Ett stressmoment för mycket (v 21, 20+4)

Jag bloggar inte så mycket nu. Som min man nämnde i förra inlägget har det varit mycket som händer omkring oss. Två saker hände ungefär samtidigt: först blev en nära släkting svårt sjuk, och dagen efter började jag blöda igen. Jag var då i vecka 15. Släktingen är en person som står mig mycket nära och hon har varit ett av mina bästa stöd under barnlöshetstiden, eftersom hon själv har liknande erfarenheter, fast från en tid då IVF inte fanns. Av anonymitetsskäl måste jag vara vag om vilken sjukdomen är, men det är en sådan där vidrig otäck historia som man inte ens önskar sin värsta fiende. Jag har inte kunnat prata ordentligt med henne sedan hon blev sjuk, så förutom att oroa mig för henne så saknar jag henne så att jag nästan går i bitar.

Och dagen efter att min fina släkting hade blivit akut inlagd på sjukhus började jag blöda igen, i vecka 15. Man ska inte blöda i andra trimestern. De återkommande blödningarna under första trimestern (som upphörde i v 9) hade jag ju lyckats hantera, i synnerhet när ultraljudet i vecka 13 visade en vinkande lillpotät. Men blod i vecka 15 är extremt obra. Jag ringde min barnmorskemottagning och fick prata med ett stolpskott som mumlade lite och sedan sa ”Jaa, det är ju så ett missfall börjar”. Piiip, sa jag. ”Har du ont i magen?” frågade stolpskottet. ”Ja, NU”, pep jag. Hon tyckte att jag skulle ringa gynakuten på länssjukhuset. Piip, sa jag.

Jag ringde gynakuten från jobbet och fick smita från ett möte för att ta deras uppringningssamtal. Barnmorskan på gynakuten var betydligt mer sansad. Hon sa att med ett fint ultraljud i vecka 13, och i och med att jag bara blödde lite och dessutom brunt, och inte hade mensvärksliknande kramp och ingen feber, så var det antagligen ingen fara. Jag skulle bara avvakta och höra av mig igen om det blev färskt blod, mycket blod, klumpar, kramper eller sjukdomstillstånd.

Här någonstans började ångesten. Jag vaknade om nätterna, med hjärtklappning och andnöd. Ibland drev ångesten upp mig ur sängen vid småtimmarna, och jag vankade genom lägenheten i mörkret, fram och tillbaka, med adrenalin ut i öronsnibbarna. Bara på jobbet lyckades jag få lite ro, genom att fylla tankarna med annat. Men sömnbristen tärde på mig.

En natt i början av vecka 16 vaknade jag som vanligt tidigt på morgonen. Jag gick på toaletten. Det var färskt blod på toalettpappret. Under allt mitt blödande hade det aldrig varit färskt blod tidigare, bara brunrosa. Det här var rött, som liv och död. Jag väckte min man, klockan halv fyra på morgonen. Jag ringde gynakuten, klockan halv fyra på morgonen. Jag var så stressad och trött att jag först inte ens visste vilken vecka jag var i, men till sist redde vi ut begreppen. Eftersom blödningen hade upphört, var sparsam när den pågick, eftersom jag inte hade kramp eller feber, så ville sköterskan på gynakuten att jag skulle avvakta. ”Ta två alvedon och ring igen imorgon bitti” sa hon. Mitt i all oro och förtvivlan blev jag nästan full i skratt. Säger vårdpersonal verkligen så? Uppenbarligen. Jag tog två alvedon och lyckades sova några timmar. På morgonen var det samma barnmorska som jag hade pratat med veckan innan som tog emot mitt samtal. ”Du ska komma in hit” sa hon direkt. Jag fick en läkartid samma dag.

Läkaren på gynakuten var yngre än jag och superentusiastisk. Hon utstrålade optimism och bökade runt med ultraljudsproben på min mage. Nästan direkt fick hon in lillpotäten, vinkande och sprattlande och vid all önskvärd välmåga. Hon såg att moderkakan låg nära livmodermunnen, placenta previa kallas det, och då kan kanten på moderkakan blöda. För säkerhets skull gjorde hon ett vaginalt ultraljud med, för att kolla livmodertappen. Den var lång och fin. Allt var helt normalt, trots tecken på motsatsen. Och lillpotäten mådde finfint. Inga omedelbara skäl till oro. Möjligtvis skulle moderkakans läge kunna medföra ett nödvändigt kejsarsnitt så småningom, men i de allra flesta fall stiger moderkakan när livmodern växer, och problemet försvinner.

Tyvärr lade sig inte ångesten. Mina sömnproblem fortsatte. Dessutom råkade jag läsa en artikel om hur jättefarligt det är för ofödda barn att ha en stressad mamma och hur de får försämrad hälsa hela livet. Det minskade ju inte direkt ångesten. Sjuk släkting, oro för lillpotäten, och oro för att jag är en dålig mamma som oroar mig.

I vecka 19 var det dags för rutinultraljudet. Barnmorskan med en läkarkandidat bredvid sig bökade runt med ultraljudsproben på min mage. Lillpotäten vinkade som vanligt och tumlade runt. Barnmorskan gick vant igenom alla lillpotätens kroppsdelar, en efter en. Hjärna och lillhjärna, ryggrad utan tecken på bråck, ett litet hjärta med fyra kamrar och hjärtklaffar, två njurar av rätt storlek och rätt placering, tio fingrar och tio tår. Moderkakan hade flyttat sig uppåt, så jag hade inte längre placenta previa och risken för akut kejsarsnitt av den orsaken var därmed borta. Lillpotäten är en flicka, fick vi också veta när vi frågade. Allt var så fint och bra att jag tänkte att jag kanske skulle kunna lugna ner mig nu äntligen. Men när jag trodde att allt var klart sa plötsligt barnmorskan att hon var tvungen att kolla navelsträngen en extra gång, eftersom det var problem. Problem??? Hon visade. På ultraljudet såg vi tydligt hur blod strömmade in och ut ut lillpotäten genom navelsträngen. Så ska det väl vara? frågade jag. Jo, så ska det vara, men barnmorskan såg bara en artär som gick in i vårt barn. Det borde vara två. En artär för lite förser mitt barn med näring och syre.

Vi fick genast en tid hos en läkare för att dubbelkolla problemet. Barnmorskan förklarade att det är rutin, för det kan vara så att hon har missat något, eller att navelsträngen helt enkelt låg i en sådan vinkel att det inte gick att se andra artären. Läkartiden var samma dag, bara några timmar senare. Vi väntade i sjukhusets café. Jag öppnade datorn och jobbade, mejlade kollegor om att jag inte skulle dyka upp den tid jag hade sagt. Och vi väntade.

Läkaren hade en läkarkandidat med sig och dessutom läkarkandidaten från rutinultraljudet. Hon tittade direkt på navelsträngen och kunde bekräfta att det bara fanns en artär. Det var då jag började gråta alldeles okontrollerat. Flera veckor av oro, ånget och förtvivlan och så detta också. Jag hickade och snörvlade så att magen hoppade. Läkaren gjorde om rutinultraljudets alla kontroller på min hoppande mage. Hon förklarade att problem med blodkärlen i navelsträngen ofta är kopplade till hjärtfel hos barnet, men att det inte fanns några tecken på det. Många saker kan gå fel under embryoutveckligen, och antalet blodkärl i navelsträngen är en av dessa. Till skillnad från nästan alla andra missbildningar kan fosterutveckligen ske helt normalt med bara en artär, och efter förlossningen kommer det inte att vara några problem. Den enda risken är att barnet kan få näringsbrist under graviditetens senare skede, men jag kommer att kallas till extra ultraljud för att kontrollera tillväxten. Om det verkar som att tillväxten är dålig kan förlossningen sättas igång i förtid, men än så länge växer lillpotäten precis som hon ska. Det är ingenting jag har gjort som har orsakat det här, för sådant händer ibland, och det finns ingenting jag kan göra heller, mer än att ta hand om mig som vanligt.

De senaste veckornas ångest och oro, tillsammans med tanken på att mitt barn svälter i min mage blev bara för mycket. Jag snörvlade och frågade om det fanns hjälp eller stöd att få. Läkaren svarade att om det hade varit något fel på mitt barn hade jag kunnat få prata med deras akutkurator där och då, men som det var nu rekommenderade hon att jag kontaktade min barnmorskemottagning istället, för att få mer långvarigt stöd under graviditeten.

Vi åt lunch, min man och jag. Jag grät i pannbiffen, mitt i den fullsatta lunchrestaurangen. Han försökte lugna mig. Just nu är allt bra. Just nu mår lillpotäten fint. Jag kommer att bli kollad och uppföljd. Näringsbrist uppstår inte plötsligt. Om lillpotäten börjar svälta kommer de att plocka ut henne, och hon är av allt att döma helt frisk och välkonstruerad.

Jag ringde min barnmorskemottagning och fick prata med stolpskottet igen. Hon surrade som vanligt och verkade ganska ointresserad, men när jag med gråten i halsen berättade om allt som hänt och hur dåligt jag mådde höll hon med om att jag nog behövde hjälp. Hon skulle skicka en remiss till MVC:s psykolog. Tar inte det lång tid, undrade jag. Hon svarade att om jag mår dåligt kan jag vända mig till länssjukhusets psykakut. Jag gick till jobbet istället.

Ångesten ändrade karaktär efter det här beskedet. Jag lyckades resonera med mig själv och avvärja katastroftankarna. Min släkting blir långsamt bättre och lillpotäten mår bra just nu. Jag kunde tänka på annat. Men ångesten satt kvar i kroppen. Min vilopuls var skyhög och jag vaknade ofta på nätterna utan att kunna somna om, inte för att jag tänkte oroliga tankar, utan för att kroppen var rent fysiologiskt stressad. Min man ville prata barnnamn, men jag grät bara. Vi fick en kasse babykläder av en släkting vars barn precis växt ur dem, men när min man föreslog att vi skulle gå igenom och sortera dem grät jag bara. Det fanns ingen glädje, ingen ljusning i min tillvaro, bara en ständigt närvarande tärande ångest.

En vecka efter rutinultraljudet blev jag arg istället, så där rödglödgat förbannad på ångesten som hade satt bo i min kropp och sög all lycka ur mitt liv. Vi väntar ju äntligen barn, en frisk liten flicka som faktiskt har goda chanser att födas helt normalt vid förväntad tid och med en bra vikt. Lillpotäten hade kunnat vara sjuk eller död. Min släkting hade också kunnat vara död. Det här är inte ens i närheten av det värsta som hade kunnat hända.

Ilska är ett bra botemedel mot ångest. Jag sover bättre nu. Jag har fortfarande svårt att hitta glädjen i livet, men jag är sällare mot mig själv. Jag är inte en dålig mamma/fru/människa som mår dåligt. Att jag har ångest och depressionstendenser är en högst naturlig reaktion på en svårt stressande livssituation kombinerat med ökad känslighet i och med graviditeten. Ingenting varar för evigt, inte ens ångest. Jag kommer inte alltid att må så här och det är en tröst. Jag har en tid hos MVC:s psykolog. Hjälp är på väg, och nu när jag sover igen har jag en chans att läka på egen hand. Jag orkar jobba heltid fortfarande, vilket är en välsignelse i sig.

Man kan alltid önska att saker och ting vore annorlunda, men rationellt vet jag ju att jag faktiskt har det ganska bra. Min man väger upp min dysterhet med sin optimism. Han pratar med lillpotäten varje dag och berättar hur älskad och efterlängtad hon är. Han vill köpa spjälsäng och inreda barnrum. Jag vill också orka ta itu med det. Det kommer att komma en tid när jag orkar. En dag kommer det här vara något som hände för länge sedan.

Annonser

29 responses to “Ett stressmoment för mycket (v 21, 20+4)

  1. Jag är också gravid efter mycket om och men (vecka 27+ nu) och fick veta på rul att vår bebis bara har en navelartär. Jag har gråtit och gråtit och kräkts av oro och jag känner så igen mig i dina tankar! Varje gång liten i magen sparkade så grät jag hejdlöst men nu känns det lite som att jag har ”landat”. Vi ska på första tillväxtultraljudet nästa vecka och hoppas såklart att bebisen växer som den ska. Önskar er all lycka med graviditeten och potäten!

    • Ja, ett riktigt ångestmpment är det. Men det verkar ju som att det går bra för det mesta. Hoppas att allt såg fint ut och att din lilla bebis växer som hen ska!
      Kram

  2. Åh. ❤ till er och lillpotäten. Du skriver så himla … bra, om allt det här, och jag tror vi är många som förstår den där tärande oron och alla tårarna. I alla fall från våra egna perspektiv, på nåt sätt. Du har helt rätt: en dag kommer det här att vara långt bort. Gör det du vill och har lust till, sortera inga små kläder, eller gör det om det plötsligt en dag känns rätt, ta hand om dig. Och det där med stressade mammor, jag förstår din oro men statistiskt sett så borde halva mänskligheten ha jättemycket åkommor och strul med hälsan i så fall för herregud vad många vi är som oroar oss under graviditeterna. Jag har oroat mig igenom en själv och hade såklart väldigt dåligt samvete över det, men den lilla krabaten kom ut frisk och kry och skitfin ändå. Vi hade andra orosmoment än ni men till slut vågade vi tro lite lite i taget. Dina ord på bloggen har lugnat mig i min oro. Jag önskar så att jag kunde göra något mer än att skicka varma tankar och virtuella kramar, pepp och hopp. Mycket kärlek!

  3. men stackare vad ni råkar ut för.
    Förstår definitivt din stress och oro. Har du testat mindfulness? Jag tyckte det hjälpte min stress under graviditeten.
    Det verkar ju inte vara alldeles ovanligt med ett blodkärl i navelsträngen. De kommer ju dessutom ha stenkoll på er nu. Det kommer gå fint för er och er lilla tjej 🙂

    • Jag har mixtrat lite med mindfulness, men jag undrar om det där med att vara absolut närvarande är så bra för mig. Att vara lite frånvarande i tanken lindrar ångesten rätt fint just nu.
      Det kan gå bra det här, och det är som du säger, nu vet de vad problemet är och kan övervaka det.

  4. Hej!Nära vänner till mig hade samma ”problem” med sin graviditet.De fick gå på extra kontroller och fick stöd på vägen.Nu är bebisen ute i världen-rund,go och välnärd.
    Hälsningar från en IVFare

  5. Åh kära du! Vad ni ska behöva gå genom. Jag har också hört lyckosamma historier om barn med endast ett kärl i navelsträngen, där allt gått bra. Nu har de er under luppen och du kommer få gå på så många kontroller du helst vill, bara du begär det.
    Jag fick utskrivet Lergigan (ej comp) att ta som lugnande inför kvällen. Det är godkänt för gravida. Jag sov mycket bättre och det dämpade ångesten. Får du problem med sömnen längre fram, så be om det. Jag fick det via min barnmorska och gynekolog. Kram!

    • Det här är ju långtifrån det värsta som kan hända… Jag försöker tänka rationellt, eller tänka på annat.
      Tack för tipset om Lergigan! Ska komma ihåg det om läget blir akut igen. Just nu sover jag gott igen av egen kraft, vilket är en välsignelse.

  6. Hej! Så mkt oro o sorg. Kanske helt i onödan! Jobbar som barnmorska o fenomenet med bara 2 kärl i navelsträngen ses då o då. Vi brukar inte oroa föräldrarna i onödan men informera dem om att vi informerar barnläkarna om detta så de är
    medvetna om det när de undersöker bebisarna på BB. Visst, det finns en risk för andra missbildningar hos barnet men oftast föds det friska barn.

    • Jag tycker nog att personalen på sjukhuset var väldigt tydliga med vad det här innebär, och att det inte behöver vara någon katastrof. Jag tror att de sa att 80% av barnen föds utan komplikationer, och att bland de övriga är lägre födelsevikt vanligast. Uppfattade jag det rätt?
      Lillpotäten blev grundligt ultraljudad och inga synliga missbildningar fanns. Det kan gå bra det här.
      Tack för stöd!

  7. Fy katten. Håll ut och andas, och sysselsätt dig med allt som får hjärnan ockuperad och dig att må bra i stunden. Kram & pepp!

  8. Kan knappt föreställa mig hur jobbigt detta måste kännas. Skönt att läsa att prognosen är god! En stor kram och ta hand om er!

    • Man tycker ju att det borde vara nog med ångest för oss nu, men som bekant finns det ingen rättvisa i fertilitetsvärlden…
      Tack för stöd!

  9. Stor kram till er och lillpotäten!! Det kommer gå bra det här. Bra att du har till hos psykologen snart..och hoppas du snart mår bättre och kan känna lugn och glädje i graviditeten. Kämpa på! Kram

  10. Hej du Ebba! Oj vad jag känner med dig! Hade också placenta Previa stor del av graviditeten och googlade det (dumt att göra) och höll sen på att oroa ihjäl mig i några veckor. Efter att den oron blivit lite bättre började jag oroa mig för förlossningen. Sen mådde jag bättre ett tag i slutet av graviditeten fram till att jag fick en ny åkomma halvrelaterad till graviditeten som gjorde att jag hamnade på akuten i ett rum med massa folk (som i cityakuten) och apparater och mycket blod och jag trodde jag och/eller barnet skulle dö. Det gjorde jag inte men kunde inte längre glädjas över graviditeten. Sen kom äntligen min flicka, men två veckor senare blev jag allvarligt sjuk igen (ny sjuka denna gången också) och inlagd på sjukhus utan dottern. Sen var det tufft en tid när man skulle hämta sig från allt och vänja sig vid att ha barn, MEN, några månader senare var det faktiskt bra. Och min flicka som fått sin beskärda del av stresshormon är en av de gladaste, oängsligaste 9 månaders jag träffat. Jag hade så svårt att tro ens på att jag skulle få barn och kunna glädjas över det under perioder av graviditeten, men sanningen är ju faktiskt att väldigt få njuter av sin graviditet och många många råkar ut för något otrevligt antingen ang sig själv eller barnet, men vården kan lösa nästan allt. Och det vänder, känslorna ger med sig, men bra att du får lite hjälp på vägen.. All styrka till dig, det kommer att gå bra! Kram

  11. Inte ska du ha dåligt samvete för din oro. I min närhet finns ett barn som burits och fötts ur svår sorg. Hon är en harmonisk piggelina!
    Jag har också haft oroliga graviditeter. Men: Det är faktiskt ganska nära nu till den där magiska gränsen när ett barn har goda livschanser. Hanka dig igenom november, sedan är det december, och sedan kommer den där välsignade tredje trimetern när man faktiskt får lov att vara lite lugnare. De flesta barn föds friska!

  12. Det kunde lika gärna varit jag som skrivit stora delar av det du skriver. Vad ni råkar ut för…

    Du har helt rätt, ilska gör att man fokuserar utåtriktat isf inåt, vilket är SÅ mkt bättre. Dock lättare sagt än gjort…

    Er lillpotäta har det finfint i magen, du har MVC:s uppmärksamhet och problemet med blödningarna verkar vara över. Det här blir bra skall du se…

    Å du skriver förresten fantastiskt bra. Det är en njutning att läsa ditt fina språk och så klart dina/era känslosamma berättelser och betraktelser.

    Kram från en ”IVF-kompis”

  13. Hur mår du/ni?
    Kram

  14. Hej! Visste ni att bloggen omtalas i en litteraturvetenskaplig tidskrift? Det är i artikeln av Katarina Bernhardsson här:
    http://ojs.ub.gu.se/ojs/index.php/LIRJ/issue/view/420

  15. Pingback: Helt normalt (v 37, 36+4) | Ebbas potatisar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s