Svar på oförskämda frågor

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom, erkänd av WHO. Den kan leda till en känsla av utanförskap (de flesta blir ju föräldrar), eller sorg och depression (när det älskade barnet aldrig blir till och försöken bara blir envisa minus eller missfall) eller dåligt självförtroende och en känsla av misslyckande (eftersom tonåringar kan bli föräldrar av misstag på fyllan).

Kort sagt, ofrivillig barnlöshet är skitjobbigt. Därför kan det vara svårt att hantera plötsliga frågor om barn, barnplaner eller graviditeter. Lite bättre blir det om man tänker igenom möjliga svar i förväg.

Magdalena Ribbing, DN:s etikettexpert, ger i DN:s webb-tv tips om hur man ska bemöta korkade och påträngande frågor. Gravid- och barnfrågorna kommer först:
http://www.dn.se/webb-tv/program/ribbings-etikettskola/ribbing-det-ar-en-absolut-totalt-forbjuden-fraga/

Hennes tips är i korthet att bemöta påflugna frågor med en motfråga. ”Varför undrar du det?” eller ”Vad sa du?” (för riktigt klantiga frågor). När man fått svaret på motfrågan kan man bara säga lite luftigt ”Jaha, det var så du menade” och byta samtalsämne. Själv har jag klarat mig ganska bra på svävande ”Vi får se hur det blir” när jag blir tillfrågad om jag vill ha barn. Det är ju även 100% sant och sätter effektivt stopp för konversationen. Dessutom blir ingen upprörd och jag kan fortsätta vara sams med den klantiga frågaren, så länge vi pratar om andra saker.

Förhoppningsvis funkar de luftiga svaren. Men vissa människor utan hyfs och fingertoppskänsla kommer att gå på som ångvältar i alla fall. Då tycker jag att man kan vara brutal mot dem. Alternativt ljuga. Eller både och.
”När du frågar om jag är gravid känns det som att du säger att jag är tjock, och det gör mig väldigt ledsen”.
”Har du tänkt på att det där kan vara en känslig fråga? En kompis/kollega/släkting till mig har fått 6 missfall och hon börjar gråta när någon frågar henne om barn”.
”Antingen vill jag inte ha barn. Eller så kan jag inte få barn. Inget av det vill jag diskutera”.
”Jag vill inte ha barn, men visste du att vart sjätte par lider av ofrivillig barnlöshet? Tänk om det hade varit så för mig. Då hade du gjort bort dig rejält nu”.

Sura svar ska man dock undvika när det gäller människor man måste hålla sams med, i synnerhet arbetskamrater. Jag skulle nog bara överväga att ge brutala svar om exempelvis en granne eller släkting ställde alltför närgångna frågor för åttonde gången. Kanske inte ens då. Jag är en ganska snäll och mild person till vardags, även om det inte alltid märks i bloggen.

Vår tyska läkare Dr. B berättade om en patient som valde brutal ärlighet. Vid en släktmiddag, när hon hade fått den hundrasjuttiofemte frågan om när det var dags för smått, fick hon nog och skrek ”Vi försöker få barn sedan X år, men det går inte”. Alla såg granatchockade ut (Dr. B:s uttryck) men sedan slapp hon fler frågor. För den som klarar av att andra känner till infertiliteten kan det nog vara skönt.

Hursomhelst kan man ju alltid tänka hur elaka saker som helst, bara man klarar av att vara artig och civiliserad mot sin omgivning. Här är mina favoriter, som absolut inte ska uttalas högt:
”Jag är ofrivilligt barnlös. Du är dum i huvudet. Jag kan göra IVF”.
”Om jag ska ha barn? Mitt sexliv är utmärkt, tack. Och hur står det till med ditt?”
”Nä, jag är inte gravid, är du?” (Funkar bäst om påflugna frågeställaren är en man eller en kvinna över 50, d.v.s uppenbart inte gravid).

Hur hanterar du oförskämda frågor, om barn, graviditeter eller något annat?

 

Annonser

21 responses to “Svar på oförskämda frågor

  1. Långt innan vi funderade på barn brukade jag säga ”alla kan inte få barn” och se lite ledsen ut bara för att slippa mer frågor (jag var fokuserad på att jobba efter långa studier). Sen när vi väl inte kunde få barn började jag säga ”jag är fortfarande ung”.

    • Oj, hur reagerade folk när du påpekade att alla inte kan få barn? Var det någon som trodde att du var ofrivilligt barnlös redan då?

  2. Hittade precis din blogg och kunde inte låta bli att le när jag läste dina sista alternativ =)
    Jag är i den sitsen just nu. Nästan alla tjejer jag gick med på högstadiet och gymnasiet är mammor nu. Känns jobbigt att se massa bebis och barnbilder på FB. Har nyligen själv fått reda på att jag har pco. Har dessutom en sjukdom på min familjs sida som gör att det troligtvis kommer bli ivf med pgd för mig. Igår fick jag en riktigt korkad kommentar när jag berättade hur det låg till, hade god lust att skriva “men är du dum i huvudet på riktigt?” eftersom det var en kompis skrev jag aldrig så. Börjar bli jobbigt när alla frågar och jag brukar svara “vi får se” eller “så småningom förhoppningsvis”, Just nu är jag i valet och kvalet om jag ska berätta för kollegor eller inte. Vill berätta för att de ska ha förståelse för att jag inte är på topp,vill inte berätta för jag vill inte vara “till besvär”. Vill heller inte berätta om nu effekten kommer bli att jag får korkade kommentarer eller frågor igen….
    Ber om ursäkt för lång kommentar :p Kan jag länka till din blogg från min förresten?

    • Länka på! Detta internet byggdes av länkar 🙂
      Men, om det är en vän, som vet hur det ligger till, som beter sig tölpaktigt så får man väl säga ifrån? Kanske inte just ”du är dum” men markera att man blir ledsen? En släkting, som vi precis hade berättat för, lyckades kläcka ur sig något oigenomtänkt, varpå jag började gråta. Han bad omedelbart om ursäkt och bättrade sig, och har varit ett fantastiskt stöd sedan dess. Man måste få värna sig själv i sorgen. Många som sårar skulle låta bli om de bara fattade vad de gjorde, tror jag i alla fall.

  3. Otroligt bra skrivet! För min egen del hanterar jag det olika med olika människor märker jag. Har en person i min närhet som vet vår situation men som inte riktigt kan hejda sig utan levererar svidande kommentarer på löpande band. Hittills biter jag bara ihop, men droppen kommer rinna över och då kanske han får den komplett ärliga frågan om han faktiskt är totalt okänslig och dum i hela huvudet. Jag har valt att vara öppen med mina vännerna och familj/svärfamilj. Och jag berättat för mina chefer och de kollegor jag står närmast. Det känns otroligt skönt. Och av de flesta (förutom pappskallen här ovan) får jag både stöd av och inga dumma kommentarer. Övriga människor känner jag inte bekväm att berätta för än. Men jag tänker att om jag får komma ut på andra sidan som förälder, så ska jag vara öppen och berätta vad vi gått igenom. De som vågat vara öppna om detta innan jag själv hamnade i samma situation tycker jag är otroligt modiga och det gör ju att fler och fler får insyn och förstår vilken livssituation detta är. Att det inte alltid bara är att “skaffa” barn.
    Än en gång, du skriver alltid så himla bra och vettiga inlägg! ♥

    • Öppenhet eller inte är den stora frågan… Jag blir glad av alla som väljer att vara öppna med barnlösheten och den stora sorg det kan innebära, just för att det gör livet lättare för alla oss som inte kan/vill/orkar berätta för så många. Ju fler icke barnlösa som känner till att problemet finns, desto färre korkade kommentarer till oss drabbade.
      Vad arg jag blir när jag hör om pappskallen i din närhet… Hur tror du att han skulle reagera om du öppet visade att du blev ledsen och sårad? Han kanske är för dum för att förstå vad han håller på med.

      • Jag tror tyvärr inte att han kan sätta sig in så bra i hur andra människor reagerar eller hur ont detta faktiskt gör, i och med hans dumma kommentarer. I och med att jag vet att han beter sig lika okänsligt och ointelligent även i andra jobbiga situtioner gentemot andra med så har jag tyvärr inget hopp om att han ens ska kunna försöka sätta sig in i detta eller ens visa lite omtanke/respekt. Tråkigt
        och tragiskt, men det är som det är. Tyvärr. Jag tror att jag faktiskt gett upp om honom. Och håller mig på avstånd istället. För att minimera risken att höra flera dumma kommentarer just från honom.

      • Somliga går inte att omvända. Bättre att skydda sig själv då! Lycka till.

  4. Jag har också hållit mig till de svävande svaren för det mesta. Undantagen har varit när tålamodet tagit slut efter att någon ställt frågan för många gånger eller (förmodligen i all välmening) påtalat att det minsann är dags att skaffa barn nu. Egentligen önskar jag nog att jag oftare vågat vräka ur mig något dräpande svar men det är trots allt en integritetsfråga för mig. Jag vill inte dela med mig av vår kamp för att bli föräldrar med kreti och pleti.

    För övrigt hoppas jag verkligen att det går vägen för er och att ni mår så bra som det går under tiden. Känner ju inte dig men din blogg och dina åsikter landade väldigt nära mig. Vi kämpade i 5 år och nu är jag gravid i v. 27 så rätt vad det är så funkar det. Jag trodde att vi skulle bli ett av paren i statistiken som aldrig får barn och har först nu börjat våga tro på att vi kommer att få barn. Det jobbiga är ovissheten och att man inte vet när det kommer att hända. Jag håller mina tummar för er.

    • Grattis till v 27 och tack för tummarna!
      Nog vill man fräsa mer än man gör… Det är därför jag har mina dräpande repliker i tanken. I riktiga livet är det ju, som du säger, en integritetsfråga. Stressen i att sticka sprutor i magen, ångesten i ett äggplock eller den avgrundsdjupa sorgen när ytterligare ett försök blöder bort är ju inte något man precis vill dela med släktingarnas nyfikna granne eller kollegan från huvudkontoret.

  5. Tack för dina inlägg de betyder mycket för mig i min resa. Jag har valt att vara ärlig i vissa situationer, men har kanske mest uppfattats som bittter då tonen gärna blir lite vass i min förklaring..

    • Ååå, men vi har all anledning att vara bittra! Här försöker vi göra något riktigt bra för samhället (=se till att det finns unga som kan försörja oss alla på ålderns höst) och så möts vi av elaka kommentarer om själviskhet, en misogyn inställning till smärtlindring och en politisk ovilja att se vår sjukdom som något betydligt mer än ett lyxproblem. Klart som F&N att vi är bittra. Att man hellre skulle vara glad och mild omman fick bestämma själv är en annan femma. Helst skulle man ju ha ett barn också.

  6. Hej Ebba, vilken otroligt fin sida. Så glad att jag hittat den. Det är en sådan kraft att hitta andra människor i samma situation. Håller nu på med min andra ivf och det är terror att vänta. Minst sagt. Vilken fas är du nu i? All lycka till alla oss som kämpar med denna längtan.

    • Tack för berömmet! Det finns mycket kraft och stöd att hämta i bloggosfären! Jag har hört många säga att det är just väntan som är det värsta. I sprutfasen måste man göra injektioner och hålla reda på medicin. Under ruvningen måste man… vänta. Håller tummarna för dig!
      Vi har två IVF (egentligen ICSI) bakom oss, med totalt två färskåterföringar och två frysförsök, samtliga i Tyskland. Det blev tre tvärminus och ett kanske-plus-som-blev-minus-nästa-dag. Senaste försöket var i oktober förra året. Vi håller på att pejla in läget i Sverige nu, så invandrare vi är. Ny byråkrati, nya regler att bli förbannad på.

  7. Hej, jag vet inte riktigt vart jag ska börja, för jag är rädd att kliva någon på tårna med mina tankar och erfarenheter.
    Vi har försökt få barn i 4 år, har 5st IVF försök bakom oss 2 färska och 3 eskimåer ifrån frysen.
    Vi fick efter utredningen den retliga diagnosen:
    ofrivillig diagnosticerad barnlöshet, vilket för oss innebär att man inte har hittat något fel på varken mig eller min sambo.
    Vi har ifrån dag ett varit öppna med alla dvs familj, vänner och kollegor om vad vi går igenom, och för mig har det varit ett sätt att hantera/bearbeta det.
    Jag misstänker att mina föräldrar har en stor del i att jag har lätt för att vara öppen. Dom kan inte få barn och försökte i 8 år innan dom adopterade mig.
    Båda två har varit ett otroligt bra stöd när det gäller tankar och funderingar.
    Vi märkte när vi var öppna bland våra vänner att då vågar även dom vara det. Det har visat sig att nästan hälften av dom som har barn i våran umgänges krets har blivit gravida genom IVF, och det har bidragit till att våra vänskapsband har blivit starkare.
    Angående det här med kommentarer och oförskämda frågor ifrån både vänner och bekanta, så har jag valt att inte ta åt mig eller känna mig sårad, jag vill tro att frågan kommer i all välmening och inte är ställd för att såra mig.
    Jag säger som det är om frågan te x är -Är det inte dags att skaffa barn snart? Jo och vi har försökt i flera år och gjort flera IVF försök men än har det inte gått vår väg. Efter det svaret så kommer det alltid följd frågor och det blir lite av att jag “utbildar/informerar” den/dom som frågat.
    Kan jag på något sätt underlätta för någon annan som eventuellt skulle fått frågan så gör jag mer än gärna det.
    Det är väldigt svårt att sätta sig in i våran situation, hur vi som är ofrivilligtbarnlösa känner, och om jag inte försöker ge dom en del av mina känslor och tankar så kanske dom aldrig gör det.
    Självklart får man höra att -Tänk inte på det så ska du se att det händer.. eller den klassiska -Jag vet ett par som adopterade och efter det så fick dom ett biologiskt barn.
    Om inte jag berättar för dom hur det är, att jag vet att det kanske skulle underlätta, men att det inte funkar så, för då går man till slut och tänker på att man INTE ska tänka på att man så gärna vill ha barn, det blir en ond cirkel.
    Det är väldigt många som säger till mig att dom har börjat fundera på hur dom uttrycker sig när dom träffar vänner och bekanta som inte har barn, och om dom undrar, att frågan formuleras annorlunda, nu kan det instället låta.. Vill ni ha barn? Och vad svaret än blir så kommer inga följd frågor.
    Ibland kan jag känna mig så otroligt ensam i min barnlängtan trots forum och bloggar där man läser om andras drömmar och förväntningar.
    För jag mår trots min barnlängtan väldigt bra, jag kan glädjas åt vänners graviditeter och bebisar. Jag mår inte dåligt av barnvagnar och söta knåddar på tunnelbanan eller i kassan på ICA.
    Min sambos bästa tjejkompis väntar barn nu i november och ska föda fyra dagar innan vårar bröllop, jag kommer aldrig glömma den dagen hon ringde för att berätta att dom skulle ha barn.
    Jag trodde att hon hade blivit lämnad av sin man, eller att något hemskt hade hänt, för hon fick knappt fram ett ord hon bara grät, när hon till slut fick fram att dom väntade barn , så bara skrek jag rakt ut…-Är det sant? Men det är ju fantastiskt!! Och det visade sig att hon hade oroat sig så mycket för att säga det till oss, för dom vet vad vi har gått igenom.
    Dom har stöttat oss i våran kamp för att bli föräldrar, och nu är det våran tur att finnas där för dom när det är påväg emot sitt livs utmaning.
    Jag är så otroligt glad över att dom inte behöver kämpa så som vi gör.
    Som du såg så ska vi gifta oss nu i november och vi gjorde vårar senaste försök i februari, och vi beslutade oss för att pausa tills efter bröllopet.
    Jag gick upp väldigt mycket i vikt pga av medicinerna och kände att jag ville komma tillbaka till min ursprungliga vikt som jag hade innan medicinerna inför bröllopet.
    Sen i början av 2015 så är det upp i sadeln igen.
    Nu ska jag sluta svamla, och ber om ursäkt för om det är stavfel och osammanhängande.
    Ber i förväg om ursäkt ifall jag sårat någon med det jag skrivit.
    Ha en underbar fredag och en trevlig helg.

    • Men vad bra att du kan vara öppen med barnlösheten OCH hålla dig positiv! Heja! Du gör livet lättare för oss andra barnlösa med. Och grattis till bröllop och lycka till inför 2015!

  8. Hej. Först: Tack Ebba för dina intressanta inlägg, verkligen givande läsning. Sen: Jag vill också dela med mig av goda erfarenheter av ärliga svar. Jag och min man har längtat efter barn i 2,5 år och är nu mitt inne i vårt andra IVF-försök (sitter just nu och hoppas att de ägg och spermier vi lämnade idag finner varandra och trivs ihop och känner mig mindre ensam av att läsa om er andras erfarenheter).
    Nu, när det kommer till ogenomtänkta och klumpiga frågor. I början svarade jag också svävande, “Vi får se” på frågan om vi inte skulle ha barn snart eller bara “Nej, det är jag inte” och ett leende om någon frågade om jag var gravid. Men när vi efter nära 2 år fick veta att det finns en chans för oss att bli biologiska föräldrar tillsammans började vi berätta för fler, jag även på jobbet. Och det har oftast varit bra! Jag delar Mias erfarenheter av att de flesta är omtänksamma och inte vill såra. Men att vara ärlig har också i vissa fall en för mig ganska oväntad baksida, som blev särskilt tydlig i samband med att vi fick missfall i v 13 i somras. Jag tycker att det är svårt att hantera vetskapen om att vänner/familj VET vad vi går igenom men inte frågar hur vi mår. För mig är det betydligt värre än ogenomtänkta frågor från ytligt bekanta eller jobbarkompisar… Självklart förstår jag att det kan bero på att de inte vågar fråga. Men (och det är det här som är det jobbiga) det kan också bero på att de faktiskt inte bryr sig eller verkligen inte förstår hur otroligt jobbigt det är att vara ofrivilligt barnlös. Och hur bemöter man en ickefråga?
    Nu vet jag inte om du Mia läser detta, men jag blir otroligt imponerad av och avundsjuk på din förmåga att glädjas åt andras lycka. Jag önskar att jag också kunde det, tror att mitt liv skulle vara mycket roligare då.

    • Å vad jag känner igen mig i det där! Även om de allra flesta i vår närhet är stöttande och förstående så dyker de enstaka tillfällena upp, när jag inser att personen jag pratar med inte ens har förstått vad problemet är… Jag försöker hitta sätt att hantera det. Sura tankar är min ventil just nu. Och att minnas allt stöd vi faktiskt får.

  9. Hej fina Tove, jag läser vad du skrivit och blir så glad önskar att jag hade din mail, då hade jag gjort allt i min makt för att du skulle få ett mycket roligare liv!
    Kram

  10. Hej Ebba! Vill bara säga att du skriver så bra! Jag har valt att vara ganska så ärlig med min IVF. De flesta människor runtomkring mig, som vet, är bra och frågar inte så mycket. Dessutom har jag vid det här laget (efter 2 IVF-försök och 4 insättningar) berättat för de som står mig närmast hur jag vill att de ska prata med mig. Men jag får fortfarande kommentarer som ”tänk inte så mycket på det” eller ”lev som vanligt”…. ARG, jag blir så arg av sådana kommentarer, de är 1) ett bevis på att folk inte har en aning om vad man går igenom som IVF:are. 2) De lägger över allt på mig, så om jag bara inte tänker på det och lever på som vanligt så slutar jag oroa mig och allt kommer att gå bra… Det funkar ju inte riktigt så.
    Har också gått ur FB efter att tröttnat på att se UL-bilder och bilder på bebisar….
    Tack för en bra blogg!

  11. Lyckades visst trycka iväg för tidigt.

    När bortåt en vecka hade gått och folk fortsatte att fråga så svarade jag redan vid första ”Hur är det?”:

    ”Tack, det är bra med mig! Lite mycket nu, jag är lite sliten, men jag är INTE gravid, om du undrar!”

    Ofta fick jag svaret:

    ”Så kan du väl inte säga???!”
    ”Jo, det kan jag! Likaväl som folk kan fråga mig om jag är gravid! ” och så förklarade jag att just den personen skulle säkert inte ha frågat det, men att så många andra redan hade frågat de senaste dagarna och därför svarade jag som jag gjorde. ”Ursäkta om jag verkade lite brysk!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s