Potatisgrodden har ett hjärta! (vecka 8, 7+?)

Allt är väl med oss. Just nu är allting rentav fantastiskt. Vi gjorde graviditetsultraljud i förmiddags. Gynekologen var nog van vid IVF:are och andra nojiga blivande föräldrar, för hon började undersökningen med att berätta att hon först skulle titta och sedan berätta vad hon såg. Jag kikade också, och såg det välbekanta svarta hålrummet, det som är min livmoder, och sedan såg jag en grå klump därinne. Och precis då sa gynekologen ”Allt ser helt normalt ut, och DÄR är hjärtat som slår”.

Vi såg det med, min man och jag. En grå klump på skärmen och mitt i den ett tickande, pulserande och synnerligen levande hjärta.

Det gror i potatislandet och lilla grodden har ett tickande hjärta. Just nu är allting bra. Just idag är vi bara glada. Det finns inga garantier, vi vet. Det är fortfarande tidigt och mycket kan hända. Men aldrig förr har jag varit gravid, aldrig förr har ett litet hjärta slagit i min livmoder.

Det var med darrande händer och tårar i ögonvrån jag tog emot gynekologens utskrift av ultraljudsbilden. Ett svart fält med en grå klump i mitten. Jag kan inte ens se vad som är huvud eller stjärt på den, men det är den vackraste lilla grå klump som jag någonsin sett.

Tagna av stundens allvar och glädje snubblade vi ut från mottagningen och blinkade i augustisolen. Jag ringde mina föräldrar och gastade ”Det slår ett hjärta” för att överrösta vind och trafikbuller. Min mamma grät av glädje. Mina föräldrar vill så innerligt gärna bli morföräldrar att de liksom knappt törs fråga hur jag mår nu när jag är gravid, för att jag inte ska känna press.

Gynekologen mätte embryot och tidsbestämde graviditeten. Tidigt vecka 8, 7+0 sa hon, men tillade i samma andetag att de här tidiga mätningarna är väldigt osäkra och med en halv millimeter längre hade det blivit tre dagar till. Enligt barnmorskan, som räknade från sista mensens första dag, borde jag vara i slutet av v 8 nu, 7+6, men det gick 16 dagar mellan mens och ägglossning, inte normgodkända 14, så egentligen är jag nog i v 7+4 nu. Gynekologen sa att hon bara mätte för att se att tillväxten var okej, eftersom man vet exakt hur gammalt embryot är vid IVF, och var noga med att påpeka att allting såg helt normalt ut och precis som hon förväntade sig vid en graviditet vid den här tiden.

Helt normalt litet tickande hjärta alltså. Det kunde inte ha blivit bättre idag. Just nu är allting fint.

Symptom i vecka 8:
– En förlamande trötthet. Det är tur att jag har semester, för jag orkar nästan ingenting. Lyckligtvis orkar min man desto mer, och handlar och lagar mat och pysslar om mig.
– Ihållande, svagt illamående. Inga kräkningar men en ökad äckelkänsla, speciellt inför viss mat. Pannkakor, choklad och morotskaka kan jag inte äta längre. Jag mår mest illa på kvällen, morgonen brukar vara helt okej om jag bara får frukost.
– Ömmande bröst, fast det kommer och går.

Märkligt nog har jag varit stabilare i humöret än jag brukar, till större delen mindre ängslig och mindre orolig, med färre utbrott. Jag påpekade detta för min man, som menade att om en stor livskris ser ut att bli undanröjd så kanske det är normalt att reagera med lugn och stabilitet snarare än känsloutbrott. Och det ligger det ju något i. En livskris mindre och ett hjärta mer, och helt nya saker att oroa sig för.

Annonser

37 responses to “Potatisgrodden har ett hjärta! (vecka 8, 7+?)

  1. Åh som jag tänkt på Er! Å bett för Er!
    Åh jösses så himla själaglad jag är över att läsa detta! Helt fantastiskt! ❤️
    Stort stort grattis!!! ❤️❤️❤️

  2. Här är en till som skickat många tankar. Det känns så fint att läsa om det lilla hjärtat. ❤

  3. Åh, så roligt att höra! Grattis!

  4. Åh så roligt! Stort grattis. Vet hur det känns:)

  5. Åhh!!! Här är en till som grät av lycka för er skull nu! Följt er så länge, önskar er all lycka!!!

  6. Helt fantastiskt, håller alla tummar för att allt ska gå bra för er! Kram

  7. Åh glädjetårar! Det var när vi såg vår sån bild som jag sa till min sambo ”vi har en klump” 😉

  8. 🎆🎇🎉🎆🎊🙌🙌🙌👶

  9. Åh vad roligt! Stort grattis till er 😊

    • Ja, ett litet hjärta ❤ 🙂

      • Åhhh!! Hur känns det? Känns det overkligt? Jag har just satt in nr 9. Nr 3 blev ju missfall och då kändes det inte jätteoverkligt. Men nu, nu känns det verkligen som om det aldrig kommer att fungera!
        Hoppas tröttheten din går över snart och att veckan går fort tills UL! Kram

      • Lycka till med nr 9! Hoppas hoppas hoppas att allt går bra för er nu!
        För mig verkar ju 9 vara lyckotalet (inte för att det där med lyckotal är något jag tror på…)
        Jag kan verkligen föreställa mig att ett missfall skulle kännas påtagligt sorgligt och hemskt. Jag vet ju hur dåligt jag har mått vid alla minus, och då hinner man ju inte ens hoppas allt för mycket. Några dagar före UL då vi såg ett hjärta fick jag plötsligt för mig att graviditeten hade stannat av (jag hade blött litegrann och mådde helt plötsligt oroväckande bra) och blev helt hysterisk av sorg. Och detta var på grund av en vag magkänsla, ingen faktisk händelse. Om det inte hade funnits ett hjärta törs jag inte tänka på hur jag hade mått.
        Kram till dig, och mod & styrka!

  10. Grattis!!
    Vad roligt! Nu får jag en liten tår i ögat. 🙂

    Kram

  11. Åh, helt underbart!

    Vår gynekolog sa att när man sett ett hjärta i tidig vecka så minimeras ändå risken för missfall. Jag valde att tänka på dem orden. Och på mätningarna de gjorde berättade hon att det var så lätt att sätta pilen lite åt det ena eller andra hållet vilket resulterade i plus och minus dagar på beräknad vecka.

    Så jävla fantastiskt.

    • Jag har också hört det, att om man sett ett litet hjärta är graviditeten ganska så stabil. Garantier finns ju aldrig, men det är så underbart skönt att ha oddsen på sin sida för en gångs skull.

  12. Grattis så hemskt mycket!!! Är så glad för din skull!! Och Gud vad jag känner igen mig! Gått igenom samma resa. Det kommer att gå bra, håller tummarna!! / Ulrika

  13. Kom precis hem ifrån en lång semester och har inte kunnat uppdatera mig på bloggar som innan.
    Nu sitter jag här och tårarna rinner ner för mina kinder, det är så underbart det jag läser, GRATTIS i miljoner och åter miljoner.
    Måste även få skicka en eloge till din man som verkar vara en väldigt engagerad man som vill vara påläst om vad ni gått och går igenom, det är inte alltid det lättaste att stå vid ”sidan om”.
    Mina hållna tummar och tankar har ni ❤
    Kramar till er!

    • Min man är bäst i världen, såklart 😉 Men han har ju längtat efter barn minst lika länge som jag, så det här är i högsta grad hans projekt också. För oss har det nog varit självklart från början att det är ett gemensamt projekt, både det praktiska så långt det går (sprutor, äggplock, knasiga anekdoter från ”herrummet”) och det mentala. Vi pratar mycket om hur vi känner inför hela processen, speciellt när vi är känslomässigt i ofas. Jag kanske har varit arg när han är ledsen, ibland har jag längtat mer medan han var varit i en vilofas, eller tvärt om, o.s.v. Alla måste hitta sitt förhållningssätt, men jag vet att jag inte hade orkat det här om inte han hade varit minst lika engagerad som jag.

  14. Så glad för er skull, det är en märklig känsla att se det faktiskt finns ett liv där inne!! 🙂 Känner igen det där med förlamande trötthet..tack o lov har den gått över för min del, är i v 19 nu men jag trodde länge att jag skulle sova bort hela graviditeten, haha!

    • Ja, det är helskumt. En människa i mig, nä nu skojar du (så känns det litegrann). Skönt att höra att det finns hopp om slut på tröttheten, så att det inte bara är lite uppmuntrande ljug från 1177 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s