Monthly Archives: september 2014

Svar på oförskämda frågor

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom, erkänd av WHO. Den kan leda till en känsla av utanförskap (de flesta blir ju föräldrar), eller sorg och depression (när det älskade barnet aldrig blir till och försöken bara blir envisa minus eller missfall) eller dåligt självförtroende och en känsla av misslyckande (eftersom tonåringar kan bli föräldrar av misstag på fyllan).

Kort sagt, ofrivillig barnlöshet är skitjobbigt. Därför kan det vara svårt att hantera plötsliga frågor om barn, barnplaner eller graviditeter. Lite bättre blir det om man tänker igenom möjliga svar i förväg.

Magdalena Ribbing, DN:s etikettexpert, ger i DN:s webb-tv tips om hur man ska bemöta korkade och påträngande frågor. Gravid- och barnfrågorna kommer först:
http://www.dn.se/webb-tv/program/ribbings-etikettskola/ribbing-det-ar-en-absolut-totalt-forbjuden-fraga/

Hennes tips är i korthet att bemöta påflugna frågor med en motfråga. ”Varför undrar du det?” eller ”Vad sa du?” (för riktigt klantiga frågor). När man fått svaret på motfrågan kan man bara säga lite luftigt ”Jaha, det var så du menade” och byta samtalsämne. Själv har jag klarat mig ganska bra på svävande ”Vi får se hur det blir” när jag blir tillfrågad om jag vill ha barn. Det är ju även 100% sant och sätter effektivt stopp för konversationen. Dessutom blir ingen upprörd och jag kan fortsätta vara sams med den klantiga frågaren, så länge vi pratar om andra saker.

Förhoppningsvis funkar de luftiga svaren. Men vissa människor utan hyfs och fingertoppskänsla kommer att gå på som ångvältar i alla fall. Då tycker jag att man kan vara brutal mot dem. Alternativt ljuga. Eller både och.
”När du frågar om jag är gravid känns det som att du säger att jag är tjock, och det gör mig väldigt ledsen”.
”Har du tänkt på att det där kan vara en känslig fråga? En kompis/kollega/släkting till mig har fått 6 missfall och hon börjar gråta när någon frågar henne om barn”.
”Antingen vill jag inte ha barn. Eller så kan jag inte få barn. Inget av det vill jag diskutera”.
”Jag vill inte ha barn, men visste du att vart sjätte par lider av ofrivillig barnlöshet? Tänk om det hade varit så för mig. Då hade du gjort bort dig rejält nu”.

Sura svar ska man dock undvika när det gäller människor man måste hålla sams med, i synnerhet arbetskamrater. Jag skulle nog bara överväga att ge brutala svar om exempelvis en granne eller släkting ställde alltför närgångna frågor för åttonde gången. Kanske inte ens då. Jag är en ganska snäll och mild person till vardags, även om det inte alltid märks i bloggen.

Vår tyska läkare Dr. B berättade om en patient som valde brutal ärlighet. Vid en släktmiddag, när hon hade fått den hundrasjuttiofemte frågan om när det var dags för smått, fick hon nog och skrek ”Vi försöker få barn sedan X år, men det går inte”. Alla såg granatchockade ut (Dr. B:s uttryck) men sedan slapp hon fler frågor. För den som klarar av att andra känner till infertiliteten kan det nog vara skönt.

Hursomhelst kan man ju alltid tänka hur elaka saker som helst, bara man klarar av att vara artig och civiliserad mot sin omgivning. Här är mina favoriter, som absolut inte ska uttalas högt:
”Jag är ofrivilligt barnlös. Du är dum i huvudet. Jag kan göra IVF”.
”Om jag ska ha barn? Mitt sexliv är utmärkt, tack. Och hur står det till med ditt?”
”Nä, jag är inte gravid, är du?” (Funkar bäst om påflugna frågeställaren är en man eller en kvinna över 50, d.v.s uppenbart inte gravid).

Hur hanterar du oförskämda frågor, om barn, graviditeter eller något annat?

 

Annonser

Flickan med tre biologiska föräldrar

När det här med att bli gravid inte sker lätt och geschwint i sängkammaren, börjar nog de flesta fundera över alternativa vägar som kanske eller kanske inte innebär barn som delar ens gener.

IVF-tekniken har möjliggjort för en kvinna att föda ett barn hon inte är genetisk mor till (äggdonation). Spermiedonation är en  liknande, men tekniskt mindre komplicerad, donationssituation. Adoption, med noll genetiska band mellan föräldrar och barn är det uråldriga sättet att bli förälder när den egna biologin trilskas.

Men det finns ytterligare möjligheter. Det finns faktiskt någonstans mellan 30 och 50 personer i världen som har tre biologiska föräldrar.

Den länkade artikeln berättar om Alana Saarinen, vars sociala och nästan helt genetiska mamma genomgick en speciell fertilitetsbehandling. Alana Saarinen blev till från ett ägg från hennes mamma, som hade fått cytoplasma från en donator och som sedan befruktades av en spermie från hennes pappa. Cytoplasma är vätskan som omger cellkärnorna, och den innehåller mitokondrier som i sin tur innehåller en liten del av arvsanlagen. (Man ärver sina mitokondrier enbart från mamman). Alana bär alltså arvsanlag från tre olika individer, och har därmed tre biologiska föräldrar.

Den här tekniken har hunnit förbjudas sedan Alana blev till, men utreds nu på nytt i Storbritannien. Jag förutspår att en legalisering där kommer att leda till debatt även här. Kristet konservativa kommer att vara emot, på pin kiv, förutspår jag.

Det här är egentligen ingen behandling för infertila, utan för personer med sjukdomar som orsakas av mitokondrierna. Teknikens kritiker menar att man ändrar individers genetiska material på ett sådant sätt att ändringen ärvs (i alla fall om barnet som blir till är en flicka). Det är sant, men det är ju inte genmanipulation det handlar om, utan en teknik för att ersätta sjuka delar av cellerna (mitokondrierna) med friska från en donator. Generna manipuleras inte mer än vad de gör när barn blir till på alldeles vanligt vis, när två individers arvsanlag blandas. Nu blandas gener från tre individer istället. Jag tycker att alldeles för många är alldeles för oroliga när det gäller frågor som uppfattas som ”onaturliga”. Tekniken har utvärderats noga, för att säkerställa att barnen som föds inte drabbas av sjukdomar eller andra problem. Om långtidsstudierna visar att barnen är friska ser jag inget skäl att förbjuda den här tekniken någonstans. Den kan rädda liv och minska lidande, och det är av godo.