Category Archives: Uncategorized

När Ebbas potatisar blev LITTERATUR

Vi har ju skrivit en del här i bloggen, min man och jag. Det har handlat om att sätta ord på våra känslor inför barnlösheten, beskriva behandlingarna, diskutera vetenskap och ovetenskap i fertilitetsvärlden och helt enkelt orka med den livskris som infertilitet innebär.

Vi tänkte inte att vi skrev litteratur.

Men så påpekade Ullah (tack!) i en kommentar att vår blogg faktiskt är omnämnd i en litteraturvetenskaplig tidskrift, LIR.journal, där litteraturvetaren Katarina Bernhardsson har skrivit en artikel med rubriken ”Berättelser om brist. Bloggar om ofrivillig barnlöshet” i vilken hon analyserar hur heterosexuella kvinnor beskriver sin barnlöshet i tre olika bloggar. Ebbas potatisar är en av dem.

Alltså, mina texter har blivit analyserade. Det här är det märkligaste som har hänt mig på länge. Jag har blivit analyserad! Av en litteraturvetare! Jag blev riktigt upplivad av att läsa artikeln.

Bernhardsson jämför mitt perspektiv på barnlösheten med det som återfinns i två andra bloggar (Solig och Alltidmedmig – inga länkar ges). Om Ebbas potatisar skriver hon bland annat ”Hon ger tydligare uttryck för inte bara sorg utan också ilska och frustration, och hon strävar efter att tala till – och ibland kanske för – ett kollektiv. Dessutom skriver hon ofta humoristiska och satiriska inlägg.” (s 45-46).

Sagt av en litteraturvetare, så det så!

Bernhardsson är mycket tydlig med de etiska övervägandena i sin analys – det här är ju texter som inte var menade för litterär kritik – och det märks i hennes språkval. Det finns inga ord av kritik, bara ett analyserande av perspektiv och funderingar.

Läs gärna hennes artikel (länkad ovan)! Förutom blogganalyserna innehåller den även en intressant diskussion om barnlöshet i vår tid och hur man talar om det i offentligheten.

Min man läste också med stor förtjusning, men surade lite när han upptäckte att han blivit förpassad till en fotnot. Å andra sidan anar man att Bernhardsson har läst väldigt många bloggar innan hon valde ut några enstaka inlägg från tre bloggar för att illustrera sina teser, som främst handlar om heterosexuella kvinnors berättelser.

En sådan dag. Recenserad.

PS. Hur det är med mig och lillpotäten? Jo, vi lever. Lillpotäten sparkar. Ångesten kommer i sjok, men mer och mer sällan. MVC:s psykolog är sympatisk. Jag sover gott om natten. Lillpotätens pappa är lycklig och pussar magen. Jobbet är stressigt, vilket är bra för då hinner jag inte noja över annat. En dag i taget och snart är det jul.

Mycket annat nu (V16, 15+6)

Tänkte att jag skulle titta in här och uppdatera kort om vad som händer. På grund av allvarlig sjukdom hos en anhörig har vi haft stort stresspåslag och mycket annat att tänka på nu på sistone. Trots att det har blivit ett extra läkarbesök på grund av att Ebba har haft mindre blödningar, så har det helt enkelt inte funnits så mycket tid för reflektion.

Lillpotäten mår bra i alla fall. Det senaste ultraljudet som vi gjorde i förra veckan visar en liten silhuett som rör på sig och verkar stortrivas. Möjligen kan moderkakans läge ställa till med lite komplikationer inför förlossningen senare, men läkaren verkade tro att det antagligen kommer att rätta till sig av sig själv.

Bostadsletandet som vi påbörjat hamnar också i bakgrunden för tillfället. Ebba blev tvungen att införskaffa de första mammakläderna i helgen. Mycket snyggt blev det om man frågar mig.

Tydligen börjar barnet höra omkring den här veckan, så det kanske är dags att börja planera för barnets musikaliska fostran? Vad säger man till en bebis som har noll erfarenhet av världen utanför?

Den långsökta kopplingen mellan IVF och tandvård

Förra året när jag gick runt och väntade på att mensen skulle börja, så att vi kunde sätta igång med IVF 1, råkade jag tugga sönder en fyllning i en av mina tänder. Det vara bara att masa sig iväg till tandläkaren på momangen.

När vi flyttade hit, valde min man en tandläkare åt sig enligt två kriterier: mottagningen skulle ligga nära vårt hem, och tandläkaren skulle tala engelska. Han hittade Dr J som han gillade, och som därmed blev vår tandläkare. När jag gick dit med min söndertuggade tand var det mitt första besök där.

När Dr J hade lagat min trasiga tand började han prata allmänt om vad jag kanske skulle vilja göra mer i tandhänseende. Han petade lite på mina visdomständer och fick den där ivrigt angelägna blicken, som tandläkare ofta får när en patient på 30+ med visdomständerna kvar dyker upp på deras mottagning. Det var uppenbart att han ville dra ut dem. Det var också uppenbart för mig att det var högst olämpligt att sätta igång några tandutdragningar med möjliga infektioner och antibiotikakurer som följd, när jag bara var dagar ifrån att påbörja en IVF-behandling.

Så jag berättade för honom. Om vår barnlängtan, utredningen, den förestående behandlingen, min eventuellt förestående graviditet, och varför det var ytterst jätteolämpligt att dra ut tänder som satt där de satt och inte bråkade med någon. Som nog har märkts, är jag inte jättebra på att fatta mig kort när jag pratar om något som jag tycker är viktigt. Så min utläggning tog säkert en eller ett par minuter. När jag till sist hade använt alla ord jag tyckte att situationen krävde, blev det tyst. Dr J och tandsköterskan tittade på mig, mållösa. Sedan drog han efter andan och sa långsamt ”You are aware that I am a dentist, right?”
Vilket kanske, när man tar allting i beaktande, var en relevant fråga för honom att ställa. Inte för att jag vet vad han trodde att jag trodde att han kunde göra åt vår barnlöshet, men den typen av redogörelse som jag kom med, är nog inte helt vanlig i en tandläkarstol. Jag ville ju bara att han skulle förstå att det verkligen verkligen inte var lämpligt att dra i mina visdomständer. Budskapet gick fram, kan man lugnt säga. Han slutade prata om att dra ut tänder, och önskade mig bara lycka till.

Jag gjorde nog ett ganska bestående intryck, för ett halvår senare, när min man gick dit på ett vanligt tandläkarbesök, förhörde sig Dr J om hur det hade gått för oss (minus) och hälsade så gott till mig. Dr J må vara tandläkare, men han kan bry sig om sina patienters totalhälsa och välmående ändå. Och sådant tycker vi om.

Min fertilitetsläkare är mammaledig (och annat man måste stå ut med)

Jag har skrivit en hel del om Dr B, fertilitetsläkaren. Hon är den bästa läkare man kan tänka sig. Kunnig och omsorgsfull, varm och empatisk. Professionalism och medkänsla i en enda liten entusiastisk vitrocksklädd person. Jag tänkte många gånger under behandlingarna som hörde till IVF1, att om vi hade träffats under andra omständigheter, Dr B och jag, hade vi kanske kunnat bli vänner. Hon är bara några få år äldre än jag.

Så när jag äntligen hade kommit fram till att det var dags för nästa IVF-försök var det självklart Dr B vi kontaktade. Men vi fick inget svar. Inte förrän ett par dagar senare när Dr B:s kollega, Dr S, hörde av sig.

Dr B var mammaledig. Hon hade fått barn. Bara sådär.

Vi gillar verkligen Dr B, så vi unnar henne naturligtvis all lycka i världen, inklusive mammalycka. Men oj vad vi kände oss övergivna.

Dr S tar hand om oss nu. Hon är erfaren och kunnig, en av klinikcheferna. Hon är också mycket upptagen, just därför. Ibland går det väldigt fort. Efter en viss inledande irrationell antipati från min sida (mest för att Dr S inte var Dr B, och för att hon missförstod mig i ett halvkritiskt skede) har jag funnit mig tillrätta i situationen. Det blir bra det här. Dr S vet vad hon gör, och vi har varit med förr. Det här kan också fungera.

Men om jag träffar Dr B igen ska jag fråga hur det kändes att ha stor mage bland par som längtar sig fördärvade efter barn. Det är nog inte heller lätt.

Start!

Igår mens, idag klinikbesök. Allt i prima form; två pigga äggstockar, en livmoder som har rätt mycket slemhinna att göra sig av med enligt ultraljudet och fina värden i blodprovet. Mediciner till ett värde av 1000 euro uthämtade på apoteket (jag betalar hälften). Gonal-sprutan ligger i kylskåpet.

Nu börjar vi.

IVF 1 – harakiri style

Nu när det snart (förhoppningsvis) är dags för sprutstart för IVF nr 2 borde det ju vara på tiden att avsluta inlägget om IVF 1 som jag har haft halvskrivet i nittiotvå evigheter (eller två veckor, men i alla fall).

När vi hade bott i Tyskland i ungefär ett år och fortfarande inte hade blivit gravida, vände vi oss till en fertilitetsklinik för utredning, som jag berättade om i ett tidigare blogginlägg. Diagnosen: subfertilitet på grund av låg spermiemotilitet. Eller med andra ord, ofrivillig barnlöshet till följd av dålig spermiekvalitet. IVF med intracytoplasmatisk spermieinjektion (ICSI) var den rekommenderade behandlingen.

I Sverige finns det vårdköer. I Tyskland finns det vårdbyråkrati. Det är nämligen inte bara att göra IVF, först måste man förhandla med sin försäkringskassa. (Här kommer en liten parentes om tysk sjukvårdsfinansiering. Man måste vara försäkrad i en ”Krankenkasse”, alltså sjukkassa. Det finns flera kassor  att välja på, och alla personer är inte berättigade att gå med i vilken kassa de vill. När man har beviljats medlemskap i en sjukkassa meddelar man sin arbetsgivare detta, och i fortsättningen dras sjukförsäkringsavgiften automatiskt på lönen. 20% av min lön går dit. Det kan ni tänka på nästa gång någon säger att skatten är låg i Tyskland. Sjukförsäkringen är inte en del av skatten här).
Iallafall.
Vår sjukkassa hade en hel del krav; det måste finnas en medicinsk diagnos (”oförklarligt barnlös” är inte en sådan), och i fallet med låg spermiekvalitet måste det föreligga minst två spermiogram tagna med flera månaders mellanrum. När alla prover var klara och all väntan var över fick vi en komplicerad blankett att fylla i, som sedan skulle till sjukkassan. Vår fertilitetsläkare, Dr B, gav oss rådet att gå dit personligen. Sjukkassan har inte rätt att neka IVF när man har så grundlig medicinsk utredning som vi hade, men de kan förhala beslutet. Så vi traskade till försäkringskontoret, hand i hand, och satt där och gjorde hundvalpsögon och använde vår bästa tyska för att förklara hur mycket vi längtar efter barn. Handläggaren nickade sympatiskt, stämplade fort som attan och så hade vi vårt tillstånd. Rätt till tre IVF-försök, sjukkassan betalar hälften av kostnaderna. Den andra hälften skulle vi betala.

Läkaren, Dr B, var omåttligt entusiastisk inför vår behandling. När nästa menscykel började fick jag Gonal-sprutor med en gång. Jag blev inskickad till en sköterska som skulle förklara för mig hur man tar sprutor (det har jag liksom aldrig gjort). Men hon tyckte att det var jobbigt att prata med mig, så jag fick bara en pytteliten broschyr. På tyska. Och en spruta och massor med nålar och stränga order från Dr B om att ta den första injektionen kl 22:00:00 samma kväll.

21:59:59 stod jag där i badrummet med en laddad spruta, magen blottad, den tyska broschyren på handfatskanten och en djupt ihållande känsla av att det var en extremt dålig idé alltihop. Jag har aldrig varit spruträdd (och föredrar blodprov framför vaginala ultraljud exempelvis) men det där med att sticka mig själv har jag aldrig fixat. Handen skakade. Hela jag skakade. Min man föreslog att han skulle sätta sprutan i stället, och det blev avgörandet. Jag blundade och högg. Tjoff, harakiri style.  Och blev omåttligt förvånad när jag inte ens kände nålen gå in i huden. De är tunna de där nålarna.

Det var i mars 2012. IVF 1 var igång. Men det verkar som om jag inte kan skriva kort om det här, så fortsättningen kommer i ett annat inlägg.

Ägglossningsbesvär

Sedan några månader har min kropp hittat på ett helt nytt hyss: Att bråka vid ägglossning. Det där med att må tjuvtjockt vid mens har jag hunnit vänja mig vid, och det är ju dessutom logiskt. Man blöder, livmodern jobbar för fullt och krampar och har sig, klart att man inte mår toppen då. Men vid ägglossning? Det börjar med förlamande trötthet. Jag orkar knappt ur sängen om morgonen. Och sedan dagen efter kommer en molande värk som om någon sparkat mig i magen för en timme sedan. Alltid på ena sidan bara. I förra cykeln var jag på kontroll på fertilitetskliniken. Läkaren tittade på mina äggstockar i ultraljud och konstaterade glatt att den ena blödde (”typiskt för ägglossning”). Det var höger sida då, nu värkte vänstra sidan. Så jag vet varför det gör ont, men skumt är det i alla fall. Vid ägglossning ska man ju vara pigg och alert och förföra en lämplig man för artens fortlevnads skull, har ju evolutionen tänkt. Inte vara däckad med ont i magen.

Evolutionen, vi har en del att snacka om, du och jag.

Den bra delen är att jag vet när jag har haft ägglossning och därmed vet när nästa mens börjar. Knappt två veckor dit, då blir det sprutstart för vårt andra IVF!