Helt normalt (v 37, 36+4)

Det blir långt mellan inläggen nu. Jag är ganska trött, och det är ju helt normalt så här sent i graviditeten. Min man påpekade idag att jag verkar vara en bättre IVF-bloggare än gravid-bloggare, och det ligger något i det. Jag har haft mer att säga om fertilitetsbehandlingar och samhällets skeva syn på ofrivillig barnlöshet än jag har att säga om min graviditet.

Men det finns saker att säga om graviditeten. Den verkar ha blivit helt normal till sist. Vi har ju fått gå på två extra ultraljud för att kolla Lillpotätens tillväxt. Med bara en artär i navelsträngen fanns det risk för att hennes tillväxt skulle hämmas och i sådana fall skulle hon bli utplockad snabbare. Vid ultraljudet strax före nyår var Lillpotätens storlek  inom normalintervallet, men en liten smula under genomsnittet. Helt normal och inga tecken på tillväxthämning. Vid ultraljudet i slutet av januari låg hon till och med strax över genomsnittet. Normalt, normalt, normalt, sa läkaren. Och moderkakan har flyttat upp sig, så även där var allt normalt. Jag träffar min barnmorska varannan vecka, och allt har hittills varit normalt då med, blodtryck, blodsocker, Hb-värde, vikt och magmått. Normalt, normalt, normalt.

Det enda som inte har varit normalt är att Lillpotäten inte ville vända sig själv. I vecka 35 låg hon fortfarande på diagonalen, utan tecken på att vilja vända sig med huvudet nedåt. Envis och på tvären, precis som sin mor. Jag vill ändå heja lite på min dotter som redan visar prov på självständighet, men helt praktiskt vid en förlossning är det ju inte med ett barn på tvären. Vi fick tid för vändning på vår förlossningsklinik. I fyra timmar var vi där, och gjorde alla möjliga mätningar och undersökningar av Lillpotäten och mig (normalt, normalt, normalt). Till sist fick jag en spruta brickanyl för att livmodern skulle slappna av, en läkare vände Lillpotäten på två minuter och så var det klart. När vi var ordentligt kontrollerade ett varv till, Lillpotäten och jag, fick vi gå. Så nu är väl det också helt normalt.

Min man och jag har hunnit gå på föräldrakurs. Det var intressant. Vi pratade förväntningar inför föräldraskapet och förlossningen. Jag vet inte vad jag har för förväntningar egentligen. Jag tror bara att det här kommer att bli annorlunda än allt annat jag har upplevt i mitt liv. Barnmorska som ledde kursen undrade om vi var rädda att tappa kontrollen (det är tydligen en vanlig rädsla hos blivande förstföderskor). Men jag vet inte ens vad det innebär att ha kontroll i en sådan här situation. Att vara rädd för att förlora den går liksom inte ens att definiera. Det blir som det blir, det här. Jag vill ha ett friskt barn och klara mig utan förlossningsskador. Om jag skriker och gråter och blir hysterisk och tigger om all bedövning i världen under tiden, ja då får det bli så. Vi har läst på om smärtlindringsmetoder. Jag har inte läst på om förlossningsskador. Jag kommer att lita på min barnmorska. Min man kommer att göra sitt yttersta för att hålla mig lugn (han brukar vara bra på det). I övrigt ska jag bara hänga med, utan prestige eller tankar om hur det borde vara.

Jag har mått så infernaliskt dåligt psykiskt under den här graviditeten, med panikångestattacker och sömnsvårigheter till följd av navelsträngsproblemen, blödningar och min fina släktings sjukdom. Ångesten lugnade sig lite före jul, för att ta ny fart precis efter nyår. Nya klöskänslor i bröstet, hög puls, andningssvårigheter, irrationell dödsskräck. Jag hade svårt att förstå varifrån den förnyade ångesten kom, speciellt när allt verkade bra med Lillpotäten. Och plötsligt en dag i slutet av januari så var ångesten bara borta. Det var som att vakna upp efter en lång influensa och märka att febern hade gått ner och aptiten återvänt. Allt som var jobbigt förut är fortfarande jobbigt och stressande, men jag känner oro, inte ångest. Det är stor skillnad. Jag är trött och lite skakad fortfarande, och ångesten varade så länge att jag nog inte törs deklarera att den är borta för gott, men det är så befriande att må vettigt igen, att kunna se saker i dess rätta proportioner.

Den återkommande panikångesten har nog varit en bidragande orsak till att jag har skrivit så sällan. Tidigare har jag alltid tyckt att det är bäst att ventilera dåliga känslor, prata om dem, sätta namn på dem, för att bli av med dem. Sorgen över vår ofrivilliga barnlöshet har jag hanterat så här i bloggen, och inläggen har hjälpt mig få perspektiv. Men med panikångesten under graviditeten har det varit tvärt om. Det har blivit värre av att skriva om den. Jag vet inte varför, kanske för att den var så irrationell och märklig till att börja med. Det är konstigt, men nu har jag i alla fall en ny respekt för människor som inte vill gräva runt i sitt inre för att bli av med ångest. Ibland är distraktion faktiskt det bästa.

Det är mindre än en månad kvar till beräknad förlossning. Om bara en dryg vecka kommer Lillpotäten att räknas som fullgången. Lägenheten fylls av köpta, lånade och givna babyprylar. Vi har väntat och längtat i sju år. Det känns märkligt att väntan och längtan kanske snart är över.

Annonser

17 responses to “Helt normalt (v 37, 36+4)

  1. Hej Ebba. Vad härligt att höra att du känner dig mer normal och att allt annat dessutom är normalt, normalt, normalt! Jag har följt dig tyst under ganska lång tid och hejat i bakgrunden utan att någonsin ge mig till känna. Jag tycker illa om att ge råd eftersom alla fungerar så olika och jag ju verkligen inte känner dig bara för att jag läst dina tankar här, men du påminner mig lite om mig själv ibland, och därför vill jag bara berätta hur det var för mig när jag väl fick min efterlängtade unge för snart sju år sedan (!). Jag är som du vetenskapligt skolad och analytisk och hade hanterat allt under ivf:er och graviditet genom att ta reda på fakta. Det passar mig och det verkar passa dig. Men när väl världens finaste barn kom (kanske kommer du inte att hålla med mig om detta i framtiden) så stod jag där och hade inga fakta alls, för jag hade slutat läsa på vid förlossningen. Jag hade ingen aning om hur amning och mjölkproduktion fungerar eller inte, jag visste inget om avslag eller hur man kan sova på olika sätt osv osv. Det gick ju bra ändå och kanske var det bara nyttigt för mig, men så här i efterhand kan jag tänka att det inte hade varit så dumt att ta reda på lite fakta i förväg också. Så att jag inte hade känt mig så ensam och osäker i de val jag gjorde och som ju blev bra för oss. Det var som att jag inte riktigt trodde på att det faktiskt skulle komma ett barn. (Men när det väl kom blev just jag så där illande förälskad som det ju är för en del, så inte tror jag att det skadade oss eller vår anknytning att jag inte riktigt trodde på henne). Stort lycka till från mig, innan jag försvinner in i garderobens mörker igen.
    /Katarina

    • Hej Katarina!
      Jag HAR läst på, både om förlossning och spädbarnstid. Vad jag menar är att jag tror att det är svårt att förbereda sig för förlossningen. Det kommer att vara annorlunda än allt annat jag gjort i mitt liv, så jag försöker förhålla mig ödmjuk inför den. Det enda jag aktivt undvikit är berättelser om förlossningsskador, för det hjälper inte att tänka på allt som kan gå fel. Så menar jag. Jag tror för övrigt att det är lite farligt att bestämma för mycket i förväg hur man vill ha det. ”Jag ska föda utan smärtlindring” t.ex. Och så behöver man epidural och känner sig misslyckad. Det blir som det blir tänker jag. Jag vet vilka smärtlindringsformer som finns, så får jag se vad jag behöver.
      / Ebba

  2. Så härligt att läsa att allt är bra och att ni snart är i mål! Ni har en fantastisk resa framför er 🙂

  3. Så underbart att höra! Nära nära nu 💚

    Det var lustigt nog en av mina rädslor, att tappa kontrollen. Men jag hade grym hjälp av profylaxkursen där, jag hade något att fokusera på och det blev aldrig så jobbigt. Profylax är verkligen nåt jag rekommenderar!

    Jag tänker på Katarinas kommentar ovan, jag var likadan. Jag visste hur man skulle försöka bli gravid men visste inte ett jota om att _vara_ gravid. Bebisar sen ska vi inte tala om 😉 Men jag upplevde det aldrig som jobbigt, jag var mer förvånad att de släppte hem en från BB utan instruktionsboken. Jag tycker fortfarande att vi mest gissar om vad som är bäst väg att gå!

    Lilla busbebis, ja nog har hon vilja 💚
    Kram och lycka till

  4. Gud va fort det har gått! Känns som du blev gravid för bara några veckor sedan. Skönt att du mår bättre rent psykiskt. Jag kan tänka mig att man är ännu mer orolig när det blir lite komplikationer, när man genomgått många IVF-försök. Jag kan tänka mig själv som sjukt orolig och av oro mår man ju inte särskilt bra heller. Jag hoppas att förlossningen går bra om några veckor. Tänker på dig ibland. På sätt och vis så är det lite skönt när alla som har bloggat om IVF släpper bloggandet ett tag. När man håller på med behandling efter behandling så vill man (eller jag ska jag skriva) inte läsa om graviditetssymptom. Blir jag gravid (eller om jag är det…) kommer jag inte heller skriva så mycket om själva graviditeten, har jag bestämt. Men vi är ju alla så olika och har olika behov.
    Din blogg var en av de första IVF-bloggarna jag började följa och jag tycker fortfarande att det är en av de bästa – om inte den bästa. Eftersom du skrivit sakligt, känslomässigt och väldigt informativt om IVF och allt runtomkring!
    Stor kram! ❤

    • Tack för berömmet!
      Gravidblogga eller inte, det är frågan. Alla får ju skriva vad de vill i sin egen blogg. Jag slutade följa en del f.d. IVF-bloggar, inte när de blev gravida utan när det blev mammabloggar av det. Fast jag har nog alltid sett det som mitt ansvar, att sluta följa bloggar när jag inte längre är intresserad av innehållet. Jag kom ihåg att byta kategori till ”gravid” på ivfbloggar-bloggen i alla fall, så att ingen ny snubblar in av misstag. Får se om jag lyckas byta kategori efter graviditeten med 🙂
      Lycka till med ruvandet! Jag hoppas verkligen att det är er tur nu! Men det är just tur man måste ha i detta påfrestande lotteri. Kram

  5. Härligt att läsa hur ni mår och att allt går åt rätt håll, det var på tiden med ett inlägg ;].

    • Tack! Får se när jag samlat ihop till nästa inlägg… Läste din blogg förresten, hade ju inte fattat vem du var. Grattis till lillasyster, så ofantligt roligt!

  6. Härligt att höra att allt går framåt som det ska och att ni snart är i mål trots komplikationer med navelsträng. Jag tror det är många av oss som kämpar/kämpat med flertalet ivf:er under flera år som har svårt att njuta av graviditeten och istället känner massa oro. Man har ju fått ta så många besvikelser redan varför skulle plötsligt graviditeten gå bra tror jag att jag kommer tänka om jag någonsin blir gravid. Det är liksom inte klart förrän babysen är förlöst och man ser att den är frisk och kry. Först då tänker jag mig att jag kommer kunna släppa oro och pusta ut och njuta. Skönt att din värsta ångest släppt nu i alla fall och hoppas att det förblir så!

    Stort lycka till med förlossningen nu!!
    Kram

  7. Hej!
    Halkade in i din blogg när jag sökte fakta om ivf behandlingar i andra länder. Själv har jag två ivf behandlingar bakom mig, en 1994 och den sista 2003, som resulterade i trillingar och tvillingar. Spännande att läsa hur det går till ”nuförtiden”, inte bara i Sverige utan även i Tyskland. Jag skulle vilja veta lite mer om förhållandena där jämfört med Sverige, och undrar om det är ok att ställa lite frågor framöver…?
    Ser ju att det är dags för förlossning hos er snart (kejsarsnitt för min del båda gångerna) och vill önska Herzliche Glückswünsche inför allt som ligger framför er nu.!!!

    Många hälsningar från en fembarnsmor med rötter i Tyskland (fast aldrig bott där….tyvärr)

    • Oj, då är du en riktig IVF-veteran! Med tvillingar och trillingar gissar jag att du fick flera embryon per återföring?
      Fråga gärna om tyska IVF-regler. Jag tror att jag har skrivit om det mesta jag känner till. Största skillnaden är att tysk lagstiftning är mycket strängare (ingen äggdonation, förbjudet att frysa embryon t.ex) samt att man betalar minst hälften själv, men kan få syskonförsök finansierade.

  8. Nu måste beräknat datum vara nära. Sååå spännande! Hoppas ni orkar uppdatera när hon är här

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s