Monthly Archives: februari 2015

Sprutdag 2

Dag två på den opeppigaste IVF:en i världshistorien. Något händer därinne nu. Injektion två togs för en kvart sedan och nu ligger jag på soffan. Känns som om jag blivit sparkad i magen.

Spark i magen är inte apati i alla fall. Alltid något.

Annonser

Men alltså

Här har jag gått omkring och väntat på en två veckor försenad mens. Och så kom den. Och vad upptäcker jag då? Jo att bindorna är slut.

Men alltså. Lite otur med planeringen där, Ebba. Folsyra tar jag sedan en månad och Gonal-f ligger i kylen, och jag hade till och med ett rejält förråd Ipren hemma, men bindorna lyckades jag inte köpa.

Blöder gör det i alla fall. Ikväll blev det sprutstart, ultraljud på måndag.

Känslorna? Melankoli. Apati. Irrationell stress, över precis allt. Ingen glädje, ingen förväntan, och framför allt inget hopp.

Jag tror att tanken på barn har blivit så abstrakt att jag knappt kan relatera till den längre. Barn är sådant andra får. Jag bara injicerar hormoner  i min mage, oklart varför. Det blir ägg och embryon, men aldrig barn.

Om förväntningarna ska hållas låga har jag nog lyckats i alla fall. Sprutstart idag. IVF nummer 3 är igång, 6 år efter att jag tog min första folsyratablett, då i tidernas gryning när min man och jag fortfarande trodde att våra barn skulle tillverkas hemma på alldeles enkelt sätt.

Rose E. Frisch, fertilitetsforskare

Jag läser i N.Y. Times att Rose E. Frisch, fertilitetsforskare, har avlidit vid den aktningsvärda åldern 96 år. Hennes främsta resultat handlade om kopplingen mellan fertilitet och kroppsfett hos kvinnor (eller vilka djurhonor som helst).

Inget fett = inga barn.

Det här kan vara bra att minnas i dessa tider av diethysterier och ständig magersträvan. Visserligen är det ohälsosamt att vara kraftigt överviktig (och fetma kan också påverka fertiliteten) men undervikt är minst lika illa.

Lagom verkar vara bäst, som så ofta. Lite kurvor behövs för att kroppen ska klara av en graviditet. Så om du är kvinna och ofrivilligt barnlös, och har planer på att dra igång en dietkur eller på annat sätt ändra din vikt, ta och prata med din läkare först. Om du är normalviktig skulle nog en plötsligt viktnedgång snarast orsaka problem. Om du skulle må bra av en viktnedgång (eller -uppgång) kan din läkare ge dig råd eller skicka dig till en dietist för professionell hjälp.

Vi ofrivilligt barnlösa kvinnor har det kämpigt som det är, så det är en befrielse att minnas att vi inte måste vara modellsmala, nej vi SKA inte vara modellsmala. Tagga ner med dieterna. Vi är bra som vi är.

Själv tänker jag mumsa en semla i väntan på nästa IVF-behandling och tänka på alla hårdidrottande kvinnor som blivit gravida efter viktuppgång på Dr. Frisch’ inrådan.

Tillägg: Jag menar naturligtvis inte att peka ut smala ofrivilligt barnlösa med det här. Kajsa reagerade i en kommentar, med rätta. Jag försökte formulera mig milt och icke-skuldbeläggande, men om bara en enda person blir ledsen så blev det fel, och det ber jag om ursäkt för.

Vad jag menar är att jag tycker att alla normalviktiga IVF:are ska lägga ner vikttänkandet (och det är din läkare som avgör vad som är ”normalt” och hälsosamt, inte vad man ser i modetidningar). Det gör mig ledsen att se så många bloggare varva IVF med olika dieter, för jag tror inte att det hjälper, utan att det ökar skuldbeläggningen. Jag tänkte att det kan vara befriande att veta att en rimlig mängd kroppsfett är bra för fertiliteten.

Den som har varit smal hela livet mår givetvis bra av det, och om inte läkare säger annat finns det inga skäl att gå upp i vikt.

Och anorexia är en sjukdom som kan orsaka infertilitet, precis som endometrios och andra sjukdomar. Det ska givetvis behandlas, utan skuldbeläggning.

Som en äggsjuk höna

Ny IVF-behandling i februari skulle det bli, var det sagt. Och det är ju nu. Februari alltså. Gonal-f och orgalutran och ovitrelle och lutinus är uthämtade från apoteket (ljuvliga högkostnadsskydd) och ligger i medicinskåpet respektive kylen, i väntan på nästa blödning.

Så här går jag och väntar. Nästa cykel borde starta nu i veckan om jag har samma cykellängd som förra månaden. Det brukar vara 30-40 dagar, men med mina PCO-tendenser vet man ju inte riktigt vad som händer. De två senaste veckorna(!!!) har jag haft ägglossningskänningar. Lite stickningar i ljumskarna, trådiga flytningar. Men absolut ingen temperaturstegring. Varje morgon är det samma låga temperatur, och jag fortsätter vänta, som en äggsjuk höna.

Någon gång börjar nästa blödning, för så brukar det bli, med medicinstöd eller utan, men denna eviga väntan tar kål på en.

Fotnot: Språket i P1 tycker att ”gå runt som en äggsjuk höna” betyder att vara orolig. För mig har uttrycket alltid haft en stark komponent av otålig orolig väntan, på något som förmodligen inte blir helt behagligt. Ägget kommer ju, man vet bara inte när.