Author Archives: Ebba

Piller och ångest 

Jag fick minipiller mot endometrios. Ungefär samtidigt fylldes nyhetsmedierna av olika studier som visar att kvinnor som använder hormonbaserade preventivmedel löper ökad risk för depression. Minipiller är värre än kombinerade p-piller.

Jaha. Boten är värre än soten, eller? Riskera depression efter lång barnlöshet och en riktigt tuff graviditet, bara för att endometriosen eventuellt kan bli värre? Jag knaprade piller och var inte så glad. Dagarna gick. 

En kväll fick jag plötsligt ångestkänningar igen. Inte så farligt, men jag kände igen de hemska tankemönstren från graviditeten. Jag förstod inte varför. Stress? 

Nästa morgon upptäckte jag att jag hade glömt ta gårdagens piller. Ångesten var troligen ett direkt resultat av hormonförändringarna när jag glömde min dagliga progesterondos. 

Nu knaprar jag piller betydligt villigare. För mig verkar det här med att hålla en artificiellt jämn hormonnivå vara en fantastisk idé. Jag mår dåligt vid hormonförändringar. Äta medicin i femton år framstår med ens mycket mera attraktivt. Vad som helst som håller ångesten borta.

Vad endometriosläkaren sa

Jag fick ju en endometriosdiagnos i samband med det akuta kejsarsnittet. Jag fick även en remiss till länets endometriosmottagning, med en varning om att väntetiderna är långa. Eftersom jag aldrig har haft några besvär av min endometrios så tänkte jag att jag skulle få vänta i evigheter. Vilket egentligen vore rimligt, för det finns ju gott om folk som har rejäla problem med sin endometrios. Men bara fem månader senare kom det en kallelse, med lätt hotfulla formuleringar om att jag skulle bli utan vård om jag inte dök upp. Jaja, hårt tryck på endometriosvården. 

Jag dök upp på rätt tid hos läkaren. Hon frågade ingående om min medicinska historia, speciellt mensvärk (mycket, men hanterlig med värktabletter) och blödningar  (rikliga). Gynundersökningen visade att slemhinnorna var sköra, och livmoderslemhinnan var tunn och blodfattig. Det här är typiskt när man ammar, och bra för min kropp. Endometriospatienter ska helst inte blöda alls. (Det här är lite intressant information för endopatienter: Det är en bra idé att kämpa på med amningen, för det håller mensen borta.)

Eftersom jag aldrig haft några större besvär av min endometrios, tänkte jag att läkaren bara skulle konstatera hur det var och sedan skicka hem mig utan åtgärd. Så blev det inte. Hon ville starta behandling pronto. Just nu har jag inga sammanväxningar av endometriosen, men om jag blöder mycket i framtiden kan mina symptom bli värre. Jag protesterade lite, troligen har jag ju haft endometrios i tjugo år, men läkaren menade att det vore skadligt för min kropp med obehandlad endometrios.

Jag fick recept på minipiller med progesteron. Trogna läsare av den här bloggen vet att jag inte är speciellt förtjust i progesteron. Faktum är att jag ogillar hormonbaserade preparat över huvud taget. Nu när jag är klar med IVF hade jag hoppats slippa. Jag beklagade mig för min man. Han föreslog mjukt att jag kanske inte är så mycket motståndare till hormonbaserade mediciner som till endometrios. Och det ligger ju onekligen något i det. 

Vi får se hur det går nu. Pillerknaprandet har precis börjat. En intressant bieffekt är att endometriosmedicinen även är ett preventivmedel, vilket ju är ett gigantiskt skämt för någon som varit ofrivilligt barnlös i sju år.

Fortsättning följer. 

En människa blir till 

Ett mirakel. Det finns inget bättre ord.

Vi som har kämpat med IVF och andra behandlingar mot ofrivillig barnlöshet vet att det är svårt det här med att bli gravid. En spermie, ett ägg och tusen saker som måste stämma exakt för att det ska bli en stabil graviditet och ett levande barn. Det är ett underverk när det lyckas. Vetenskapligt förklarat, men likafullt ett underverk. 

Men sedan. Det lilla barnet finns här i världen, ett underligt litet däggdjur som behöver massor av omsorg. Gradvis ökar kontakten med omvärlden tills det en dag faktiskt är kommunikation det handlar om. 

Vår älskade dotter, vår efterlängtade lilla potatis är en människa nu. Vi pratar med henne och hon jollrar till svar. Hon ler, skrattar och protesterar om vartannat. Hon känner igen oss och lär sig nya saker varje dag.

Det började med två celler. Det blev en människa med ett eget medvetande och en egen personlighet. 

Hur är det ens möjligt? Varifrån kom hon, denna fantastiska människa som är vårt barn? Hon var så liten och hjälplös när hon föddes och nu har hon åsikter om tillvaron. 

Det är ett mirakel. 

Diagnos: Endometrios

Jag har genomgått en halv miljard fertilitetsutredningar i två olika länder. Experter har petat på mig, blodprovat, ultraljudat och stoppat instrument i mina privata delar. Min man har också blivit petad på, men inte alls lika mycket. Under alla dessa undersökningar har ingen kunnat hitta något fertilitetsrelaterat fel på mig, utom en viss tendens till polycystiska äggstockar, men jag har ägglossning minst tio gånger om året så det är knappast orsaken till vår mångåriga ofrivilliga barnlöshet. Min man har dålig spermiemotilitet, men ingen vet varför, för han är fullt frisk i övrigt och alla hormonvärden är fina.

Hursomhelst fick vi diagnosen manlig subfertilitet och den rekommenderade behandlingen assisterad befruktning med mikroinjektion (ICSI). I Sverige gjordes både vanlig IVF och ICSI, med lika bra befruktningsresultat.

Efter tre hela IVF-försök, sex återföringar (tre färska, tre frysta) av totalt nio fina embryon fick vi äntligen en stabil graviditet och ett levande och underbart friskt barn. Ofattbar lycka. Det tog sju år och obegripligt många IVF-försök. Nu är det möjligt att man misslyckas med så många IVF-försök bara på ren förbannad otur, men jag har ändå undrat under dessa år. Varför blir jag aldrig gravid, när vi får så många ägg och så fina embryon varje gång? Hur mycket förbenad otur får man ha egentligen?

Något klart svar har vi fortfarande inte. Vi fick en Lillpotät till sist, på det nionde embryot, och det är en himmelsk tur, så komplett infertila var vi inte. Men jag har fått en ledtråd till de upprepade misslyckandena.

Lillpotäten föddes med akutsnitt en natt. På tredje dagen efter snittet kom förlossningsläkaren in på BB-avdelningen för att prata med mig. Hon berättade att operationsteamet vid kejsarsnittet hade upptäckt stora endometrioshärdar, på baksidan av min livmoder och på äggstockarna. Inga sammanväxningar, men tillräckligt mycket endometrios för att det skulle upptäckas när de egentligen inte letade efter det.

Jag har endometrios. Herregud.

Jag hade inte hört talas om endometrios innan vi började fertilitetsutredningen, trots att det är en så vanlig sjukdom, vilket inte är konstigt, för få har hört talas om det innan de eller någon närstående drabbas. Men när jag väl hörde talas om den (och flera läkare har undersökt mig utan att finna skäl att tro att jag har det) tänkte jag ofta att jag var lyckligt lottad som i alla fall inte har endometrios. Det är en vidrig sjukdom, som om Sigmund Freud hade fantiserat ihop en skräckfilm, komplett med en vandrande livmoderslemhinna, blod och smärtor.

Jag diskuterade saken med förlossningsläkaren, som undrade om jag hade utretts för endometrios, och det har jag ju inte. Jag har inga av de typiska symptomen (min mensvärk är kraftig, men hanterbar med ipren, och infertiliteten har vi ju trott är enbart manlig faktor) och säker endometriosdiagnos kan enbart ställas genom att öppna magen och se efter. Vilket nu gjordes med mig, fast av ett annat skäl.

Jag fick ett barn, ett ärr på magen och en endometriosdiagnos. Det är ju inte helt osannolikt att min obehandlade endometrios är orsaken till att det tog så lång tid för mig att bli gravid, till och med med IVF. Endometrios innebär ju en pågående inflammation, med allt vad det innebär av belastning på kroppen.

Av allt som hände den där konstiga natten då Lillpotäten kom till oss, med värkar och akutsnitt, är det endometriosdiagnosen jag har haft svårast att förlika mig med. Jag har ju egentligen inte haft några symptom tidigare, men tänk om graviditeten och alla hormonstormar triggar sjukdomen? Och hur kommer det att bli med embryona vi har kvar i frysen? Nu när jag känner värkstick i magen tänker jag genast ”endometrios?” även om det troligast är smärta från snittet, tarmar som försöker hitta sin plats eller äggstockar som vaknar igen.

Lyckligtvis bor jag i ett landsting som tror på att behandla endometrios. En remiss är skickad till länssjukhusets endometriosklinik. Jag hoppas på svar och adekvat behandling där.

Fortsättning följer, hursomhelst. Jag kommer nog att få skäl att skriva om fertilitetsrelaterade åkommor framöver också, även om vi inte är ofrivilligt barnlösa längre.

 

Hon är här nu

… och hon är ljuvlig.

I v 40+6 på eftermiddagen fick jag värkar. Först var 20:e minut, därefter intensivare. Under natten kom de var femte minut, för att glesna nästa förmiddag. På kvällen var jag så trött att vi åkte till förlossningen. Trots glesa värkar var jag öppen 6 centimeter. Bebis på gång! Men det visade sig att vår busiga Lillpotät hade ofixerat sig och låg snett igen. Rummet fylldes av folk, förlossningsläkare (flera) tillkallades och vid midnatt var saken klar: Lillpotäten kunde inte födas vaginalt. Det blev akut kejsarsnitt.

Akut snitt efter mer än ett dygns värkarbete var ungefär mitt mardrömsscenario för förlossningen. Men när det väl hände så kändes allt okej. Personalen var proffsig och empatisk. Jag hade CTG-elektroder på magen och hela tiden berättade de för mig att min bäbis mådde bra. Allt var tydligt förklarat och motiverat. Vi åkte till operationen. Min man var med. Jag fick spinalbedövning. Och så var hon ute, en pigg och kry liten flicka med aptit på livet. Vi fick gosa på operationsbordet medan jag syddes ihop. Sedan skickades jag till uppvaket och min man fick vår dotter i famnen.
Några timmar senare, när jag kunde röra fötterna igen, fick vi återförenas på BB alla tre. Lillpotäten lades till mitt bröst och hon kände genast igen mig. Min dotter, fyra timmar gammal.

Sju år av blod och tårar slutade med en förlossning jag hade varit rädd för, men DET VAR HELT OKEJ. Vägen till vår dotter blev inte alls som jag hade tänkt, men det blev helt fantastiskt ändå.

Hon är här nu. Jag gråter av kärlek till henne (och lite av hormoner…) varje gång hon ler eller när min man ömsint kysser hennes fjuniga huvud.

Hon är här nu och det var värt all sorg och all smärta, varenda spruta och alla minus, värkarna och smärtan i snittet.

Hon är här nu, och jag önskar ingenting annorlunda.

Lyckliga förlossningsberättelser efterlyses! (v 40, 39+6)

Det börjar närma sig final för den här graviditeten. BF imorgon. Obegripligt trött. Sammandragningar men inga värkar än.
Och precis då kan man läsa i varenda dagstidning om en stackars kvinna och hennes nyfödda barn som dött under förlossningen i Växjö.
Och det är så fruktansvärt på så många sätt, men jag fixar inte sådana nyheter just nu. Så snälla fina vänner i bloggosfären, nu behöver jag hjälp att hitta bra, positiva, lyckliga förlossningsberättelser som slutar med friska barn i varma famnar. Jag törs inte googla själv. Inga komplikationer, inga akuta kejsarsnitt, inga problem. Bara fina glada problemfria förlossningar. Finns det?
Tack.

Helt normalt (v 37, 36+4)

Det blir långt mellan inläggen nu. Jag är ganska trött, och det är ju helt normalt så här sent i graviditeten. Min man påpekade idag att jag verkar vara en bättre IVF-bloggare än gravid-bloggare, och det ligger något i det. Jag har haft mer att säga om fertilitetsbehandlingar och samhällets skeva syn på ofrivillig barnlöshet än jag har att säga om min graviditet.

Men det finns saker att säga om graviditeten. Den verkar ha blivit helt normal till sist. Vi har ju fått gå på två extra ultraljud för att kolla Lillpotätens tillväxt. Med bara en artär i navelsträngen fanns det risk för att hennes tillväxt skulle hämmas och i sådana fall skulle hon bli utplockad snabbare. Vid ultraljudet strax före nyår var Lillpotätens storlek  inom normalintervallet, men en liten smula under genomsnittet. Helt normal och inga tecken på tillväxthämning. Vid ultraljudet i slutet av januari låg hon till och med strax över genomsnittet. Normalt, normalt, normalt, sa läkaren. Och moderkakan har flyttat upp sig, så även där var allt normalt. Jag träffar min barnmorska varannan vecka, och allt har hittills varit normalt då med, blodtryck, blodsocker, Hb-värde, vikt och magmått. Normalt, normalt, normalt.

Det enda som inte har varit normalt är att Lillpotäten inte ville vända sig själv. I vecka 35 låg hon fortfarande på diagonalen, utan tecken på att vilja vända sig med huvudet nedåt. Envis och på tvären, precis som sin mor. Jag vill ändå heja lite på min dotter som redan visar prov på självständighet, men helt praktiskt vid en förlossning är det ju inte med ett barn på tvären. Vi fick tid för vändning på vår förlossningsklinik. I fyra timmar var vi där, och gjorde alla möjliga mätningar och undersökningar av Lillpotäten och mig (normalt, normalt, normalt). Till sist fick jag en spruta brickanyl för att livmodern skulle slappna av, en läkare vände Lillpotäten på två minuter och så var det klart. När vi var ordentligt kontrollerade ett varv till, Lillpotäten och jag, fick vi gå. Så nu är väl det också helt normalt.

Min man och jag har hunnit gå på föräldrakurs. Det var intressant. Vi pratade förväntningar inför föräldraskapet och förlossningen. Jag vet inte vad jag har för förväntningar egentligen. Jag tror bara att det här kommer att bli annorlunda än allt annat jag har upplevt i mitt liv. Barnmorska som ledde kursen undrade om vi var rädda att tappa kontrollen (det är tydligen en vanlig rädsla hos blivande förstföderskor). Men jag vet inte ens vad det innebär att ha kontroll i en sådan här situation. Att vara rädd för att förlora den går liksom inte ens att definiera. Det blir som det blir, det här. Jag vill ha ett friskt barn och klara mig utan förlossningsskador. Om jag skriker och gråter och blir hysterisk och tigger om all bedövning i världen under tiden, ja då får det bli så. Vi har läst på om smärtlindringsmetoder. Jag har inte läst på om förlossningsskador. Jag kommer att lita på min barnmorska. Min man kommer att göra sitt yttersta för att hålla mig lugn (han brukar vara bra på det). I övrigt ska jag bara hänga med, utan prestige eller tankar om hur det borde vara.

Jag har mått så infernaliskt dåligt psykiskt under den här graviditeten, med panikångestattacker och sömnsvårigheter till följd av navelsträngsproblemen, blödningar och min fina släktings sjukdom. Ångesten lugnade sig lite före jul, för att ta ny fart precis efter nyår. Nya klöskänslor i bröstet, hög puls, andningssvårigheter, irrationell dödsskräck. Jag hade svårt att förstå varifrån den förnyade ångesten kom, speciellt när allt verkade bra med Lillpotäten. Och plötsligt en dag i slutet av januari så var ångesten bara borta. Det var som att vakna upp efter en lång influensa och märka att febern hade gått ner och aptiten återvänt. Allt som var jobbigt förut är fortfarande jobbigt och stressande, men jag känner oro, inte ångest. Det är stor skillnad. Jag är trött och lite skakad fortfarande, och ångesten varade så länge att jag nog inte törs deklarera att den är borta för gott, men det är så befriande att må vettigt igen, att kunna se saker i dess rätta proportioner.

Den återkommande panikångesten har nog varit en bidragande orsak till att jag har skrivit så sällan. Tidigare har jag alltid tyckt att det är bäst att ventilera dåliga känslor, prata om dem, sätta namn på dem, för att bli av med dem. Sorgen över vår ofrivilliga barnlöshet har jag hanterat så här i bloggen, och inläggen har hjälpt mig få perspektiv. Men med panikångesten under graviditeten har det varit tvärt om. Det har blivit värre av att skriva om den. Jag vet inte varför, kanske för att den var så irrationell och märklig till att börja med. Det är konstigt, men nu har jag i alla fall en ny respekt för människor som inte vill gräva runt i sitt inre för att bli av med ångest. Ibland är distraktion faktiskt det bästa.

Det är mindre än en månad kvar till beräknad förlossning. Om bara en dryg vecka kommer Lillpotäten att räknas som fullgången. Lägenheten fylls av köpta, lånade och givna babyprylar. Vi har väntat och längtat i sju år. Det känns märkligt att väntan och längtan kanske snart är över.