Två tusen dagar senare

Minus i måndags. Minus och blod i tisdags. Femte återföringen, femte minuset.

Jag blödde inte så mycket, bara gammalt brunt blod och lutinus som tillsammans blev en bajsliknande sörja i bindan. Jag tänkte att jag skulle vara en duktig patient och fortsätta med lutinus ända till testdagen den 31 mars, bara på den där lilla chansen att det fanns en graviditet som blödde och inte producerade hCG.

I torsdags kväll frågade min man om jag skulle testa på fredagsmorgonen. Han hade fått för sig att det var den dagen som var vår testdag. 14 dagar efter återföring testar man i Tyskland, så det var ju ganska logiskt. Och jag blev arg, inte på min man utan på hela situationen med minus och blod och lutinus som gör ont och att vara inte gravid men ändå ruva på något som uppenbart är dött. Så jag testade igen, på ren ilska. Det blev minus igen, såklart. Där någonstans brast det för mig. För första gången i mitt liv gjorde jag inte som läkarna sa. Jag tog inte min natt-lutinus. Tanken på att tvinga in ytterligare en torr tablett i min sköra värkande slida blev bara för mycket. Lutinus gör mig illa. Det smärtar och svider efter varje införande i flera timmar och jag förväntas göra det tre gånger om dagen. Nej. NEJ! Inte mer.

På fredagmorgonen, tolv timmar efter sista lutinustabletten, vaknade jag av riktig mensvärk och klart rött blod. Progestegon hämmar blödningen. Utan progesteron kan det blöda ut.

Vi har fem embryon i frysen. Jag är ledsen. Arg på alla oempatiska skitjävlar. Och så innerligt trött på det här, barnlöshet och alltihop. Det är inte lika illa som efter IVF2 då jag grät i flera månader, men jag är stukad och trött. Det finns ingen ork. När det händer något roligt är jag glad i två minuter. Sedan kommer tårarna tillbaka i ögonvrån. Den oändliga tröttheten.

Jakob Hellman sjöng en visa om något annat som passar nu, om längtan och smärta och att vilja skrika snälla ta mig tusen dagar härifrån:

stopp, hej, hallå
jag ville bara säga
du är inte ensam
om att bära denna längtan
(…)

i ett helt annat land har vintern börjat komma
och dagarna på stranden känns som hundra år sen
när ett regn tar sig ner på insidan av kragen
och stövlarna hon köpte imorse är förstörda
där hon knallar samma gata upp och ner
under skraporna försöker hon att le

men när längtan blir till gråt
ber hon klockan skynda på
snälla, ta mig tusen dagar härifrån
snälla, ta mig tusen dagar härifrån
snälla, ta mig härifrån

(Jakob Hellman och Perssons pack, Äkta hjärtan 1991)

Frågan är om ens tusen dagar räcker. Det är mer än två tusen dagar sedan vi bestämde oss för att försöka bli föräldrar. 6 år sedan. 72 månader sedan. 72 besvikelser sedan. Tre äggplock sedan. Fem embryoåterföringar sedan. Fem minus sedan.

Hur många dagar, månader, år, äggplock och återföringar återstår, innan vi har ett barn eller förlikar oss med barnlöshetssorgen för alltid?
Jag är så trött.

Annonser

28 responses to “Två tusen dagar senare

  1. Får så ont i hjärtat av att läsa. Livet är så orättvist men en dag kommer ni få ert barn…

    • Tack! Men det finns faktiskt inga garantier. Det är inte säkert att vi får något barn. Det kan hända att vi förblir barnlösa för alltid.

  2. Älskar den låten men hatar er situation. Kram!

  3. Det du skriver går rakt in i hjärtat. Stor kram till dig!

  4. Jag är så ledsen för er skull. Kramar!

  5. Jag blir så ledsen för er skull, det är så jävla orättvist! Känner igen känslorna och tröttheten..
    Vid nästa behandling, be att få något annat än Lutinus. Testat Crinone? Finns även Progesteronsprutor (tror det finns i Sverige..jag fick mina från kliniken i Aten).
    Stor kram!!

    • Jag har fått Crinone, det var katastrof för mig. Får diskutera saken med min läkare, men jag misstänker att allt som inte är billigaste av billigast går bort när landstinget betalar.

  6. WildaMathilda

    Åh! Kramar!

  7. Jag blir tårögd när jag läser dina rader och hoppas av hela mitt hjärta att ni orkar kämpa vidare. Ge aldrig upp! Och fortsätt gärna att skriva om detta viktiga ämne.

    Stor kram till er

  8. Åh vad jag känner igen mig i din text! Liknande känsla idag för mig…. Kram!

  9. Usch!n Jag lider med er!!!

  10. Stor stor kram. Jag vet att adoption är svårt, dyrt, krångligt och tidskrävande. Men kanske känns det bra att ha som en parallell process? Något annat att tänka på och med tydliga steg framåt?

    • Vi har inte varit folkbokförda i Sverige i ett år ens. Ingen av oss har fast jobb (för det har man inte nuförtiden). Jag orkar inte ens tänka på all byråkrati som skulle krävas. Dessutom vill jag inte adoptera som andrahandsalternativ. Om det blir adoption så småningom, ska det vara för att vi vill adoptera framför allt, inte som en reservlösning

  11. Jag är så ledsen för er skull, vet precis hur det känns och det finns ingen rättvisa i det. Vi hade jättesvårt att bli med barn och gjorde 7 återföranden innan det tog sig för oss men då hade de skrapat min livmoder månaden innan. Jag kan inte säga om det hjälper er men vet samtidigt att man gärna vill prova allt.

    • Jag ska prata med min läkare. Fem återföringar med perfekta embryon utan en enda bekräftad graviditet. Det börjar bli svårt att skylla på otur längre.

  12. Stor kram till dig!

  13. Åh, så jobbigt. Jag vet hur det känns. Just misslyckats med sjätte insättningen och minus. Jag fick missfall insättning nr 3. Men ändå. Man blir så himla orolig att det aldrig ska fungera. Men jag försöker verkligen tänka på vad min BF berättade om ett par som fick barn på 19 återföringen. De hade också haft massa fina embryon, men det tog tid. Tillslut fick de ett pluss, efter massa massa gånger med otur. Stor KRAM

  14. Är så glad över att din blogg finns. Läser dina gamla inlägg (för det är i det läget vi befinner oss nu). Just misslyckats med femte återföringen av fina blastocyster. Min hjärna vill inte acceptera att det bara skulle handla om otur. Men när jag läser din blogg att ni sedan lyckades så känner jag lite hopp. Men jag kan inte låta bli att tänka: borde de inte filma inuti livmodern, borde jag inte få trombyl, stimulerad cykel osv. Hatar ivf-livet och är så trött på att
    ledsen och besviken gång på gång. Tack för att du skrivit denna blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s