Monthly Archives: mars 2015

Två tusen dagar senare

Minus i måndags. Minus och blod i tisdags. Femte återföringen, femte minuset.

Jag blödde inte så mycket, bara gammalt brunt blod och lutinus som tillsammans blev en bajsliknande sörja i bindan. Jag tänkte att jag skulle vara en duktig patient och fortsätta med lutinus ända till testdagen den 31 mars, bara på den där lilla chansen att det fanns en graviditet som blödde och inte producerade hCG.

I torsdags kväll frågade min man om jag skulle testa på fredagsmorgonen. Han hade fått för sig att det var den dagen som var vår testdag. 14 dagar efter återföring testar man i Tyskland, så det var ju ganska logiskt. Och jag blev arg, inte på min man utan på hela situationen med minus och blod och lutinus som gör ont och att vara inte gravid men ändå ruva på något som uppenbart är dött. Så jag testade igen, på ren ilska. Det blev minus igen, såklart. Där någonstans brast det för mig. För första gången i mitt liv gjorde jag inte som läkarna sa. Jag tog inte min natt-lutinus. Tanken på att tvinga in ytterligare en torr tablett i min sköra värkande slida blev bara för mycket. Lutinus gör mig illa. Det smärtar och svider efter varje införande i flera timmar och jag förväntas göra det tre gånger om dagen. Nej. NEJ! Inte mer.

På fredagmorgonen, tolv timmar efter sista lutinustabletten, vaknade jag av riktig mensvärk och klart rött blod. Progestegon hämmar blödningen. Utan progesteron kan det blöda ut.

Vi har fem embryon i frysen. Jag är ledsen. Arg på alla oempatiska skitjävlar. Och så innerligt trött på det här, barnlöshet och alltihop. Det är inte lika illa som efter IVF2 då jag grät i flera månader, men jag är stukad och trött. Det finns ingen ork. När det händer något roligt är jag glad i två minuter. Sedan kommer tårarna tillbaka i ögonvrån. Den oändliga tröttheten.

Jakob Hellman sjöng en visa om något annat som passar nu, om längtan och smärta och att vilja skrika snälla ta mig tusen dagar härifrån:

stopp, hej, hallå
jag ville bara säga
du är inte ensam
om att bära denna längtan
(…)

i ett helt annat land har vintern börjat komma
och dagarna på stranden känns som hundra år sen
när ett regn tar sig ner på insidan av kragen
och stövlarna hon köpte imorse är förstörda
där hon knallar samma gata upp och ner
under skraporna försöker hon att le

men när längtan blir till gråt
ber hon klockan skynda på
snälla, ta mig tusen dagar härifrån
snälla, ta mig tusen dagar härifrån
snälla, ta mig härifrån

(Jakob Hellman och Perssons pack, Äkta hjärtan 1991)

Frågan är om ens tusen dagar räcker. Det är mer än två tusen dagar sedan vi bestämde oss för att försöka bli föräldrar. 6 år sedan. 72 månader sedan. 72 besvikelser sedan. Tre äggplock sedan. Fem embryoåterföringar sedan. Fem minus sedan.

Hur många dagar, månader, år, äggplock och återföringar återstår, innan vi har ett barn eller förlikar oss med barnlöshetssorgen för alltid?
Jag är så trött.

Annonser

Tjuvtestdagen

Så jag testade imorse. Det blev minus.

Och i eftermiddags var det små blodrester på Lutinusapplikatorn.

Bara minus hade kunnat betyda att jag testat för tidigt. Men minus och blod. Nä, det ser inte bra ut.

Det var ingen sandtigerhaj i livmodern, verkar det som, bara vanlig sketen förmensvärk. Minus igen, efter femte embryoåterföringen. Sextio sprutor i magen, tre äggplock, fem återföringar. Missväxt i potatislandet. Och den larviga magkänslan som hade rätt igen.

Det krävs ett stort mirakel för att reda upp det här nu. Ett riktigt stort mirakel. Jag tycker att jag borde få ett mirakel nu. Jag har jobbat rätt mycket för att sätta ett fint embryo i livmodern. Det behöver bara fästa. Seså. FIXA!

Tänk om det är en sandtigerhaj (ruvardag kanske tvåsiffrigt; dagen före tjuvtestdagen)

Under hela IVF-försöket, ända sedan första sprutan, har det huggit i livmodern. Inte katastrofont, utan mer som stick, en påminnelse om att något händer därinne. Först sticker det i vänstra sidan av livmodern. Och sedan, kanske en halvtimme senare i den högra sidan. Och så där håller det på.

Jag kan inte släppa tanken på att det bor ett litet monster därinne, som gnager i livmodern. En alien. Det kanske är en sandtigerhaj! (Sandtigerhajsembryon jagar varandra inne i livmodern och den starkaste äter upp de andra. Intrauterin kannibalism kallas det. Jajamen, ibland är det skönt att vara människa. Tänk er en IVF-klinik för sandtigerhajar. Embryona käkar upp varandra i petriskålen).

Vi har fem embryon i frysen i alla fall, fick jag veta när jag äntligen hittade tid för att ringa till sjukhuset. Fem söta embryon i flytande kväve som inte äter varandra. Två av våra tio för vidareodling var alltså tuffa nog att frysas. Fem i frysen är inte pjåkigt alls, speciellt inte när man vet att svenska krav för frysning är mycket högre än tyska, där de av lagkrav  måste frysa direkt eller inte alls.

I morgon ska jag tjuvtesta. Blir det minus har vi fem i frysen. Fem i frysen, det är ett bra mantra.

Vanligheten och illamåendet (ruvardag eh 9 kanske?)

Jag ruvar på, och eftersom en massa andra saker är galet stressiga just nu finns det inget utrymme kvar för att bli uppjagad över IVF eller ruvande samtidigt. Mina stressnivåer är maxade av helt andra anledningar. IVF blir stressbonus då. Stress-strösslet på panikglassen.

Hursomhelst. Lite känner jag efter i alla fall, på mina två minuter fritid som jag får emellanåt. I torsdags kände jag mig övertygad om att det kommer bli minus av det här. Min mage hade varit i olag sedan äggplocket, men plötsligt mådde jag bra. Och så var det den där lättheten i stegen, känslan av vanlighet, en upplevelse av tomhet och en graviditet som påtagligt inte finns där. Det är så jag har upplevt varje IVF-försök, att kroppen återhämtar sig efter allt stök och blir vanlig, och jag är inte gravid. Jag var lätt och pigg och frisk, och mitt i all stress hann jag bli ledsen. Det var ju ett perfekt embryo. Ett vanligt IVF-embryo, inte ICSI, med högre chans till graviditet. Jag vill inte blöda igen, jag orkar inte gråta mer, och jag har inte ens tid att bryta ihop.

Det var i torsdags. I fredags, igår alltså, blev jag tvärtrött och yr, och till på köpet illamående. Det kan ha berott på att jag åt lunch två gånger (av komplicerade anledningar), den första så sent som kl 14. Eller så har det fungerat, nu efter alla dessa försök.

Idag mådde jag också lite illa. Vilket kan ha berott på att jag åt två bitar chokladtårta. Eller så är jag gravid.

Min läkare sa att jag ska testa den 31 mars. Det är 21 dagar efter äggplocket. Det är ett helt befängt datum. Vid mina tidigare två färskförsök har jag börjat blöda exakt 14 dagar efter äggplocket, vilket är helt rimligt, eftersom jag brukar få mens 14 dagar efter ägglossning. 21 dagar är alltså en ganska meningslös väntetid för mig. Den 31 mars kommer jag veta hur det har gått, med eller utan sticka. Jag tror att de tar i med sådan marginal för att inte någon ska testa för tidigt, få minus och sedan sluta med medicin och supa sig fulla fast de egentligen är gravida. Eller så vill de slippa hantera alla som får supertidiga missfall i vecka 5 (som jag kanske fick vid frysförsöket i IVF1).

Jag har bestämt att det ska tjuvtestas på måndag, och att min riktiga inofficiella testdag är tisdag. Idag traskade jag iväg för att köpa graviditetstest. Givetvis tänkte jag inte på att apotek brukar ha begränsade öppettider på lördagar. Det bidde inget Clearblue-test. Jag köpte ett test på Ica istället, RFSU:s vanliga. Killen i kassan viskade om saken, som om jag köpte något pinsamt, och så fick jag traska till automaten med snus, cigaretter och kondomer för att få ut mitt test. Jag hade skämts mer om jag hade köpt cigaretter, men det var väl snällt att han var diskret. Mina kollegor vet ju inte att jag gör det här, och ett graviditetstest skulle det nog skvallras om.

Jag insåg precis att jag har köpt ett graviditetstest med Ica-kortet. Ica vet nu att jag försöker få barn (eller kan vara gravid). Fan också. Om det dyker upp barnmat eller blöjor i Ica-reklamen framöver kommer jag att gå sönder. Jag har varit borta från Tyskland för länge. Där hade jag aldrig köpt ett graviditetstest på kort. Det är rackarns svårt att dölja sitt privatliv för Storebror i det här kontantlösa samhället. Jag har ju redan handlat för 2200 kr på apoteket på mitt Visakort.

Hej och hå. Opepp. Apatisk. Stressad över allt utom IVF. Lite stressad över IVF kanske. Trött på det här, mest på Lutinus. På tisdag borde jag veta hur det har gått.

Lutinus-gnäll (ruvardag 2)

Dagen efter återföringen innebär tredje Lutinusdagen. Jag får Lutinus som progesteronstöd i lutealfasen. Progesteron minskar risken för tidiga missfall. Jag är för att minska risken för tidiga missfall. Men jag är mot Lutinus.

Lutinus tas vaginalt i tablettform, tre gånger om dagen. Redan där började jag sura. Ska jag ta vaginal medicin på jobbtoan?

Sedan började jag med medicinen. Tabletterna är ganska stora och förs in med hjälp av en speciell applikator, en sorts pinne. Tabletterna är torra och suger åt sig fukt. Mina slemhinnor blir torra och sköra av IVF-mediciner. Det är ingen bra kombination.  Inget bra alls faktiskt.

Sen blir det kladdigt av Lutinus. Jag begriper inte hur mina torra slemhinnor kan vara kladdiga, men så är det.

Den tredje aspekten är att Lutinus, som alltså innehåller ett hormon, rinner ut i trosskydd och trosor, som slängs i vanlig papperskorg respektive tvättas i vanlig tvättmaskin. Man ska inte slänga hormonpreparat i papperskorgar eller spola ut det i avloppet. Hormonpreparat ska lämnas till närmaste apotek för säker destruktion. Men något säger mig att de inte vill ha mina begagnade trosskydd… Så vad sjutton kan man göra? Hej jag heter Ebba och jag är ofrivillig miljöbov.

Förresten, hur uttalar ni Lutinus?
LU-tinus?
Lu-TIN-us?
Lutin-US?
Jag lutar åt det sistnämnda, helst med kort första stavelse. Det låter fjantigast och jag kan ju uppenbarligen inte ta det här på riktigt allvar.

Bebådelsedagen (ruvardag 1)

Det var återföringsdagen idag!

Min man har ju redan berättat om äggplocket, och det blev väl bättre än jag fruktade men värre än jag hoppades. Det var Dr G som skulle plocka äggen och när sköterskorna sa det började jag gråta, för vi kom ju inte så bra överens senast. Jag fick lugnande, ångestdämpande, panodil och förmodligen något mer. Dessutom satt en sköterska vid min brits och lärde mig andas djupt… Själva äggplocket gick bra (17 ägg! Heja mig) men jag kände smärta av sticken i äggstockarna. Dr G var skicklig och det gick fort, men jag hojtade aj flera gånger och tiggde morfin. Smärtan var dock inte outhärdlig, bara konstig. Jag undrar om morfinet tog, för jag var läskigt klar i huvudet. Jag började tänka på att klurigt jobbproblem som tankeflykt och lösningen jag kom fram till var vettig. Mer morfin hade varit på sin plats. Sköterskan som gav mig morfin sa till och med efteråt att hela dosen inte hade gått åt. Snåljåp. När allt var över skakade jag som ett litet asplöv, av lättnad och släppande stress. Sedan sov jag större delen av dagen. Min man kokade te åt mig som jag somnade ifrån. Så gjorde han nytt te när jag vaknade, men jag hann somna innan det var av drickbar temperatur. Så höll det på.

Jag var inte så kavat under äggplocket, helt enkelt. Men om jag måste göra om det så gör jag om det.

I alla fall. Det var i tisdags. Idag var det återföringsdags och jag hade tiggt om lugnande och smärtlindrande och hela faderasket. Sköterskorna mindes nog asplövet, så de pysslade om mig. Jag fick något avslappnande… och somnade på britsen. Så nervös var jag. Inte alls, alltså. De fick väcka mig för återföringen.

Dessutom hade jag glömt att ringa för att ta reda på hur många embryon det blev av våra 17 ägg. Japp, jag glömde. Det här är som sagt den opeppigaste IVF:en i världshistorien.

Väl inne i äggplocks- och återföringsrummet fick jag träffa Dr G igen, samt en kille från labbet. Han berättade att jag skulle få ett fint, topprankat embryo direkt. Tre andra perfekta embryon skulle frysas. Ytterligare tio skulle odlas vidare, för att kanske bli bra nog att frysas. De hade gjort hälften IVF och hälften ICSI. Befruktningsgraden var densamma för båda kategorierna, så min man har alltså bra spermiekvalitet efter lite labbassistans. Heja honom! Embryot jag fick nu var ett IVF-embryo.

Men resultatet! Tre perfekta i frysen! Chans på tio till! Det här blev bättre än vi hade hoppats. I Tyskland hade det här inneburit 14 embryon till frysen direkt, många fler än jag någonsin fått. Totalt har vi fått 11 befruktade ägg på två IVF-försök. Och nu fjorton i ett svep. Jackpott-omgång.

Jag fick hur som helst mitt lilla perfekta embryo. Sköterskorna undrade nog vad det var med mig. Ena dagen i upplösningstillstånd, nästa dag fullständigt blasé.

Min man fotograferade skärmen där de visade embryot för oss. Finaste lilla cellklumpen i hela världen, såklart.

embryo_mars_2015

Embryo, 3 dagar gammalt.

Annars är jag rätt blasé fortfarande. Jag föreslog sushi till kvällsmat. Min man påpekade att det nog inte är en helt bra idé med tanke på mitt tillstånd. Justja, jag ruvar ju. Glömde.

Om man inte ska vilja så mycket, om man inte ska tänka så mycket på det, så har jag nog hittat rätt. Jag har svårt att tro på att det här har hänt. Det har bara varit en väldigt konstig vecka. Ett embryo i mig? Näääääe.

Nu ruvar jag, typ. Och ska äta kvällsmat som inte innehåller sprit eller brieost.

Äggplock avklarat

Ebbas man igen, det är ett tag sen jag skrev något här nu.

Ebba har mest legat utslagen på soffan sen vi kom tillbaka från sjukhuset. Det är henne väl förunnat. Äggplock är väl aldrig särskilt kul att vara med om, och all anspänning, smärta, stress och sömnbrist som samlats de senaste veckorna börjar liksom ta ut sin rätt tror jag. Men tack vare stöd och råd från barnmorskorna och sköterskorna gick det i alla fall. Sjutton små fina ägg blev det som i detta nu får träffa ännu mindre herrbekanta. Första återföringen preliminärt på fredag.

Man får höra en del fragmentariska livsöden bara av att sitta en timme i uppvakningsrummet och smutta på landstingskaffe medan partnern vilar efter operationen. Det är så mycket förväntningar och ångest kring det där, så olika sätt att hantera denna livskris, allt bara med ett tunt draperi som skiljer en åt från andra. Man förstår varför sjukhusserier är så populära. Själv kände jag väl att det blir någon slags tyst överenskommelse om att i största möjliga grad ge varandra utrymme. Jag dristade mig till lite kallprat vid kaffebordet, i en mer neutral miljö.

Jag funderar lite på det där med resultatinriktning. Jag får liksom intrycket att det finns någon slags tendens att både vårdpersonal och patienter gärna fokuserar på det mätbara. Sjutton ägg är bra. Det vet jag, och det framgår ju också med all tydlighet av hur personalen presenterar det. Själv tänker man väl mest att det är skönt att det troligen inte kommer att behövas fler äggplock på länge.

When in doubt, make tea. Jag tror jag har tappat räkningen på hur många koppar varm dryck jag tillrett idag och fler lär det bli.