Monthly Archives: april 2016

Diagnos: Endometrios

Jag har genomgått en halv miljard fertilitetsutredningar i två olika länder. Experter har petat på mig, blodprovat, ultraljudat och stoppat instrument i mina privata delar. Min man har också blivit petad på, men inte alls lika mycket. Under alla dessa undersökningar har ingen kunnat hitta något fertilitetsrelaterat fel på mig, utom en viss tendens till polycystiska äggstockar, men jag har ägglossning minst tio gånger om året så det är knappast orsaken till vår mångåriga ofrivilliga barnlöshet. Min man har dålig spermiemotilitet, men ingen vet varför, för han är fullt frisk i övrigt och alla hormonvärden är fina.

Hursomhelst fick vi diagnosen manlig subfertilitet och den rekommenderade behandlingen assisterad befruktning med mikroinjektion (ICSI). I Sverige gjordes både vanlig IVF och ICSI, med lika bra befruktningsresultat.

Efter tre hela IVF-försök, sex återföringar (tre färska, tre frysta) av totalt nio fina embryon fick vi äntligen en stabil graviditet och ett levande och underbart friskt barn. Ofattbar lycka. Det tog sju år och obegripligt många IVF-försök. Nu är det möjligt att man misslyckas med så många IVF-försök bara på ren förbannad otur, men jag har ändå undrat under dessa år. Varför blir jag aldrig gravid, när vi får så många ägg och så fina embryon varje gång? Hur mycket förbenad otur får man ha egentligen?

Något klart svar har vi fortfarande inte. Vi fick en Lillpotät till sist, på det nionde embryot, och det är en himmelsk tur, så komplett infertila var vi inte. Men jag har fått en ledtråd till de upprepade misslyckandena.

Lillpotäten föddes med akutsnitt en natt. På tredje dagen efter snittet kom förlossningsläkaren in på BB-avdelningen för att prata med mig. Hon berättade att operationsteamet vid kejsarsnittet hade upptäckt stora endometrioshärdar, på baksidan av min livmoder och på äggstockarna. Inga sammanväxningar, men tillräckligt mycket endometrios för att det skulle upptäckas när de egentligen inte letade efter det.

Jag har endometrios. Herregud.

Jag hade inte hört talas om endometrios innan vi började fertilitetsutredningen, trots att det är en så vanlig sjukdom, vilket inte är konstigt, för få har hört talas om det innan de eller någon närstående drabbas. Men när jag väl hörde talas om den (och flera läkare har undersökt mig utan att finna skäl att tro att jag har det) tänkte jag ofta att jag var lyckligt lottad som i alla fall inte har endometrios. Det är en vidrig sjukdom, som om Sigmund Freud hade fantiserat ihop en skräckfilm, komplett med en vandrande livmoderslemhinna, blod och smärtor.

Jag diskuterade saken med förlossningsläkaren, som undrade om jag hade utretts för endometrios, och det har jag ju inte. Jag har inga av de typiska symptomen (min mensvärk är kraftig, men hanterbar med ipren, och infertiliteten har vi ju trott är enbart manlig faktor) och säker endometriosdiagnos kan enbart ställas genom att öppna magen och se efter. Vilket nu gjordes med mig, fast av ett annat skäl.

Jag fick ett barn, ett ärr på magen och en endometriosdiagnos. Det är ju inte helt osannolikt att min obehandlade endometrios är orsaken till att det tog så lång tid för mig att bli gravid, till och med med IVF. Endometrios innebär ju en pågående inflammation, med allt vad det innebär av belastning på kroppen.

Av allt som hände den där konstiga natten då Lillpotäten kom till oss, med värkar och akutsnitt, är det endometriosdiagnosen jag har haft svårast att förlika mig med. Jag har ju egentligen inte haft några symptom tidigare, men tänk om graviditeten och alla hormonstormar triggar sjukdomen? Och hur kommer det att bli med embryona vi har kvar i frysen? Nu när jag känner värkstick i magen tänker jag genast ”endometrios?” även om det troligast är smärta från snittet, tarmar som försöker hitta sin plats eller äggstockar som vaknar igen.

Lyckligtvis bor jag i ett landsting som tror på att behandla endometrios. En remiss är skickad till länssjukhusets endometriosklinik. Jag hoppas på svar och adekvat behandling där.

Fortsättning följer, hursomhelst. Jag kommer nog att få skäl att skriva om fertilitetsrelaterade åkommor framöver också, även om vi inte är ofrivilligt barnlösa längre.

 

Annonser

Hon är här nu

… och hon är ljuvlig.

I v 40+6 på eftermiddagen fick jag värkar. Först var 20:e minut, därefter intensivare. Under natten kom de var femte minut, för att glesna nästa förmiddag. På kvällen var jag så trött att vi åkte till förlossningen. Trots glesa värkar var jag öppen 6 centimeter. Bebis på gång! Men det visade sig att vår busiga Lillpotät hade ofixerat sig och låg snett igen. Rummet fylldes av folk, förlossningsläkare (flera) tillkallades och vid midnatt var saken klar: Lillpotäten kunde inte födas vaginalt. Det blev akut kejsarsnitt.

Akut snitt efter mer än ett dygns värkarbete var ungefär mitt mardrömsscenario för förlossningen. Men när det väl hände så kändes allt okej. Personalen var proffsig och empatisk. Jag hade CTG-elektroder på magen och hela tiden berättade de för mig att min bäbis mådde bra. Allt var tydligt förklarat och motiverat. Vi åkte till operationen. Min man var med. Jag fick spinalbedövning. Och så var hon ute, en pigg och kry liten flicka med aptit på livet. Vi fick gosa på operationsbordet medan jag syddes ihop. Sedan skickades jag till uppvaket och min man fick vår dotter i famnen.
Några timmar senare, när jag kunde röra fötterna igen, fick vi återförenas på BB alla tre. Lillpotäten lades till mitt bröst och hon kände genast igen mig. Min dotter, fyra timmar gammal.

Sju år av blod och tårar slutade med en förlossning jag hade varit rädd för, men DET VAR HELT OKEJ. Vägen till vår dotter blev inte alls som jag hade tänkt, men det blev helt fantastiskt ändå.

Hon är här nu. Jag gråter av kärlek till henne (och lite av hormoner…) varje gång hon ler eller när min man ömsint kysser hennes fjuniga huvud.

Hon är här nu och det var värt all sorg och all smärta, varenda spruta och alla minus, värkarna och smärtan i snittet.

Hon är här nu, och jag önskar ingenting annorlunda.