Monthly Archives: augusti 2015

Tröttheten ( vecka 12, 11+4)

Det är lite tyst på bloggen. Den stora gravidtröttheten har fullkomligt golvat mig. Jag orkar ingenting. Inte ett smack. Jag promenerar en kilometer i makligt tempo och blir helt urlakad och måste lägga mig och vila efteråt. Gravidgympa? Glöm det, jag är glad om jag orkar bre mig en macka.

Annars är allting bra. Lillpotäten verkar må bra och ta sin energi i alla fall, eftersom jag är så matt. Illamåendet kommer och går, men jag har inte kräkts en enda gång under hela graviditeten, och det är ju en liten välsignelse.

Matpreferenserna består. Allt som är sött ratas. Jag försökte gnaga lite på en chokladbit men det vara bara motbjudande. Jag som var ett sådant kakmonster före graviditeten. Te kan jag inte heller dricka, inte ens örtteer med ingefära och apelsin. Och kött har blivit jätteäckligt, vilket förbryllar mig. Jag ska ju bygga en helt ny människa, borde inte jag vilja ha massor av kött då? Fisk och kyckling blir det, och potatis, ris och pasta. Vegetarisk sushi är snabbmatsfavoriten. Vatten med (mycket!) pressad citron är dryckesfavoriten, liksom tranbärsjuice. Strävt och surt smakar bäst. Fil är underbart, helst med grov müsli och ett tärnat grönt äpple i, och eftermiddagens apelsin är ett måste.

Så går dagarna långsamt. Jag ligger på soffan och säger åt min man vilken mat han ska laga åt mig. Han kommer med citronvatten och pussar min mage. 1177.se säger att lillpotäten ska vara ungefär fem centimeter lång nu, med nästan alla organ på plats. Det är inte klokt. En liten människa i min mage, inte syns det. Magen putar visserligen en smula men det är nog mest de stackars svullna tarmarna som försöker hänga med i svängarna.

Snart är andra trimestern här. Jag ser fram emot minskad missfallsrisk och den utlovade återvändande piggheten. Vi har bokat ett ultraljud i början av v 13, för att kolla att allt står rätt till. Om allt är bra då, är det dags att berätta på jobbet. Jag har en del planering att göra, och börjar bete mig så mystiskt att folk nog kommer att undra snart. I och för sig har jag mest manliga kollegor och jag inbillar mig att de inte funderar så mycket över graviditeter. Men man vet aldrig. Chefen har många barn och är väldigt klurig (och en extremt bra chef dessutom). Han kan ha gissat. Jaja, förhoppningsvis kan jag berätta snart.

Annars är mitt motto ”skitsamma, det växer en bäbis här”. Om bara lillpotäten mår bra kommer allting annat att ordna sig, känns det som.

Mer stöd till IVF-par i Tyskland

Kort lägesrapport först: Graviditeten går in i vecka 10 nu. Ebba mår lite illa av och till och är matt för det mesta. Tempot blir med andra ord väldigt lågt just nu. Undertecknad (Ebbas man) handlar kopiösa mängder frukt. Som går åt rätt fort.  Utom de otäcka besprutade icke-ekologiska vindruvorna. Dem fick jag äta upp. Te är tydligen äckligt också. Apropå vindruvor så är väl Lillpotäten stor som typ en stor vindruva just nu.


Över till det som jag egentligen hade tänkt skriva om:

I Tyskland finns sedan 2012 ett statligt stöd för IVF-behandlingar som betalas ut till gifta par. Tyvärr är reglerna utformade så, att det bara betalas ut lika mycket pengar från den federala tyska staten, som delstaten skjuter till själv, och det gör att det finns stora regionala skillnader mellan olika delar av landet för vad det kostar att göra IVF (precis som det var mellan de svenska landstingen tidigare). I normalfallet brukar sjukförsäkringen täcka hälften av kostnaderna för tre IVF-behandlingar (enklast möjliga, exklusive fryskostnader med mera).

Under de senaste åren har flera delstater infört extra statligt stöd till IVF-behandlingar, i synnerhet de delstater som ligger i f.d. Östtyskland, där man har mycket problem med avfolkning av glesbygden eftersom unga människor flyttar därifrån. Den senaste delstaten som införde stöd är Berlin (artikel på tyska här).

Ett typiskt exempel kan se ut så här:

Michael och Cornelia är ett gift par som är ofrivilligt barnlösa. De har båda jobb och betalar obligatorisk sjukförsäkring. Deras sjukförsäkringskassa täcker hälften av kostnaden för IVF 1, 2, och 3, som annars kostar ungefär 4000 euro (cirka 35 000 kronor) per gång. Med sjukkassans stöd kostar det alltså 2000 euro. Fryskostnader och frysåterföringar betalar man hela kostnaden för själv.

Om Michael och Cornelia inte hade varit gifta hade de fått betala allt själva eller ansöka om dispens hos sjukförsäkringen, vilket kan vara svårt att få. Dessutom måste de vara inom ett visst åldersintervall (t.ex. 25-40 för kvinnor, 25-50 för män).

I delstater som har extra stöd, som nu senast Berlin, kan man få ytterligare några hundra euro i bidrag, och sedan får man lika många euro till av tyska förbundsstaten. Så tillsammans kanske Michael och Cornelia kan få 1000 euro till eller så i bidrag per gång, plus de 2000 de fick av sjukförsäkringen, om de har turen att bo i en delstat som subventionerar IVF. Då får de alltså betala 1000 euro plus frysförsök själva.

I Berlins fall gäller subventionerna bara för försök 2 och 3. Jag tycker att det är intressant att man medvetet har valt att ge mer stöd till par som inte lyckas direkt, än till de som börjar göra behandlingen. Berlins hälsominister motiverade beslutet med att ”eftersom det är precis då som förtvivlan och besvikelsen är som störst, har vi beslutat oss för att hjälpa dessa par”, det vill säga de som är på sitt 2:a eller 3:e IVF.

En annan grej som skiljer Berlins beslut från de andra delstaternas är att Berlin inte precis är någon glesbygd – tvärtom har Berlin födselöverskott – men man har ändå valt att införa detta stöd utan att motivera det med befolkningsfrågan. Bra tycker jag. IVF-stöd ska inte bara handla om samhällsnytta i ekonomiska termer, utan även om att minska lidandet för de par som är ofrivilligt barnlösa. Det handlar ju trots allt om ett behandlingsbart medicinskt problem som annars gör många människor väldigt olyckliga. (Och leder till att färre människor föds, förstås, men det var ju nu inte det som var poängen här.)

Potatisgrodden har ett hjärta! (vecka 8, 7+?)

Allt är väl med oss. Just nu är allting rentav fantastiskt. Vi gjorde graviditetsultraljud i förmiddags. Gynekologen var nog van vid IVF:are och andra nojiga blivande föräldrar, för hon började undersökningen med att berätta att hon först skulle titta och sedan berätta vad hon såg. Jag kikade också, och såg det välbekanta svarta hålrummet, det som är min livmoder, och sedan såg jag en grå klump därinne. Och precis då sa gynekologen ”Allt ser helt normalt ut, och DÄR är hjärtat som slår”.

Vi såg det med, min man och jag. En grå klump på skärmen och mitt i den ett tickande, pulserande och synnerligen levande hjärta.

Det gror i potatislandet och lilla grodden har ett tickande hjärta. Just nu är allting bra. Just idag är vi bara glada. Det finns inga garantier, vi vet. Det är fortfarande tidigt och mycket kan hända. Men aldrig förr har jag varit gravid, aldrig förr har ett litet hjärta slagit i min livmoder.

Det var med darrande händer och tårar i ögonvrån jag tog emot gynekologens utskrift av ultraljudsbilden. Ett svart fält med en grå klump i mitten. Jag kan inte ens se vad som är huvud eller stjärt på den, men det är den vackraste lilla grå klump som jag någonsin sett.

Tagna av stundens allvar och glädje snubblade vi ut från mottagningen och blinkade i augustisolen. Jag ringde mina föräldrar och gastade ”Det slår ett hjärta” för att överrösta vind och trafikbuller. Min mamma grät av glädje. Mina föräldrar vill så innerligt gärna bli morföräldrar att de liksom knappt törs fråga hur jag mår nu när jag är gravid, för att jag inte ska känna press.

Gynekologen mätte embryot och tidsbestämde graviditeten. Tidigt vecka 8, 7+0 sa hon, men tillade i samma andetag att de här tidiga mätningarna är väldigt osäkra och med en halv millimeter längre hade det blivit tre dagar till. Enligt barnmorskan, som räknade från sista mensens första dag, borde jag vara i slutet av v 8 nu, 7+6, men det gick 16 dagar mellan mens och ägglossning, inte normgodkända 14, så egentligen är jag nog i v 7+4 nu. Gynekologen sa att hon bara mätte för att se att tillväxten var okej, eftersom man vet exakt hur gammalt embryot är vid IVF, och var noga med att påpeka att allting såg helt normalt ut och precis som hon förväntade sig vid en graviditet vid den här tiden.

Helt normalt litet tickande hjärta alltså. Det kunde inte ha blivit bättre idag. Just nu är allting fint.

Symptom i vecka 8:
– En förlamande trötthet. Det är tur att jag har semester, för jag orkar nästan ingenting. Lyckligtvis orkar min man desto mer, och handlar och lagar mat och pysslar om mig.
– Ihållande, svagt illamående. Inga kräkningar men en ökad äckelkänsla, speciellt inför viss mat. Pannkakor, choklad och morotskaka kan jag inte äta längre. Jag mår mest illa på kvällen, morgonen brukar vara helt okej om jag bara får frukost.
– Ömmande bröst, fast det kommer och går.

Märkligt nog har jag varit stabilare i humöret än jag brukar, till större delen mindre ängslig och mindre orolig, med färre utbrott. Jag påpekade detta för min man, som menade att om en stor livskris ser ut att bli undanröjd så kanske det är normalt att reagera med lugn och stabilitet snarare än känsloutbrott. Och det ligger det ju något i. En livskris mindre och ett hjärta mer, och helt nya saker att oroa sig för.