Men alltså

Här har jag gått omkring och väntat på en två veckor försenad mens. Och så kom den. Och vad upptäcker jag då? Jo att bindorna är slut.

Men alltså. Lite otur med planeringen där, Ebba. Folsyra tar jag sedan en månad och Gonal-f ligger i kylen, och jag hade till och med ett rejält förråd Ipren hemma, men bindorna lyckades jag inte köpa.

Blöder gör det i alla fall. Ikväll blev det sprutstart, ultraljud på måndag.

Känslorna? Melankoli. Apati. Irrationell stress, över precis allt. Ingen glädje, ingen förväntan, och framför allt inget hopp.

Jag tror att tanken på barn har blivit så abstrakt att jag knappt kan relatera till den längre. Barn är sådant andra får. Jag bara injicerar hormoner  i min mage, oklart varför. Det blir ägg och embryon, men aldrig barn.

Om förväntningarna ska hållas låga har jag nog lyckats i alla fall. Sprutstart idag. IVF nummer 3 är igång, 6 år efter att jag tog min första folsyratablett, då i tidernas gryning när min man och jag fortfarande trodde att våra barn skulle tillverkas hemma på alldeles enkelt sätt.

Annonser

22 responses to “Men alltså

  1. Det där med att man distanserar sig och allt blev väldigt abstrakt känner jag igen så väl. Barn känns på något sätt så avlägset att mitt i hela karusellen glömmer man bort att det är det som faktiskt är målet, det enda som finns kvar är en avgrundsdjup ledsamhet och sorg och en massa sprutor som man injicerar dagligen, bara för att liksom.
    Innan vi fick komma så långt som till ivf så gjorde vi massor med försök med sprutor och tabletter. Och det blev misslyckande efter misslyckande, bara blanka graviditetstest månad efter månad. Det hela var förstås väldigt nedslående och jag som är lite av en prestationsknarkare kände mig uppgiven. Efter ett tag kom jag på mig själv med att bli glad för de positiva ägglossningstesten, le lite på toaletten och känna mig nöjd. Jag behövde liksom något som jag kände att jag i alla fall lyckades med när det slutliga målet var så långt bort.

    • Jag kan förstå att varje steg på vägen kan tolkas som en seger, men jag har ju klarat av alla steg hittills. Jag har gjort två IVF:er redan. Fina ägg varje gång. Fina embryon. Men inget plus. Jag har bara så svårt att tro att det här ska bli ett barn.

  2. Åh vad jag lider med dig! Känner så väl igen det där, min målbild blev till slut bara graviditeten. Att få ett barn var liksom inte fokus längre,så långt gick det inte att tänka.

    Men ”plötsligt händer det ”. Sex år efter jag slängde p-pillren, efter 8 insättningar, två missfall och en krisreaktion med sjukskrivning så gick det.
    Två små killar flyttade in i min mage och kom till oss efter en orolig graviditet, så ge inte upp. Det är inte värt att knäcka sig, men det är värt mycket tårar, smärta och inkomstbortfall.

    Jag håller tummarna stenhårt för att det är er tur nu!

    Kram Sara (PS. Du får självklart radera min kommentar om den känns jobbig. Tanken är att den ska ge hopp såklart.)

  3. Jag håller tummarna hela vägen!

  4. Heja, heja och massa pepp nu!

  5. Ja, en massa pepp!! Intressant kommentar om glädje vid positivt ägglossningstest förresten. Känner precis samma, man blir liksom glad för det lilla! Eller ja, så jäkla litet är det inte. Men det är trevligt att få en glad gubbe som ler åt en.
    Hoppas, hoppas, hoppas för din skull! Sketabra blogg btw. Sluta inte skriva när du blir gravid, snälla ;).

  6. Jag hade för länge, längesedan förlorat greppet om att målet var en bebis. För mig var målet till slut just plusset. Jag önskar så att du ska nå ditt mål ❤

  7. Jag hoppas på att det är er tur nu.

  8. Pepp pepp!!! Denna gång SKA det gå!

  9. Minns nåt av dina blogginlägg där du skrev att man borde ha med sina IVF-erfarenheter i sitt CV eftersom det tyder på sådan styrka. Glöm inte att du HAR den styrkan.
    Massor av lyckönskningar!

    • Tack för ditt pepp!
      Fast vad innebär det att göra något svårt, smärtsamt och komplicerat om det förblir resultatlöst? Vi lever i ett prestationssamhälle. Leverera resultat. Jag ligger här och är sparkad i magen. Styrka? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag skulle göra annars. Kanske är det en del av uppgivenheten. Jag känner mig inte ens stark, bara trött.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s