Diagnos: Endometrios

Jag har genomgått en halv miljard fertilitetsutredningar i två olika länder. Experter har petat på mig, blodprovat, ultraljudat och stoppat instrument i mina privata delar. Min man har också blivit petad på, men inte alls lika mycket. Under alla dessa undersökningar har ingen kunnat hitta något fertilitetsrelaterat fel på mig, utom en viss tendens till polycystiska äggstockar, men jag har ägglossning minst tio gånger om året så det är knappast orsaken till vår mångåriga ofrivilliga barnlöshet. Min man har dålig spermiemotilitet, men ingen vet varför, för han är fullt frisk i övrigt och alla hormonvärden är fina.

Hursomhelst fick vi diagnosen manlig subfertilitet och den rekommenderade behandlingen assisterad befruktning med mikroinjektion (ICSI). I Sverige gjordes både vanlig IVF och ICSI, med lika bra befruktningsresultat.

Efter tre hela IVF-försök, sex återföringar (tre färska, tre frysta) av totalt nio fina embryon fick vi äntligen en stabil graviditet och ett levande och underbart friskt barn. Ofattbar lycka. Det tog sju år och obegripligt många IVF-försök. Nu är det möjligt att man misslyckas med så många IVF-försök bara på ren förbannad otur, men jag har ändå undrat under dessa år. Varför blir jag aldrig gravid, när vi får så många ägg och så fina embryon varje gång? Hur mycket förbenad otur får man ha egentligen?

Något klart svar har vi fortfarande inte. Vi fick en Lillpotät till sist, på det nionde embryot, och det är en himmelsk tur, så komplett infertila var vi inte. Men jag har fått en ledtråd till de upprepade misslyckandena.

Lillpotäten föddes med akutsnitt en natt. På tredje dagen efter snittet kom förlossningsläkaren in på BB-avdelningen för att prata med mig. Hon berättade att operationsteamet vid kejsarsnittet hade upptäckt stora endometrioshärdar, på baksidan av min livmoder och på äggstockarna. Inga sammanväxningar, men tillräckligt mycket endometrios för att det skulle upptäckas när de egentligen inte letade efter det.

Jag har endometrios. Herregud.

Jag hade inte hört talas om endometrios innan vi började fertilitetsutredningen, trots att det är en så vanlig sjukdom, vilket inte är konstigt, för få har hört talas om det innan de eller någon närstående drabbas. Men när jag väl hörde talas om den (och flera läkare har undersökt mig utan att finna skäl att tro att jag har det) tänkte jag ofta att jag var lyckligt lottad som i alla fall inte har endometrios. Det är en vidrig sjukdom, som om Sigmund Freud hade fantiserat ihop en skräckfilm, komplett med en vandrande livmoderslemhinna, blod och smärtor.

Jag diskuterade saken med förlossningsläkaren, som undrade om jag hade utretts för endometrios, och det har jag ju inte. Jag har inga av de typiska symptomen (min mensvärk är kraftig, men hanterbar med ipren, och infertiliteten har vi ju trott är enbart manlig faktor) och säker endometriosdiagnos kan enbart ställas genom att öppna magen och se efter. Vilket nu gjordes med mig, fast av ett annat skäl.

Jag fick ett barn, ett ärr på magen och en endometriosdiagnos. Det är ju inte helt osannolikt att min obehandlade endometrios är orsaken till att det tog så lång tid för mig att bli gravid, till och med med IVF. Endometrios innebär ju en pågående inflammation, med allt vad det innebär av belastning på kroppen.

Av allt som hände den där konstiga natten då Lillpotäten kom till oss, med värkar och akutsnitt, är det endometriosdiagnosen jag har haft svårast att förlika mig med. Jag har ju egentligen inte haft några symptom tidigare, men tänk om graviditeten och alla hormonstormar triggar sjukdomen? Och hur kommer det att bli med embryona vi har kvar i frysen? Nu när jag känner värkstick i magen tänker jag genast ”endometrios?” även om det troligast är smärta från snittet, tarmar som försöker hitta sin plats eller äggstockar som vaknar igen.

Lyckligtvis bor jag i ett landsting som tror på att behandla endometrios. En remiss är skickad till länssjukhusets endometriosklinik. Jag hoppas på svar och adekvat behandling där.

Fortsättning följer, hursomhelst. Jag kommer nog att få skäl att skriva om fertilitetsrelaterade åkommor framöver också, även om vi inte är ofrivilligt barnlösa längre.

 

Annonser

9 responses to “Diagnos: Endometrios

  1. Så skönt att ni fått er lillpotät tillsist… vilket kämpande! Och tänk om det är endometriosen som ställt till det alla år utan att ni vetat om det. Inte för att jag vet vad man gör åt det eller gör för att förenkla en graviditet om man har endometrios, men det är iallafall skönt att veta vad som kan orsaka det.

    Jag reagerade på en sak dock…. du skriver att du äter ipren mot menssmärtor. Om du någon gång funderar på att skaffa fler barn- skippa iprenen. Den kan nämligen också ställa till det. Enligt fass: ”Användning av ibuprofen kan minska fertilitet och rekommenderas ej till kvinnor som önskar bli gravida. Uppehåll i ibuprofenbehandling av kvinnor som har svårt att bli gravida eller som genomgår infertilitetsundersökningar bör övervägas.”
    Du kanske kände till detta och inte åt Ipren medans ni försökte bli gravida, men om du inte hade koll, så vet du det nu… tills nästa gång 😉

    Grattis igen till en lillpotät!!! 😀
    Anna i gbg…..

    • Ingen ipren medan vi IVF:ade.
      Men jag träffade en apotekare en gång som sa att det inte var någon fara (han hade nog inte läst FASS), och jag kan inte minnas att läkarna någonsin avrått mig från att använda Ipren under behandlingarna. Eller så frågade de en gång, och jag har helt enkelt glömt bort det.

  2. På mig konstaterade man lättare variant endometrios efter titthålsoperation. Och jag hade/har inte ont av den tack och lov men gravid blev jag inte heller. Pippade på klockan hjälpte inte trots konstaterad ägglossning. Många fina embryo men ingen graviditet. På femte insättningen letade sig ett ändå plus till oss. Bebis fick vi. Det krångliga med hela kråksång arrangemanget är att vad jag fått förstå är svår endometrios inte alltid lika med ont eller infertilitet eller vice versa. Du kan ha jättesnälla men bli gravid i ett naffs eller inte ha ont alls men vara helt misärlik down under. Till mig har man sagt som så att graviditeten skulle kunna läka ut endometriosen men det är väl att hoppas på för mycket. Får några botemedel än så länge finns ju inte så det är bara att hålla gott mod och tänka styrketramar till de kvinnor som lider av sin.

    Grattis till er bebis! Kejsarsnitt blev det här med och förutom oron över barnets hälsa går barnets pappa fortfarande runt stolt som en tupp.

    • Endometrios är lurigt. Jag har ju aldrig lidit av det, så jag försöker att inte tänka så mycket på det. Får väl ta upp det till diskussion om det blir syskonförsök så småningom.

      Grattis till bebis!

  3. Men så konstigt! Jag fick iofs frågan i somras av gynekologen om jag har endo – hade då en (i mina ögon) enorm chokladcysta på en aäggstocken. Det är inget som någonsin kommit på tal innan…

    Hur mår ni nu? Hur mår lillpotäten?

    Kram

    • Det här är en mystisk sjukdom… Att öppna buken och se efter är ju enda säkra diagnosmetoden. Men jag lider ju inte av det, så jag får väl helt enkelt ta det lugnt. Finns ju ett litet barn att oroa sig för istället 🙂
      Vi mår fint, hon växer så det knakar, och jag krymper i samma takt, precis som det ska vara.

  4. Ett stort grattis först och främst! Så fantastiskt att ni fått lyckan att bli föräldrar till en underbar lillpotät! Och grattis till ert barn också måste jag säga, som är så efterlängtad! Har hoppats så för er och gläder mig verkligen. Ang diagnosen, så är det fantastiskt att det finns en endometriosklinik där du kan få adekvat hjälp. Det finns inte överallt och det är milt sagt förvånande att man inte funderat på endometrios i ditt fall. Jag fick min diagnos för 13 år sedan när få inom sjukvården ens hört talas om endometrios. Hade haft menssmärtor som krävt alvedon o liknande, men hanterbart ändå tyckte jag. Endometrios innebär inte alltid ambulansfärd till sjukhus vid menstruation, om du förstår vad jag menar. Min endometrios skulle nog inte upptäckts förrän långt, långt senare om alls, ifall det inte varit för en chokladcysta på ena äggstocken (som jag inte visste att jag hade) som brast. Fick fruktansvärd smärta, feber och kunde knappt gå i dagar efteråt. Ett vaginalt ultraljud senare såg man fler chokladcystor på äggstocken och vid titthåls-op hittade läkare endo-vävnad i bukhålan, bukhinnan, livmodern överallt.. Men det du ska ta med dig är att endometrios är behandlingsbart! Och – en graviditet hjälper – den triggar inte endometriosen! När jag fick min diagnos av Sveriges främste expert som även forskade på endometrios rekommenderade hon att jag skulle försöka bli gravid. Lättare sagt än gjort som 23-årig singelstudent… Men jag hade tur och fick och får bra behandling. har inga men eller känningar av det idag. Behandlingen brukar vara Synarela som många här säkert är bekanta med. Sedan har jag fått Provera som förhindrar menstruation, både som spruta och i tablettform. Detta hjälper kroppen att läka ut. När läkarna efter ett antal år ville se om endometriosen läkt gjorde de en magnetröntgen (tror jag det var iaf – länge sedan nu). Man måste alltså inte göra titthåls-op för att se hur det ser ut. Men det är väl dyrt att använda som diagnosmetod.. Hursomhelst kan jag tänka mig att diagnosen måste vara svår att förlika sig med, särskilt som den kommer så sent. Men bra ändå att den upptäckts! All lycka till er tre nu!

    • Tackar!
      Behandling finns, men om jag inte lider av det så behövs det nog inte… Jag har lugnat ner mig lite nu. Det ordnar sig nog det här. Det ljuvliga lilla nya livet tar all energi, så jag hinner liksom inte oroa mig för mig själv så mycket 🙂

  5. Pingback: Vad endometriosläkaren sa | Ebbas potatisar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s