren tagit mycket mer vara på vårt liv tillsammans, våra vänner och våra drömmar, än vad vi skulle gjort om vi inte hade den här erfarenheten. Det har vi redan vunnit. Oavsett hur den här resan slutar.
    Vi som går igenom detta är STARKA och vi bör vara STOLTA, så bra rutet!

    • Jag tror att du har helt rätt i att man har goda förutsättningar att bli sammansvetsade som par av en sådan här upplevelse. Jag tänker på en skribent på en numera nedlagd IVF-blogg (hon fick en son) som menade att äkta kärlek är att sitta på en landstingsbrits och gråta tillsammans. Det ligger något i det.
      Och hur det än är, så är vi förbaskat BRA! Samhället borde omvärdera IVF. Man borde kunna skriva det på sitt CV som en merit. ”Klarar att arbeta stenhårt och fokuserat över lång tid, även under svår psykisk press. Bevis: Har genomgått 2 IVF-behandlingar”. Ha!

  4. Åh, jag känner igen mig mycket i det du skriver. Vi har haft turen att slippa fundera på skuldfrågan, eftersom felet ligger hos oss båda.
    Jag har känt mig misslyckad emellanåt och tror att det bl.a. kan bero på att ”barnaskaffande” är kopplat till sexualiteten. Särskilt tydligt blir det när vänner berättar att de väntar andra barnet väldigt tätt inpå första med kommentaren ”ja, vi kunde inte hålla oss ifrån det, ha ha”. Som att vi som inte får barn på naturlig väg är mindre attraherade av varandra och har mindre sex.
    Jag känner mig samtidigt oerhört stolt över våra IVF-behandlingar, både över att jag har klarat av det rent fysiskt och att vår relation har klarat av alla de slitningar det innebär. Hur många par kan säga det?

    • Å detta eviga ”om vi bara älskar varandra tillräckligt mycket”. Jag har ett surt halvskrivet inlägg på temat ”kärleksbarn” liggande bland utkasten. IVF:are älskar varandra väldigt väldigt mycket i allmänhet, annars orkar man ju inte.
      Du har nog rätt i att kopplingen mellan sexualitet och barnalstrande gör att många får problem med tankeverksamheten. Det blir liksom någon sorts intellektuell härdsmälta hos somliga utomstående när man försöker göra barn utan att ha sex.

      Var stolt över behandlingarna! IVF:are är tuffa!

  5. Efter 4 missfall och en missfallsutredning som inte visade på något är jag en skugga av hon jag var innan. Barnlösheten hänger över mig och jag kämpar för att hålla näsan över ytan. Vi har valt att berätta om vår situation för enbart de närmsta och redan där känns det som om för många vet. Jag har tappat räkningen på hur mycket dumma råd jag fått av dessa få invigda. Allt ifrån att sägs upp mig ifrån jobbet till att sluta träna och undvika än det än det andra. Det här är verkligen inte vad jag behöver. Jag har en utbildning inom medicin kan själv läsa relevant litteratur på ämnet och även utan min utbildning är jag säker på att jag precis som vilken annan kvinna som helst i min sits hade läst och gjort sitt allra bästa för att undvika direkt skadliga ämnen/aktiviteter. Det jag hör när folk försöker lägga sig i vad jag äter och dricker är att de tycker att missfallen är mitt fel. Kanske det mest paradoxala är att samma person som pratat sig varm för att jag bör undvika tex stress kan bli oerhört provocerad av att jag tex helt har uteslutit koffein. Då tycker man att jag borde slappna av och leva lite. Överhuvudtaget verkar det som om “alla” helt plötsligt tycker sig ha rätt att ha åsikter om även det mest intima saker när det kommer till dessa frågor. Jag tror att det skulle vara så mycket lättare för mig att inte skuldbelägga mig själv om alla andra kunde ge mig och min man lite utrymme för att ta beslut själva kring vad vi bör och inte bör äta/ dricka /resa/ ha sex/ osv osv. Så ja jag känner skuld. Skuld för att min kropp inte kan bära ett barn. Skuld för att min man inte för bli pappa. Skuld för att min mamma inte får barnbarn. Skuld för att jag är dålig fru. Men kanske framför allt skuld för att jag inte hanterar situationen bättre än så här. Jag vet ju bättre. Jag har hela tiden gjort mitt bästa men det har inte räckt.

    • Det gör mig ont att du känner skuld för att du inte hanterar situationen bättre trots att du med dina medicinska kunskaper vet att du gjort ditt allra bästa. Så ska ju ingen behöva ha det! Jag lider med dig. Pepp och styrka till dig!

      Du skriver att du skulle vilja ha mer utrymme att fatta egna beslut, utan förståsigpåiga kommentarer och åsikter. Tror du att mer kunskap och information i samhället om ofrivillig barnlöshet skulle hjälpa er?

      • Ja det tror jag mer information är vad som behövs. Väldigt många tror att IVF kan användas för att bota barnlöshet. Man vet inte vad det innebär att genomgå en IVF behandling eller att det inte är lösningen för alla barnlösa. Men framför allt så skulle folk behöva fundera lite på hur de behandlar sina medmänniskor. Vi är många som kämpar och alla aningslösa frågor gör inte kampen lättare att hantera. Att lyssna på Klara Zimmergrens sommarprat borde vara lagstadgat 🙂

      • Jaaa! Mer Klara Zimmergren åt folket! 🙂

  6. Jag har nog aldrig känt vare sig skuld eller skam trots att orsaken till barnlösheten ligger hos mig.
    Vi valde inledningsvis att bara berätta för några få och det var främst för att slippa svara på frågor i tid och otid och för att undvika ogenomtänkta kommentarer. Precis som ni andra skrivit uttrycker sig många klumpigt. De närmar sig inte detta väldigt privata och känsliga med respekt, utan tar sig friheten att klampa rakt in i min sorg och tala om hur jag bör tänka, känna och handla i olika situationer. Och detta utan att jag bett om deras råd. Jag vet att de flesta menar väl, men det gör ändå ont.
    Innan vi hamnade i IVF-karusellen blev jag gravid, men den graviditeten slutade i sjätte månaden efter att jag legat inlagd på grund av för tidig vattenavång m.m. Tiden närmast efter detta gjorde mig rätt hårdhudad. Människor klampade in i min sorg på de mest olämpliga sätt och den erfarenheten har nog gjort att jag under IVF-tiden kunnat välja hur jag velat ha det. Jag är öppen för de jag själv väljer. Övriga klipper jag av och försöker förklara varför jag vill ha det så och varför jag inte vill ha deras råd.
    I februari avslutade vi vår sista behandling. Beslutet är fattat och vi kommer inte försöka mer. Nu vill vi leva ett gott liv, utan egna barn, där vi får utlopp för vår kärlek till barn genom bl.a. syskonbarn. Det tog ett tag innan jag kunde landa i att detta var rätt beslut, att jag hade gjort tillräckligt, att ingen skulle få mig att känna mig som en som ger upp. Till sist kände jag att det här var ett beslut jag kunde leva med, utan risk för att jag senare ska ångra mig.
    Nu kan jag prata helt öppet om allt som rör vårt förlorade barn, vår barnlängtan och vår IVF-resa. Sorgen kommer jag alltid bära med mig, men den är hanterbar. Det finns tack och lov många barn i min omgivning och de öser jag kärlek över och det räcker för mig. Idag gör det faktiskt det! Livet blev inte som jag hade tänkt, men det blev bra ändå.
    Till alla er som längtar
    mina varmaste lyckönskningar, Britta

    • All min beundran till dig som har fattat ett så stort beslut! Jag önskar att jag kommer att kunna göra det med, om inget barn kommer, istället för att slita ut kropp och själ när inget hopp finns kvar.
      Fler som du borde höras i debatten. Tidningar gillar människor som har fått det söta barnet, men precis som Klara Zimmergren säger, så måste man ju prata även om dem som inte får något barn. Ni (vi) är bra ändå!
      All lycka i ditt nya liv utan ägglossningsångest!

  7. Pingback: När är det nog? | Ebbas potatisar

  8. Jag känner ibland skuld och skam över att det är mig som det är ett medicinsk fel på, jag lider av en svår endometrios och mina fortplantingsorgan är väldigt drabbade. Jag kände ingen skuld eller skam innan vi kom till RMC, där gav läkaren mig en otrolig skamkänsla och var väldigt, väldigt noga med att påpeka att det var mig det var “fel” på. Vi har varit väldigt öppna om vår barnlöshet, jag berättar för alla som undrar, dels så har det väl blivit så på grund av att jag är jäkligt dålig av endometriosen och det blir ofta en naturlig följdfråga om vi kan få barn. Jag har även varit med i tidningsreportage om vår kamp. Min sambos vänner är helt underbara, de är inte rädda för att fråga och ställer aldrig några dömande frågor eller ger oss “goda råd” (typ ligg mer). Mina vänner förstår nog inte helt hur “allvarlig” vår situation är, vi odds att lyckas är väldigt, väldigt små och de fortsätter att tjata “det löser sig, jag vet att det gör det”.. Hur fan ska det lösa sig undrar jag!? det är ju inte så att ett embryo magiskt flyttar in i magen på mig..
    Åh vad jag känner igen mig i era tankar om att “när är det dags att ge upp”, de flesta är mer dömande kring det känner jag. Men ska ni verkligen inte göra ett försök till, ska ni verkligen inte adoptera (pga min sjukdom är oddsen låga att vi ens får det)”… Många inom “ofrivilligbarnlöshetträsket” tycker även att “ge upp” är det värsta som finns, man ska kämpa tills man dör (gärna lite längre) för det kan ju vara nästa gång som lyckas.. och så är det såklart, det kan ju vara nästa gång det lyckas MEN det kan ju också vara så att det aldrig går. min högsta önskan är att bli förälder, men jag önskar nog ännu högre att jag kan kolla tillbaka på mitt liv om 70 år och känna och att jag ändå levde under de här åren. Jag vill inte bli en bitter gammal ofrivilligbarnlös tant som hatar livet och mannen jag lever med.. men som ni diskuterat innan, när är det stopp, när ska man ge upp sina drömmar om barn!? Kram

    • Fy vad arg jag blir på din korkade läkare! Så får man inte göra med sina patienter! Jag avskyr det här pratet om vems ”fel” det är. Du lider av en sjukdom. Det är inte ditt fel. Det är inte min mans fel att vi är barnlösa heller.
      Tror du att det skulle bli lättare för oss ofrivilligt barnlösa om fler kom till tals, och inte nödvändigtvis bara de som har lyckats? Jag tänker att ett reportage om par som inte lyckats få barn men ändå fått bra liv skulle vara trösterikt. Men de kanske lämnat alla barntankar bakom sig?
      Allt stöd till dig i fortsatta behandlingar och framtida beslut! Du bestämmer när nog är nog, om det behövs. Endometrios är ju illa nog i sig (och nog för att dra fram den arga vrålande feministen i mig – män behöver inte lida så. Det är inte ”naturligt” när män kräks av smärta).
      Kram

      • Ja hon gick verkligen över gränsen. Vid sista besöket sa hon även att jag aldrig kan bli en bra mamma eftersom jag är sjukskrien. Skulle vi få för att adoptera så skulle hon skriva ett intyg om att vi inte var lämpliga som föräldrar.. Hon är inte min favvoläkare som du kanske förstår ;)… Åh det låter som en bra ide, jag skulle gärna läsa om par (eller singlar) som kämpat men tillslut stannat. Många par går ju över till adoption och de flesta jag träffar säger ofta “ja men ställ er i adoptionskön så får ni ett barn”.. För det första så är det inte att bara ställa sig i kön och för det andra inte något som är min “sista utväg”.. Många som kämpar för oftast tillslut ett barn, men vissa resor slutar ju faktiskt upp utan barn och jag skulle tycka att det var bra och “skönt” att läsa om par som är ofrivilligt barnlösa men ändå hade ett okej liv. Jag är aktiv inom endometriosföreningen så ska puscha om en artikel om det :).. Jag kom av en slump in på din blogg idag och har lusläst den, du skriver extremt bra och framför så kloka resonemang, tack för att du delar med dig ❤️

      • Vad roligt att du gillar bloggen!
        Men fyfasen för läkaren. Hur oempatisk får man bli? Nu tycker inte jag att man ska anmäla vårdpersonal till höger och vänster, men om en läkare får en att må sämre är det ju snudd på motiverat…
        Respekt till dig som orkar engagera dig i endometriosföreningen uppepå allt annat! Jag hoppas verkligen att information om den sjukdomen når ut till allmänheten. Jag hade själv inte hört talas om den förrän för bara några år sedan, och jag brukar ändå läsa rätt mycket om det mesta.

      • Jag håller med dig, många gånger anmäls saker som inte bör anmälans, men hela ivf-resan blir totalt misslyckad och med osympatiska läkare som gjort grova tjänstefel så känns en anmälan som rätt sak att göra. Jag har det inspelat på telefonen så de kan aldrig neka till det se sa.. Min mamma har även sjukdomen men ändå dröjde det tills jag var 24 innan jag insåg att allt inte stod rätt till och kunde söka adekvat hjälp. För mig är kunskap om sjudomen viktig och jag gör allt jag kan för att sprida informationen, ju yngre man är när man får diagnosen desto större chans till ett drägligt liv. Kramkram

      • Bättre vård till fler skulle man verkligen önska sig. Speciellt vad gäller underbehandlade ”kvinnosjukdomar”. Lycka till!

  9. Pingback: Veckans boktips | Ebbas potatisar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s