Monthly Archives: augusti 2014

Kritiskt tänkande för infertila, del 2: Anekdotisk bevisning, evidensbaserad medicin och dubbelblinda test

Dags för ett nytt inlägg i min handbok i kritiskt tänkande för ofrivilligt barnlösa (och alla andra). Del ett finns här. Alla inlägg i serien finns under etiketten ”handbok i kritiskt tänkande”.

Uppmärksamma läsare av bloggen har märkt att jag är en smula ganska väldigt kritisk mot allehanda alternativa behandlingsmetoder, exempelvis homeopati och zonterapi. Men du kanske känner någon som misslyckades med två IVF-försök, och sedan under det tredje, lyckade, försöket även besökte en homeopat. Är inte det ett bevis för att homeopati fungerar och att jag är trångsynt och har fel i min kritik?

Nej. Min påhittade historia ovan är ett exempel på anekdotisk bevisning. En anekdot är en liten berättelse (förmodat sann). Det finns dock flera problem med att använda en enda persons berättelse för att dra långtgående slutsatser om en viss behandling eller medicin. Det här var bara en enda persons upplevelse. Vi vet inte om hon samtidigt fick någon ny medicin under IVF-behandlingen. Dessutom är det inte alls ovanligt att två IVF-behandlingar misslyckas av ren otur och den tredje lyckas, utan att någon vet vad som var annorlunda den gången. Det finns antagligen många som gör homeopatiska behandlingar utan att bli gravida alls. Dem vet vi ingenting om från en enda persons berättelse.

Av dessa skäl kan anekdotisk bevisning inte användas för att dra slutsatser om vilka behandlingar som är effektiva och i sådana fall hur effektiva. Det är helt enkelt omöjligt att avgöra. I exemplet ovan är det inte ens möjligt att säga att homeopati har någon effekt alls. Inte ens en kvinna som blir spontangravid under en homeopatisk behandling efter flera misslyckade IVF är ett bevis för att homeopati fungerar, för kvinnor blir spontangravida hela tiden, även efter år av barnlöshet. Inte många, men fler än inga alls. Ett enda exempel är inte nog som bevis.

För att ta reda på om en viss behandling är effektiv mot ett visst medicinskt tillstånd måste omfattande, kontrollerade vetenskapliga studier genomföras. Den allra bästa formen av vetenskapliga medicinska test är det dubbelblinda testet. Det innebär att varken patienten eller den behandlande läkaren vet om patienten får medicinen som ska testas eller ett helt verkningslöst men till utseendet likadant preparat, placebo. För att vetenskapligt testa om exempelvis homeopati fungerar för att öka chansen att få ett barn vid IVF skulle man idealt ta en mycket stor grupp kvinnor (flera hundra, helst tusentals) och slumpmässigt (”randomiserat”, genom att singla slant till exempel) dela in dem i två grupper. Försöksledaren (forskaren) förbereder medicindoserna åt de behandlande läkarna, som inte vet vilka patienter som får preparatet som ska testas och vilka som får placebo. Läkarna behandlar sedan patienterna efter bästa förmåga och dokumenterar hur det går för dem. Till sist får forskaren tillgång till resultaten och kan med statistiska metoder se om det var någon skillnad på gruppen som fick den testade medicinen och gruppen som fick placebo. Om medicinen som testas ska bota en sjukdom med en redan vedertagen behandlingsmetod, kan kontrollgruppen få denna behandling i stället. Då kan man se om den nya medicinen är bättre än den som redan finns på marknaden.

Det är viktigt att alla steg i behandlingen utförs så lika som möjligt, så att inte andra faktorer påverkar utgången och famför allt är det väldigt viktigt med just blindheten i studien, att man inte vet vem som får medicin och vem som är kontrollgrupp. Läkare och forskare är människor. Om man vet vem som får medicinen man tror på, så ser man gärna en förbättring som kanske inte finns. Och patienter är också människor. Själv tycker jag att mensvärken lindras så fort jag har svalt en Ipren, även om jag vet att det tar en halvtimme för tabletten att verka.

Det här är skälet till att man bara bör sätta sin tillit till behandlingar och preparat som är vetenskapligt testade, evidensbaserade. (”Evidens” betyder ungefär ”vetenskapligt belägg”. Jämför engelskans evidence, ”bevis”). Om någon påstår sig ha en mirakelkur kan man naturligtvis visa att det fungerar, och att det fungerar bättre än placebo. Det som vägrar låta testa sin metod bör man inte ens prata med. Den som ”bara vet att det fungerar” vet i allmänhet inte så mycket alls.

Det är lätt att gå vilse i självbedrägelse, även för den som borde veta bättre. Alternativmedicinska behandlare menar ofta väl. De har ju sett att det fungerar! (Men glömt att jämföra med hur ofta det ”fungerar” utan någon behandling alls). Ett intressant historiskt exempel är behandling av lunginflammation i skolmedicinens smutsiga och ganska ovetenskapliga gryning. Under tidigt 1800-tal behandlades lunginflammation med åderlåtning (man skar alltså upp en ven och tappade ut en del blod). Det ansågs vara en bra behandling, för läkarna såg ju att patienterna blev bättre. Att ännu fler hade överlevt utan åderlåtning var inte helt enkelt att inse. Läkaren Pierre Louis gjorde 1828 en studie, den första som påminner om moderna tiders vetenskapliga kliniska test, och konstaterade att åderlåtning inte alls var en bra metod, just genom att jämföra med lunginflammationspatienter som inte blev åderlåtna. Några gamla läkare ville naturligtvis fortsätta med sina invanda metoder, men gradvis vann Louis synsätt acceptans och hans ”numeriska metod” blev standard.

Det finns nog få medicinska genombrott som har räddat så många människoliv som Louis insikt om att man måste jämföra behandlingar och använda statistik.

Det finns skäl att kritisera dagens medicinforskning, t.ex. att läkemedelsbolagen är alldeles för vinstgiriga och att de därför gärna smusslar undan studier som inte ger stöd åt deras senaste preparat. För en inomvetenskaplig kritik av otillräckliga tester i medicinforskningen, se alltrials.net.
Men även de allra mest rovgiriga läkemedelsbolagen står under vetenskaplig granskning. Vad de producerar är oändligt mycket verksammare än alternativmedicin utan bevisad effekt. Och botemedlet mot problemen inom läkemedelsindustrin är mer vetenskap i de medicinska testerna, inte mindre (som alternativmedicinarna förespråkar).

Alternativmedicin som har en effekt brukar illa kvickt testas av de vinsthungriga läkemedelsbolagen och raskt uppgraderas till ”medicin” för att säljas. Jag har många invändningar mot kallhamrad kapitalism, men i detta fall fungerar den.

Så för att sammanfatta:
– Om en medicinsk behandling fungerar, så fungerar den, och detta kan visas i vetenskapliga test. Den som saluför en behandlingsmetod som inte är evidensbaserad luras, eller är själv lurad. Tänk dig för innan du betalar för en sådan behandling! Det troligaste är faktiskt att den inte har någon särskild effekt alls.
– En enskild händelse kan vara slump. Man måste i allmänhet testa många gånger för att veta säkert.
– Dubbelblinda test är ett sätt att undersöka effektiviteten hos behandlingsmetoder utan att läkarens eller patientens förväntningar och fördomar påverkar resultatet.

quickmeme.com

(Ironi) Å, du har anekdotiska bevis? Ja det kullkasar ju fullständigt mina fakta, studier och statistiska analyser! Bild från quickmeme.com.

 

Nästa del i handboken i kritiskt tänkande kommer att handla om den vetenskapliga metoden som tvivelssystem. Det publiceras när det är klart, vilket nästan helt säkert kommer att ske före jul.

Infertilitetshumor

Jag försöker skratta åt eländet med barnlösheten så mycket jag orkar, för annars är det bara elände. Rätt ofta är det svårt, för det här med att vara ofrivilligt barnlös innebär ju blod, svett och tårar rätt så ofta (mest blod och tårar. Sjukt mycket blod faktiskt).

Men ibland inser jag att vi har utvecklat en helt ny typ av humor, min man och jag. Som härom kvällen, när jag läste om manliga p-piller (eftersom det är vad min man behöver, fast tvärtom) och hittade det här underbara inlägget från Det är trams som fick oss båda att tjuta av skratt. Bloggförfattaren går igenom befintlig forskning om hormonbaserade p-piller för män och berättar om en intressant studie där spermieproduktionen hos 89% av männen som fick testpreventivmedlet blev så låg att de kan anses vara infertila. Men samtidigt (och det var detta vi fann helt hysteriskt roligt) hände samma sak med 56% av männen i kontrollgruppen, märkligt nog. Mer än hälften av männen blev infertila av att få verkningslösa piller i en kontrollstudie!

Vi kan väl säga att det återstår en del forskning inom fertilitetsområdet…

Människor som aldrig har vadat i det ofrivilliga barnlöshetsträsket kommer nog inte att förstå det roliga i denna redogörelse. Eller så är det bara vi som är knasiga. Så kan det också vara.

Radiotips

Handboken i kritiskt tänkande är inte nedlagd, bara lite försenad p.g.a. brist på semester och livet i allmänhet. I väntan på att jag ska få ändan ur vagnen och skriva klart nästa del passar jag på att tipsa om det bästa sommarpratet jag hört hittills i år:
Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi och överläkare. Hon pratar om kvinnor i forskarvärlden, speciellt Sveriges första kvinnliga docent, om faran med ovetenskapliga råd till gravida och ammande och om varför bajs är brunt. Jag älskade det, varenda minut.

Lyssna, lyssna!

Artikeln hon nämner, den som visar att kvinnor systematiskt missgynnades vid tilldelning av forskaranslag i medicin, är publicerad i Nature och finns online. Tyvärr måste man vara prenumerant för att läsa hela artikeln, men det borde gå att få tag på den på bibliotek. Hon gjorde revolution. Jag blir så glad av att tänka på det.

Världen blir lite bättre för varje dag, för att det finns bråkiga människor som Agnes Wold, som gräver runt och ställer frågor och bekämpar fördomar med fakta och forskning.