När är det nog?

En av mina favorit-icke-IVF-bloggar är skepchick.se, coola tjejer som skriver om skepticism och feminism utifrån sina specialområden. Och det behövs på Internet, kan man säga.

I ett av de senaste inläggen tar skribenten Technicolor upp ett ämne som i allra högsta grad berör oss ofrivilligt barnlösa: När är det nog? När ska man ge upp ett resultatlöst projekt som man har kämpat för länge?

Technicolor använder destruktiva förhållanden, dåliga jobb och även mångåriga IVF-behandlingar som exempel. Hon förklarar det psykologiska begreppet intermittent förstärkning, att ett beteende ibland (”intermittent”) får positiva effekter, vilket leder till att man upprepar beteendet. Det är lätt att förstå hur förstärkning leder till att människor klamrar sig fast i destruktiva förhållanden, eftersom de små smulorna av ömhet, tillgivenhet och glädje förstoras upp. Det är mänskligt att inte vilja ge upp, speciellt inte om man redan har investerat mycket i det aktuella projektet. Att ”kämpa på” och ”inte ge upp” är vanliga råd, oavsett om det gäller förhållanden, jobb eller en livsdröm (som barn).

Så när ska man sluta med IVF? Är det vanligt att ofrivilligt barnlösa kämpar på för länge? Här är det ju knappast intermittent förstärkning som lurar, för de korta graviditeter och tidiga missfall som ofta följer med IVF är ju inte speciellt positiva eller uppmuntrande. För de flesta IVF:are skulle jag tro att det är drömmen och hoppet om ett barn som får oss att påbörja undersökningar och behandlingar, och det är detta hopp som får oss att fortsätta trots blod och sorg. Att kämpa på och hoppas på bättre lycka nästa gång är ett högst rationellt beteende. Som jag har skrivit tidigare är det nästan 17% risk att fem IVF-cykler i rad misslyckas, om chansen att lyckas i varje enskilt försök är 30% (en realistisk siffra för IVF). Fem IVF-försök betyder fem plågsamma äggplock. Ungefär hundra hormonsprutor i magen. Och kanske 17% risk att bara på ren otur inte lyckas ändå.

Det är alltså medicinskt motiverat att fortsätta med IVF ganska så många gånger, såvida inte exempelvis äggen tar slut. Men är det psykologiskt vettigt? Hur många IVF-försök kan man göra innan man tappar bort sig själv, sin partner och resten av livet?

Jag tror att det är djupt individuellt hur länge man orkar kämpa med IVF. När vi började vår första behandling sa jag att det bara skulle bli tre försök. Nu, två försök och noll barn senare (samt 40 sprutor i magen, två äggplock, 19 plockade ägg, 7 återförda embryon vid fyra tillfällen, fyra minus och ett troligt supertidigt missfall) vet jag mer om statistiken. Jag har orkat både mer och mindre än jag trodde. Jag är inte färdig med det här än, för hoppet lever (och äggstockarna är i finfin form säger läkaren).

Men om denna resa inte slutar med ett nyfött barn i min famn, så måste jag någon gång bestämma att det är nog, klart, färdigt. Om det blir så, önskar jag att jag har styrkan att göra det innan min man och jag har gått sönder av sorg, innan min kropp ger upp av hormonchockar. Jag känner beundran för alla dem som förstår när det är dags att sluta och gör det (som Britta med flera, som kommenterade mitt inlägg om skuld, skam och stolthet).

När är det nog? Jag vet inte. Inte i år, kanske inte heller nästa, men någon gång får det vara slut även med IVF. Det är, märkligt nog, faktiskt en trösterik tanke.

Annonser

18 responses to “När är det nog?

  1. Jag kan bara tala för mig själv, men jag kände så starkt när kroppen hade fått nog. Det stog mig upp i halsen. Nu hade vi en sådan tur att den där “sista gången” resulterade i vår son. Nu ska vi strax gå igång med syskonförsök. Skillnaden nu är att vi vet att det faktiskt kan fungera. Men det betyder ju inte att man orkar hur länge som helst för det.
    Lycka till!

    • Vad intressant att du först kände att kroppen inte orkade mer och att du var färdig med IVF, men ändå orkar med syskonförsök nu. Är det för att du har fått vila från IVF i några år, eller för att din sons födelse gav dig nytt hopp?

      • Både och faktiskt. Nu vet vi ju som sagt att det kan fungera och jag skulle så gärna vilja vara med om det här igen. Så jag antar att man aldrig kan bestämma sådant. Situationen just nu får avgöra.

      • Låter klokt! Lycka till!

  2. Ebba, jag är lite sent på det men har funderat på vad du sa om att känna skam / skuld.
    Vi berättade inte för nån utom mina föräldrar om vår IVF-behandling (de försökte få barn i 5 år innan de fick mig) och de betalade också för den behandling som ledde till vår lille pojke. Vi berättade för min svärmor när vi berättade att jag var gravid i v14 och har berättat för ett kompispar eftersom jag en dag med kristallklar vetskap insåg att de hade problem att bli gravida. Varför har vi inte berättat för nån annan, inte ens nu när lillkillen är 1 år? Jag skäms inte alls och vi vet inte varför vi inte lyckades på egen hand men jag vill inte att alla ska veta att vi troligen behöver hjälp för att få ett syskon (om vi nu bestämmer oss för det vilket kanske är tveksamt). Precis som att jag inte skulle vilja att alla visste hur/när/var vi hade sex som ledde till en graviditet om det nu hade varit så. IVF är rätt intimt känslomässigt, mer så än fysiskt trots allt man utsätter sig för.
    När är det nog? Vi sa att så länge vår doktor (som vi båda älskar, träffar henne i mataffären ibland och det känns bara kul!) tycker att det är värt det och vi bägge mår ok fysiskt & psykiskt så kör vi på. Men ska man säga så så gäller det ju att man har stort förtroende för att ens klinik verkligen skulle säga till. Självklart så blir det dyrt också (vi bor i England & fick ett gratis försök)… Jag tror visst att vi skulle hålla ihop & ha ett bra liv utan barn men att vi då skulle vilja känna att vi verkligen försökt.

    PS saknade dig här under ett par veckor, du är så klok och skriver så intressant och lite smartare än de flesta IVF bloggar.

    • Tack för berömmet! Jag blir så glad att du gillar min blogg. Jag skriver inte så mycket just nu, för jag jobbar och invandrar i Sverige och gör saker som inte har med IVF att göra…

      Berätta eller inte berätta, det är frågan. Vi har ju inte heller berättat för speciellt många, fast vi inte skäms. Det är, som du säger, väldigt privat att göra barn, hur man än gör det.

      Jag litar också på läkarna, för att avgöra den medicinska biten av hur länge det är vettigt att fortsätta. Men det finns ju en känslomässig komponent också. Jag går sönder varje gång ett misslyckat försök blöder bort. Enligt min läkare har jag en god äggreserv, vilket jag tolkar som att det kanske skulle vara vettigt att fortsätta med IVF tills jag är en bit över 40, alltså i nästan tio år till. För min mentala hälsas skull måste jag nog sätta stopp betydligt tidigare än så.

      Grattis till sonen och lycka till med syskonförsöken!

  3. Det är så intressant att läsa din inlägg, de ger mig oerhört mycket. Det är ofta ord på ämnen som jag själv tänkt många gånger men nu i ett begripligt resonemang.
    Vi hade bestämt att detta trepack skulle bli det sista vi orkade med och tack och lov så lyckades vi och är nu i v.16. Oavsett hur det går känns det som att jag skulle orka hur många gånger till som helst, vi kan ana mållinjen på något sätt.
    Lycka till med era kommande försök.

    • Vad glad jag blir att du har glädje av mina blogginlägg! Tack!

      Känner du att graviditeten har gett dig ny styrka inför eventuella framtida syskonförsök? Du säger att ni hade bestämt att det skulle bli sista försöket, men jag uppfattar det som att du ändrade åsikt i och med graviditeten.

      Grattis till v 16!

  4. Jag hoppas att jag tydligt ska känna att nu är det nog om vi hamnar i ett läge där ingenting har tagit oss närmre målet. Har vid andra tillfällen i livet kommit till tydliga skiljelinjer och kännt inom mig att det var färdigt. Detta både för privata kamper och yrkesmässiga sådana. Jag hoppas och tror att det även ska gälla här. Jag måste tro på att jag har hand om mig och sätter stopp i tid.
    Vad det gäller skam och skuld så har jag nu träffat en klok coach som hjälper mig hantera just den här biten. Jag känner stor skuld över våra många missfall. Han frågade mig vart skammen kom ifrån? Jag sa att den kom till 95% från mig och 5% ifrån omgivningen (ej min man). Han sa då att om jag har lagt skammen på mig själv har jag även makten att befria mig ifrån den. Jag har tänkt mycket på det och jobbar nu varje dag på att befria mig ifrån den. Jag gör allt jag kan för att förhindra fler missfall och jag kan inte göra mer än så.

    • ”Om jag har lagt skammen på mig själv har jag även makten att befria mig ifrån den”. Det var riktigt klokt sagt! Jag tror att det där med att inse skillnaden mellan det man kan kontrollera och det man inte kan påverka är en av de stora utmaningarna i livet… Om man kunde utlösa missfall med negativa tankar eller vardagsstress, hade vi inte haft någon abortlagstiftning.

      Allt gott i ditt nya, lyckligare liv!

  5. Vi har kämpat i fem år för att bli gravida. Vi visste från början att det skulle bli svårare för oss än för många andra men anade nog aldrig hur svårt (”det är ju bara att ta lite ovulationsstimulerande mediciner”). Och det togs en massa ovulationsstimulerande, först i pillerform och sedan i kombination med injektioner. Sprang på kontrollultraljud flera gånger i veckan. Ont i nedre delen av buken när det blev överstimulerat. Låtsas som inget på jobbet så ingen märker. Men det blev en graviditet! Lycka! Och sen kom missfallet. Först lite blod, lite tårar och sedan mer blod och mer tårar. Sorgen över förlusten kändes bottenlös. Gick till jobbet precis som vanligt, inte en sjukskrivningsdag. Så ingen märker. Sen en graviditet till! När vi bestämt oss för en paus. Spontant gravid. Sen blod. Och sorg. Fast inte lika djup denna gång. Det hade ju funkat av sig själv den här gången. Kanske går det en gång till? Nya ovulationsstimuleringar. ”Nä”, tyckte gynekologen, ”du är för svårstyrd, antingen blir det inget ägg eller så blir det för många. Nu skriver jag IVF-remiss.” IVF. Vi hamnade alltså där. Vi som bara skulle behöva äta lite medicin och sen skulle det ordna sig. IVF inbokat. Under lediga veckan såklart. Ingen får ju märka nåt på jobbet. Massa sprutor. Massa prover. Äggplock. Inte så farligt med den fysiska biten tyckte jag. Led mer av den psykiska plågan som ovissheten för med sig. Men. Det tog sig. På första försöket. Vad är oddsen? Första ultraljudet såg bra ut. Hjärtaktivitet. Lycka. Uppföljande ultraljud såg inte bra ut. Ingen hjärtaktivitet. Missed abortion. Medicinsk abort hemma. Två gånger eftersom första omgången inte hade önskad effekt. Gjordes på lediga dagar. Såklart. Ingen får ju märka något. Paus igen i väntan på missfallsutredning. Hos mig hittar man en ökad benägenhet att bilda blodproppar. Maken helfrisk. Väntar på ny IVF-omgång. Då skall jag utöver alla andra sprutor även ta blodförtunnande sprutor. Blir gravid igen. Spontant. Skräcken är fullständig. Orkar jag gå igenom ett missfall till? För jag är oförmögen att känna att jag väntar barn. Jag väntar missfall.

    Det gör jag fortfarande. Går in i vecka 18 imorgon och vågar fortfarande inte tro på att detta skall gå vägen. Om det inte går vägen VET jag att jag inte orkar gå igenom detta igen. Kraschen kommer att vara monumental. Jag kommer inte att orka resa mig en gång till. Kommer inte att gå tillbaka till arbetet på månader.

    Samtidigt kan jag känna att hela vår resa varit värd den här graviditeten. För jag, och vi, hoppas ju trots allt. Det är, precis som du skriver Ebba, hoppet som gör att man blir starkare än vad man någonsin kunnat tro. Och går det inte vägen så har jag världens underbaraste man att dela livet med. Det är min tröst.

    Till sist vill jag också bara säga att jag saknat dina inlägg.

    • Kära nån, vad du har gått igenom! Tror du att behandlingarna och missfallen hade varit enklare att hantera om du inte hade känt att ingen fick märka något? Om det hade varit okej att vara sjukskriven några dagar när kroppen och själen värkte som mest?

      Jag förstår att det känns som att du väntar missfall, med din historia. Men jag vill säga grattis till vecka 18 ändå! Jag är säker på att du har bättre koll på statistiken än jag, men det är ju väldigt goda odds att föda ett levande barn om man har en frisk graviditet i vecka 18. Jag håller tummar och tår för dig!

  6. Vi har satt en tidsgräns jag o sambon. Den dagen jag fyller 40 är det slut med försök!
    Har varit i IVF träsket i drygt två år nu. Gjort 3 IVF:er (ET) och 5 FET. Fått 2 eller 3? tidiga missfall samt ett MA.
    Ska förhoppningsvis sätta tillbaks ett nionde ägg efter sommaren. Efter ett misslyckat försök som blev till en rejäl blödning på julafton förra året så bestämde jag mig för att som egen julklapp åka utomlands för immunutredning. Fick upp ögonen för en värld som existerar utanför trångsynta Sverige. En värld där man inte bara skyller misslyckanden på “dåliga” ägg pga ålder. Körde med immunsupport o blodprovstagningar de senaste två återsättningarna. Lyckades men dock kemiska graviditeter. Jag ligger alltid två steg före. Har redan börjat snegla på embryoadoption utomlands…
    Barnlösheten är verkligen ett gissel. Det finns alltid något “där framme” .. något som någon annan testat och lyckats.
    Pengarna bara flödar bort. Sambon säger att vi nu sprängt 200 000kr gränsen. Jag vågar inte riktigt se. Vet bara att jag aldrig köper något “onödigt” nuför tiden. Eller aldrig o aldrig… men jag tänker alltid 2 ggr innan jag sedan lägger tillbaks grejen i affären igen. Allt ska sparas till nästa försök. Bilen från tidiga 90 talet håller säkert ett år till. Pasta är billig mat. Fika på stan? Herregud va onödigt dyrt! Inget får kosta. Allt mäts i IVF kostnad. En ny tv?… nä.. det är ju ett helt frysförsök!
    Både längtar och fasar över min 40 års dag som ligger drygt ett år bort. Hoppas att jag är gravid tills dess… men kommer ändå släppa en lättnads suck över att pengarinningskranen äntligen stängs av!

    • En tidsgräns låter som ett möjligt alternativ. Tror du att det finns en risk för att du kommer att vilja omvärdera den strikta 40-årsgränsen om du inte är gravid då? Embryoadoption kan ju lyckas för kvinnor över femtio med.

      Du verkar besviken på svensk fertilitetsvård. Vet du varför immunutredningar inte görs i Sverige? Har du diskuterat det med din svenska läkare?

  7. Mycket intressant resonemang och klokt inlägg. Satt faktiskt och funderade i dessa banor häromkvällen. Vi hade gett upp Ivf efter flera försök, hade egentligen inte varit nära att lyckats. Det som fick oss på’t igen var nya förutsättningar. Tack och lov tog vi chansen men jag vet inte hur många gånger man orkar resa sig.

    • Vill du berätta vad det var som fick er att ändra er angående fortsatta IVF-behandlingar? Jag försöker förstå gränserna för hur mycket man orkar. Det är intressant att ni hade avslutat behandlingarna, men sedan började nya försök.

  8. Hej Ebba! Jag började läsa din blogg idag. Väldigt intressant och annorlunda än de andra bloggarna – på ett positivt sätt. Jag älskar att du analyserar men ändå är realistisk… om jag förstått rätt?! Vi, min sambo och jag, är inne på vårt andra IVF-försök. Gjorde “insättning” för fyra dagar sedan och har såklart ingen aning om hur det ska gå. Man hoppas, men vet att det är större risk att det misslyckas. Jag har mått hyfsat bra, tycker inte att det är särskilt jobbigt att ta sprutor (fråga mig igen om tre försök ;-)) och jag har aldrig känt någon skam över att jag har svårt att bli gravid ( för tight livmoderhals). Vi har också berättat för våra föräldrar, syskon och närmaste vänner och kollegor – som varit helt underbara. Men ibland undrar jag om vi borde hålla detta för oss själva? Men jag kommer alltid fram till att det är lättast och skönast att prata om det med andra. Det blir verkligt då. Jag har aldrig drömt om att bli mamma och har alltid vetat på ngt sätt att det kommer att vara svårt… Men är det fortfarande “skamligt” att få hjälp med att bli gravid???
    Kram Caroline/Stockholm
    PS. Vi som går igenom detta är så sjukt starka!

    • Hej Caroline!

      Vad roligt att du gillar bloggen. Och grattis till lyckad insättning! Hoppas hoppas hoppas att det blir ett plus snart och ett barn om sisådär 9 månader!

      Det är bra att höra att du inte mår dåligt av sprutorna. Jag har inte heller blivit speciellt sjuk av dem, däremot blir jag väldigt stressad och får ofta mardrömmar under försöken. Och för varje misslyckat försök går jag sönder, psykiskt. Det är skälet till att jag grubblar över hur länge jag kommer att orka.

      Jag tycker inte att det är skamligt att behöva hjälp för att bli gravid, inte på något sätt. Men jag har märkt att somliga (ganska få, lyckligtvis) i min omgivning, av de få som känner till saken, utgår ifrån att jag skäms, vilket gör mig vansinnig. Och när jag inser att andra tycker att det är skamligt, minskar min benägenhet att berätta, vilket ju bara gör att färre känner till det här med ofrivillig barnlöshet till att börja med. Moment 22.
      I princip tycker jag att det borde vara okej att prata om det, men var och en måste bestämma det själv. Jag har varit väldigt tystlåten, mest på grund av att jag inte vill att mina kollegor ska veta, men på sistone även för att jag inser att andra kanske skulle skuldbelägga mig, vilket jag inte orkar med.

      Intressant att du säger att du hade på känn att det skulle bli svårt att få barn för dig. Beror det på något speciellt? Förekommer ofrivillig barnlöshet i din närhet?

      Lycka till med ruvandet!

      ~~Ebba

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s