Kritiskt tänkande för infertila, del 2: Anekdotisk bevisning, evidensbaserad medicin och dubbelblinda test

Dags för ett nytt inlägg i min handbok i kritiskt tänkande för ofrivilligt barnlösa (och alla andra). Del ett finns här. Alla inlägg i serien finns under etiketten ”handbok i kritiskt tänkande”.

Uppmärksamma läsare av bloggen har märkt att jag är en smula ganska väldigt kritisk mot allehanda alternativa behandlingsmetoder, exempelvis homeopati och zonterapi. Men du kanske känner någon som misslyckades med två IVF-försök, och sedan under det tredje, lyckade, försöket även besökte en homeopat. Är inte det ett bevis för att homeopati fungerar och att jag är trångsynt och har fel i min kritik?

Nej. Min påhittade historia ovan är ett exempel på anekdotisk bevisning. En anekdot är en liten berättelse (förmodat sann). Det finns dock flera problem med att använda en enda persons berättelse för att dra långtgående slutsatser om en viss behandling eller medicin. Det här var bara en enda persons upplevelse. Vi vet inte om hon samtidigt fick någon ny medicin under IVF-behandlingen. Dessutom är det inte alls ovanligt att två IVF-behandlingar misslyckas av ren otur och den tredje lyckas, utan att någon vet vad som var annorlunda den gången. Det finns antagligen många som gör homeopatiska behandlingar utan att bli gravida alls. Dem vet vi ingenting om från en enda persons berättelse.

Av dessa skäl kan anekdotisk bevisning inte användas för att dra slutsatser om vilka behandlingar som är effektiva och i sådana fall hur effektiva. Det är helt enkelt omöjligt att avgöra. I exemplet ovan är det inte ens möjligt att säga att homeopati har någon effekt alls. Inte ens en kvinna som blir spontangravid under en homeopatisk behandling efter flera misslyckade IVF är ett bevis för att homeopati fungerar, för kvinnor blir spontangravida hela tiden, även efter år av barnlöshet. Inte många, men fler än inga alls. Ett enda exempel är inte nog som bevis.

För att ta reda på om en viss behandling är effektiv mot ett visst medicinskt tillstånd måste omfattande, kontrollerade vetenskapliga studier genomföras. Den allra bästa formen av vetenskapliga medicinska test är det dubbelblinda testet. Det innebär att varken patienten eller den behandlande läkaren vet om patienten får medicinen som ska testas eller ett helt verkningslöst men till utseendet likadant preparat, placebo. För att vetenskapligt testa om exempelvis homeopati fungerar för att öka chansen att få ett barn vid IVF skulle man idealt ta en mycket stor grupp kvinnor (flera hundra, helst tusentals) och slumpmässigt (”randomiserat”, genom att singla slant till exempel) dela in dem i två grupper. Försöksledaren (forskaren) förbereder medicindoserna åt de behandlande läkarna, som inte vet vilka patienter som får preparatet som ska testas och vilka som får placebo. Läkarna behandlar sedan patienterna efter bästa förmåga och dokumenterar hur det går för dem. Till sist får forskaren tillgång till resultaten och kan med statistiska metoder se om det var någon skillnad på gruppen som fick den testade medicinen och gruppen som fick placebo. Om medicinen som testas ska bota en sjukdom med en redan vedertagen behandlingsmetod, kan kontrollgruppen få denna behandling i stället. Då kan man se om den nya medicinen är bättre än den som redan finns på marknaden.

Det är viktigt att alla steg i behandlingen utförs så lika som möjligt, så att inte andra faktorer påverkar utgången och famför allt är det väldigt viktigt med just blindheten i studien, att man inte vet vem som får medicin och vem som är kontrollgrupp. Läkare och forskare är människor. Om man vet vem som får medicinen man tror på, så ser man gärna en förbättring som kanske inte finns. Och patienter är också människor. Själv tycker jag att mensvärken lindras så fort jag har svalt en Ipren, även om jag vet att det tar en halvtimme för tabletten att verka.

Det här är skälet till att man bara bör sätta sin tillit till behandlingar och preparat som är vetenskapligt testade, evidensbaserade. (”Evidens” betyder ungefär ”vetenskapligt belägg”. Jämför engelskans evidence, ”bevis”). Om någon påstår sig ha en mirakelkur kan man naturligtvis visa att det fungerar, och att det fungerar bättre än placebo. Det som vägrar låta testa sin metod bör man inte ens prata med. Den som ”bara vet att det fungerar” vet i allmänhet inte så mycket alls.

Det är lätt att gå vilse i självbedrägelse, även för den som borde veta bättre. Alternativmedicinska behandlare menar ofta väl. De har ju sett att det fungerar! (Men glömt att jämföra med hur ofta det ”fungerar” utan någon behandling alls). Ett intressant historiskt exempel är behandling av lunginflammation i skolmedicinens smutsiga och ganska ovetenskapliga gryning. Under tidigt 1800-tal behandlades lunginflammation med åderlåtning (man skar alltså upp en ven och tappade ut en del blod). Det ansågs vara en bra behandling, för läkarna såg ju att patienterna blev bättre. Att ännu fler hade överlevt utan åderlåtning var inte helt enkelt att inse. Läkaren Pierre Louis gjorde 1828 en studie, den första som påminner om moderna tiders vetenskapliga kliniska test, och konstaterade att åderlåtning inte alls var en bra metod, just genom att jämföra med lunginflammationspatienter som inte blev åderlåtna. Några gamla läkare ville naturligtvis fortsätta med sina invanda metoder, men gradvis vann Louis synsätt acceptans och hans ”numeriska metod” blev standard.

Det finns nog få medicinska genombrott som har räddat så många människoliv som Louis insikt om att man måste jämföra behandlingar och använda statistik.

Det finns skäl att kritisera dagens medicinforskning, t.ex. att läkemedelsbolagen är alldeles för vinstgiriga och att de därför gärna smusslar undan studier som inte ger stöd åt deras senaste preparat. För en inomvetenskaplig kritik av otillräckliga tester i medicinforskningen, se alltrials.net.
Men även de allra mest rovgiriga läkemedelsbolagen står under vetenskaplig granskning. Vad de producerar är oändligt mycket verksammare än alternativmedicin utan bevisad effekt. Och botemedlet mot problemen inom läkemedelsindustrin är mer vetenskap i de medicinska testerna, inte mindre (som alternativmedicinarna förespråkar).

Alternativmedicin som har en effekt brukar illa kvickt testas av de vinsthungriga läkemedelsbolagen och raskt uppgraderas till ”medicin” för att säljas. Jag har många invändningar mot kallhamrad kapitalism, men i detta fall fungerar den.

Så för att sammanfatta:
– Om en medicinsk behandling fungerar, så fungerar den, och detta kan visas i vetenskapliga test. Den som saluför en behandlingsmetod som inte är evidensbaserad luras, eller är själv lurad. Tänk dig för innan du betalar för en sådan behandling! Det troligaste är faktiskt att den inte har någon särskild effekt alls.
– En enskild händelse kan vara slump. Man måste i allmänhet testa många gånger för att veta säkert.
– Dubbelblinda test är ett sätt att undersöka effektiviteten hos behandlingsmetoder utan att läkarens eller patientens förväntningar och fördomar påverkar resultatet.

quickmeme.com

(Ironi) Å, du har anekdotiska bevis? Ja det kullkasar ju fullständigt mina fakta, studier och statistiska analyser! Bild från quickmeme.com.

 

Nästa del i handboken i kritiskt tänkande kommer att handla om den vetenskapliga metoden som tvivelssystem. Det publiceras när det är klart, vilket nästan helt säkert kommer att ske före jul.

Annonser

5 responses to “Kritiskt tänkande för infertila, del 2: Anekdotisk bevisning, evidensbaserad medicin och dubbelblinda test

  1. Tack! Det här är så himla bra skrivet. Det fascinerar mig att så många, annars kloka/välutbildade personer tror på homeopati, zonterapi, osteopati och liknande som ofta hamnar under bergreppet rent humbug. Och att man därmed ofta misstror vetenskapen.

    • Tack för berömmet! 🙂
      Jag har gärna en optimistisk syn på människor, så jag inbillar mig helst att det är mer upplysning som behövs för att råda bot på vetenskapsfientligheten. Att välutbildade personer kan tro på rent nys, tror jag handlar om att de lärde sig ”tänka själva och ifrågasätta” men missade bevisvärderingen, källkritiken och det vetenskapliga tänkandet och nu har de Google istället. Magkänsla är ett vettigt sätt att välja partner, inte ett bra sätt att välja medicin… Men jag tror på upplysning! Så jag härjar runt här i mitt lilla hörn av internet och hoppas att jag får åtminstone någon att tänka ett varv till 🙂

  2. Reblogga detta på synderskan och kommenterade:
    Andra delen av Ebbas handbok i kritiskt tänkande. Lika bra som första delen. Läs!

  3. Jag håller helt med dig om alternativa preparat och behandlingar, det känns ytterst osannolikt att de i sig ökar möjligheten att bli gravid. Däremot tror jag att de kan bli det där halmstrået som många människor behöver för att orka kämpa vidare, och på så vis har de ju ändå en viss del i framgången. Efter fem ivf-försök är man kanske redo att ge upp, men eftersom man tror eller vill tro att en ny alternativmedicin ökar chansen får man ny kraft att orka det sjätte försöket, som skulle ha lyckats med eller utan alternativmedicin. Jag tror också att en del alternativa behandlingar som massage, akupunktur och meditation kan vara viktiga hjälpmedel för att hantera sorg, stress och oro som uppstår under barnlösheten och särskilt den påfrestande IVF-tiden.

    Men även om jag förstår det jag precis skrev ovan så tycker jag fortfarande inte att det är ok att alternativa behandlare säljer in sina tjänster som att de botar barnlöshet. En bekant till mig gav mig en ”medicin” utan att ha gjort någon undersökning eller ens frågat om min sjukhistorik. Kollade upp innehållet och det var flera mycket giftiga ämnen t.ex arsenik och ett ämne som man använder vid avrättningar. Extremt liten dos naturligtvis men ändå, på vilket sätt skulle dessa gifter hjälpa mig att bli gravid? Hon kan inte förklara det, men likförbannat skulle hon säkert ta åt sig äran om jag blev gravid vid nästa ivf efter att ha tagit den där ”medicinen”. Sånt kan jag bli så trött på.

    • Jag förstår vad du menar med ”sista halmstrået”, men jag tycker att det är oursäktligt på gränsen till kriminellt att lura på desperata människor verkningslösa behandlingar. Jag önskar att läkare vore tydliga från början med oddsen (att man kanske måste göra många behandlingar, även om allt är ”bra”) och att alla IVF:are erbjuds professionellt samtalsstöd. För om man nu griper det sista homeopatiska hjälpmedlet som bara måte fungera. Och så gör det inte det. Är man inte ännu mer misslyckad då? Vi kan inte kontrollera allt i livet. Vissa saker har vi inte makt över. Magiskt tänkande och trolldrycker ändrar inte det.

      När det gäller att hantera stress och sorg mellan behandlingar tycker jag att man kan göra ungefär vad man själv känner för. Vad jag vill ha fram är att man inte ska bli lurad att osteopati/zonterapi/homeopati/magi faktiskt ökar chansen att lyckas. Om man har en trevlig zonterapeut kan man ju gå dit och få fötterna knådade och prata av sig lite. Men jag tycker att det är viktigt att veta att behandlingen varken ökar eller minskar IVF-förutsättningarna. Och när man vet DET kanske man hellre vill lägga sina pengar på något annat man gillar, som en weekendresa med sin parnter eller ett spa-besök med en vän. Dessutom har man svar på tal åt besserwissrar som hävdar att om man inte gör just deras aurahealing/meredianjustering/whatever så får man skylla sig själv om man aldrig får barn.
      Som din bekant och hennes giftröra. Fy tusan! Tyvärr är ju inte hon juridiskt ansvarig för eventuella skador, som en läkare vore, vilket är ytterligare ett problem med alternativmedicinen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s