Små små steg (vecka 29, 28+1)

För första gången i mitt vuxna liv tycker jag inte att tiden går för fort. Tidigare har jag alltid beklagat mig på fredagar (att jag inte hann mer under veckan), runt varje månadsskifte, samt givetvis så här års, när allt man inte hann under året som gick blir så uppenbart.

Tills nu alltså. För nu går tiden precis så fort den ska, och varje dag är en dag säkrare för Lillpotäten. Det finns massor jag inte kommer att hinna på jobbet innan det är dags för föräldraledighet, men det får vara så. Det som hinns med hinns med, resten var nog inte så viktigt.

För några veckor sedan fick jag bråttom till bussen och då, när jag tog ut stegen och ökade takten, smällde foglossningen till. Skarp punktsmärta i ljumskarna, speciellt vid rörelse. Jahaja. Med ett foglossningsbälte från en vänlig släkting och barnmorskans råd kunde jag fortsätta jobba. Små, små steg ska jag ta. Jag som brukar komma farande med rejäla kliv måste nu trippa fram. Livet förändras med en liten på väg, på oanade sätt.

Ångesten kommer och går. Nästan alla gravida blir ju känsligare. I kombination med vår långa barnlöshet, alla misslyckade IVF-försök, blödningarna i första och andra trimestern, sjukdom i familjen och dessutom problemet med Lillpotätens navelsträng och möjliga påföljande framtida näringsbrist, ja då vore det konstigt om jag hade varit opåverkad känslomässigt. Men det går bättre och bättre. Ångestanfallen dyker upp, men varar inte så länge och jag har blivit bättre på att distrahera mig själv. Jag sover gott nästan varje natt. Tröttheten är en mer rimlig tredje trimestern-trötthet, inte psykisk utmattning. Två gånger har barnmorskan mätt min mage och tillväxten är helt normal. Lillpotäten har normal puls. Jag har normalt blodtryck, blodsocker, hb-värde. Allt ser ut att gå bra. I mellandagarna ska vi till sjukhuset och göra tillväxtultraljud.

Allt normalt och nu blev det jul, en ovanlig jul med sjukdom i familjen och stor mage på mig. Någonstans hittade jag julefrid till sist, och en tacksamhet för allt som faktiskt är bra. Lillpotäten sprattlar i magen. Så mycket hade kunnat vara så mycket värre.

Dessutom hjälper det att jag för länge sedan lade av med meningslösa måsten inför julen. Måttligt med julklappar. Köttbullarna kom ur en påse, sillen ur en burk, brödet var inte ett dugg hembakat och nästan allt förbereddes av Lillpotätens släktingar medan jag tittade på. Gott, trevligt och stressfritt blev det.

Jag hoppas att ni alla har haft en fin julafton och att ni har funnit julfrid och lycka, även om det finns sorg eller oro i era liv.

När Ebbas potatisar blev LITTERATUR

Vi har ju skrivit en del här i bloggen, min man och jag. Det har handlat om att sätta ord på våra känslor inför barnlösheten, beskriva behandlingarna, diskutera vetenskap och ovetenskap i fertilitetsvärlden och helt enkelt orka med den livskris som infertilitet innebär.

Vi tänkte inte att vi skrev litteratur.

Men så påpekade Ullah (tack!) i en kommentar att vår blogg faktiskt är omnämnd i en litteraturvetenskaplig tidskrift, LIR.journal, där litteraturvetaren Katarina Bernhardsson har skrivit en artikel med rubriken ”Berättelser om brist. Bloggar om ofrivillig barnlöshet” i vilken hon analyserar hur heterosexuella kvinnor beskriver sin barnlöshet i tre olika bloggar. Ebbas potatisar är en av dem.

Alltså, mina texter har blivit analyserade. Det här är det märkligaste som har hänt mig på länge. Jag har blivit analyserad! Av en litteraturvetare! Jag blev riktigt upplivad av att läsa artikeln.

Bernhardsson jämför mitt perspektiv på barnlösheten med det som återfinns i två andra bloggar (Solig och Alltidmedmig – inga länkar ges). Om Ebbas potatisar skriver hon bland annat ”Hon ger tydligare uttryck för inte bara sorg utan också ilska och frustration, och hon strävar efter att tala till – och ibland kanske för – ett kollektiv. Dessutom skriver hon ofta humoristiska och satiriska inlägg.” (s 45-46).

Sagt av en litteraturvetare, så det så!

Bernhardsson är mycket tydlig med de etiska övervägandena i sin analys – det här är ju texter som inte var menade för litterär kritik – och det märks i hennes språkval. Det finns inga ord av kritik, bara ett analyserande av perspektiv och funderingar.

Läs gärna hennes artikel (länkad ovan)! Förutom blogganalyserna innehåller den även en intressant diskussion om barnlöshet i vår tid och hur man talar om det i offentligheten.

Min man läste också med stor förtjusning, men surade lite när han upptäckte att han blivit förpassad till en fotnot. Å andra sidan anar man att Bernhardsson har läst väldigt många bloggar innan hon valde ut några enstaka inlägg från tre bloggar för att illustrera sina teser, som främst handlar om heterosexuella kvinnors berättelser.

En sådan dag. Recenserad.

PS. Hur det är med mig och lillpotäten? Jo, vi lever. Lillpotäten sparkar. Ångesten kommer i sjok, men mer och mer sällan. MVC:s psykolog är sympatisk. Jag sover gott om natten. Lillpotätens pappa är lycklig och pussar magen. Jobbet är stressigt, vilket är bra för då hinner jag inte noja över annat. En dag i taget och snart är det jul.

Ett stressmoment för mycket (v 21, 20+4)

Jag bloggar inte så mycket nu. Som min man nämnde i förra inlägget har det varit mycket som händer omkring oss. Två saker hände ungefär samtidigt: först blev en nära släkting svårt sjuk, och dagen efter började jag blöda igen. Jag var då i vecka 15. Släktingen är en person som står mig mycket nära och hon har varit ett av mina bästa stöd under barnlöshetstiden, eftersom hon själv har liknande erfarenheter, fast från en tid då IVF inte fanns. Av anonymitetsskäl måste jag vara vag om vilken sjukdomen är, men det är en sådan där vidrig otäck historia som man inte ens önskar sin värsta fiende. Jag har inte kunnat prata ordentligt med henne sedan hon blev sjuk, så förutom att oroa mig för henne så saknar jag henne så att jag nästan går i bitar.

Och dagen efter att min fina släkting hade blivit akut inlagd på sjukhus började jag blöda igen, i vecka 15. Man ska inte blöda i andra trimestern. De återkommande blödningarna under första trimestern (som upphörde i v 9) hade jag ju lyckats hantera, i synnerhet när ultraljudet i vecka 13 visade en vinkande lillpotät. Men blod i vecka 15 är extremt obra. Jag ringde min barnmorskemottagning och fick prata med ett stolpskott som mumlade lite och sedan sa ”Jaa, det är ju så ett missfall börjar”. Piiip, sa jag. ”Har du ont i magen?” frågade stolpskottet. ”Ja, NU”, pep jag. Hon tyckte att jag skulle ringa gynakuten på länssjukhuset. Piip, sa jag.

Jag ringde gynakuten från jobbet och fick smita från ett möte för att ta deras uppringningssamtal. Barnmorskan på gynakuten var betydligt mer sansad. Hon sa att med ett fint ultraljud i vecka 13, och i och med att jag bara blödde lite och dessutom brunt, och inte hade mensvärksliknande kramp och ingen feber, så var det antagligen ingen fara. Jag skulle bara avvakta och höra av mig igen om det blev färskt blod, mycket blod, klumpar, kramper eller sjukdomstillstånd.

Här någonstans började ångesten. Jag vaknade om nätterna, med hjärtklappning och andnöd. Ibland drev ångesten upp mig ur sängen vid småtimmarna, och jag vankade genom lägenheten i mörkret, fram och tillbaka, med adrenalin ut i öronsnibbarna. Bara på jobbet lyckades jag få lite ro, genom att fylla tankarna med annat. Men sömnbristen tärde på mig.

En natt i början av vecka 16 vaknade jag som vanligt tidigt på morgonen. Jag gick på toaletten. Det var färskt blod på toalettpappret. Under allt mitt blödande hade det aldrig varit färskt blod tidigare, bara brunrosa. Det här var rött, som liv och död. Jag väckte min man, klockan halv fyra på morgonen. Jag ringde gynakuten, klockan halv fyra på morgonen. Jag var så stressad och trött att jag först inte ens visste vilken vecka jag var i, men till sist redde vi ut begreppen. Eftersom blödningen hade upphört, var sparsam när den pågick, eftersom jag inte hade kramp eller feber, så ville sköterskan på gynakuten att jag skulle avvakta. ”Ta två alvedon och ring igen imorgon bitti” sa hon. Mitt i all oro och förtvivlan blev jag nästan full i skratt. Säger vårdpersonal verkligen så? Uppenbarligen. Jag tog två alvedon och lyckades sova några timmar. På morgonen var det samma barnmorska som jag hade pratat med veckan innan som tog emot mitt samtal. ”Du ska komma in hit” sa hon direkt. Jag fick en läkartid samma dag.

Läkaren på gynakuten var yngre än jag och superentusiastisk. Hon utstrålade optimism och bökade runt med ultraljudsproben på min mage. Nästan direkt fick hon in lillpotäten, vinkande och sprattlande och vid all önskvärd välmåga. Hon såg att moderkakan låg nära livmodermunnen, placenta previa kallas det, och då kan kanten på moderkakan blöda. För säkerhets skull gjorde hon ett vaginalt ultraljud med, för att kolla livmodertappen. Den var lång och fin. Allt var helt normalt, trots tecken på motsatsen. Och lillpotäten mådde finfint. Inga omedelbara skäl till oro. Möjligtvis skulle moderkakans läge kunna medföra ett nödvändigt kejsarsnitt så småningom, men i de allra flesta fall stiger moderkakan när livmodern växer, och problemet försvinner.

Tyvärr lade sig inte ångesten. Mina sömnproblem fortsatte. Dessutom råkade jag läsa en artikel om hur jättefarligt det är för ofödda barn att ha en stressad mamma och hur de får försämrad hälsa hela livet. Det minskade ju inte direkt ångesten. Sjuk släkting, oro för lillpotäten, och oro för att jag är en dålig mamma som oroar mig.

I vecka 19 var det dags för rutinultraljudet. Barnmorskan med en läkarkandidat bredvid sig bökade runt med ultraljudsproben på min mage. Lillpotäten vinkade som vanligt och tumlade runt. Barnmorskan gick vant igenom alla lillpotätens kroppsdelar, en efter en. Hjärna och lillhjärna, ryggrad utan tecken på bråck, ett litet hjärta med fyra kamrar och hjärtklaffar, två njurar av rätt storlek och rätt placering, tio fingrar och tio tår. Moderkakan hade flyttat sig uppåt, så jag hade inte längre placenta previa och risken för akut kejsarsnitt av den orsaken var därmed borta. Lillpotäten är en flicka, fick vi också veta när vi frågade. Allt var så fint och bra att jag tänkte att jag kanske skulle kunna lugna ner mig nu äntligen. Men när jag trodde att allt var klart sa plötsligt barnmorskan att hon var tvungen att kolla navelsträngen en extra gång, eftersom det var problem. Problem??? Hon visade. På ultraljudet såg vi tydligt hur blod strömmade in och ut ut lillpotäten genom navelsträngen. Så ska det väl vara? frågade jag. Jo, så ska det vara, men barnmorskan såg bara en artär som gick in i vårt barn. Det borde vara två. En artär för lite förser mitt barn med näring och syre.

Vi fick genast en tid hos en läkare för att dubbelkolla problemet. Barnmorskan förklarade att det är rutin, för det kan vara så att hon har missat något, eller att navelsträngen helt enkelt låg i en sådan vinkel att det inte gick att se andra artären. Läkartiden var samma dag, bara några timmar senare. Vi väntade i sjukhusets café. Jag öppnade datorn och jobbade, mejlade kollegor om att jag inte skulle dyka upp den tid jag hade sagt. Och vi väntade.

Läkaren hade en läkarkandidat med sig och dessutom läkarkandidaten från rutinultraljudet. Hon tittade direkt på navelsträngen och kunde bekräfta att det bara fanns en artär. Det var då jag började gråta alldeles okontrollerat. Flera veckor av oro, ånget och förtvivlan och så detta också. Jag hickade och snörvlade så att magen hoppade. Läkaren gjorde om rutinultraljudets alla kontroller på min hoppande mage. Hon förklarade att problem med blodkärlen i navelsträngen ofta är kopplade till hjärtfel hos barnet, men att det inte fanns några tecken på det. Många saker kan gå fel under embryoutveckligen, och antalet blodkärl i navelsträngen är en av dessa. Till skillnad från nästan alla andra missbildningar kan fosterutveckligen ske helt normalt med bara en artär, och efter förlossningen kommer det inte att vara några problem. Den enda risken är att barnet kan få näringsbrist under graviditetens senare skede, men jag kommer att kallas till extra ultraljud för att kontrollera tillväxten. Om det verkar som att tillväxten är dålig kan förlossningen sättas igång i förtid, men än så länge växer lillpotäten precis som hon ska. Det är ingenting jag har gjort som har orsakat det här, för sådant händer ibland, och det finns ingenting jag kan göra heller, mer än att ta hand om mig som vanligt.

De senaste veckornas ångest och oro, tillsammans med tanken på att mitt barn svälter i min mage blev bara för mycket. Jag snörvlade och frågade om det fanns hjälp eller stöd att få. Läkaren svarade att om det hade varit något fel på mitt barn hade jag kunnat få prata med deras akutkurator där och då, men som det var nu rekommenderade hon att jag kontaktade min barnmorskemottagning istället, för att få mer långvarigt stöd under graviditeten.

Vi åt lunch, min man och jag. Jag grät i pannbiffen, mitt i den fullsatta lunchrestaurangen. Han försökte lugna mig. Just nu är allt bra. Just nu mår lillpotäten fint. Jag kommer att bli kollad och uppföljd. Näringsbrist uppstår inte plötsligt. Om lillpotäten börjar svälta kommer de att plocka ut henne, och hon är av allt att döma helt frisk och välkonstruerad.

Jag ringde min barnmorskemottagning och fick prata med stolpskottet igen. Hon surrade som vanligt och verkade ganska ointresserad, men när jag med gråten i halsen berättade om allt som hänt och hur dåligt jag mådde höll hon med om att jag nog behövde hjälp. Hon skulle skicka en remiss till MVC:s psykolog. Tar inte det lång tid, undrade jag. Hon svarade att om jag mår dåligt kan jag vända mig till länssjukhusets psykakut. Jag gick till jobbet istället.

Ångesten ändrade karaktär efter det här beskedet. Jag lyckades resonera med mig själv och avvärja katastroftankarna. Min släkting blir långsamt bättre och lillpotäten mår bra just nu. Jag kunde tänka på annat. Men ångesten satt kvar i kroppen. Min vilopuls var skyhög och jag vaknade ofta på nätterna utan att kunna somna om, inte för att jag tänkte oroliga tankar, utan för att kroppen var rent fysiologiskt stressad. Min man ville prata barnnamn, men jag grät bara. Vi fick en kasse babykläder av en släkting vars barn precis växt ur dem, men när min man föreslog att vi skulle gå igenom och sortera dem grät jag bara. Det fanns ingen glädje, ingen ljusning i min tillvaro, bara en ständigt närvarande tärande ångest.

En vecka efter rutinultraljudet blev jag arg istället, så där rödglödgat förbannad på ångesten som hade satt bo i min kropp och sög all lycka ur mitt liv. Vi väntar ju äntligen barn, en frisk liten flicka som faktiskt har goda chanser att födas helt normalt vid förväntad tid och med en bra vikt. Lillpotäten hade kunnat vara sjuk eller död. Min släkting hade också kunnat vara död. Det här är inte ens i närheten av det värsta som hade kunnat hända.

Ilska är ett bra botemedel mot ångest. Jag sover bättre nu. Jag har fortfarande svårt att hitta glädjen i livet, men jag är sällare mot mig själv. Jag är inte en dålig mamma/fru/människa som mår dåligt. Att jag har ångest och depressionstendenser är en högst naturlig reaktion på en svårt stressande livssituation kombinerat med ökad känslighet i och med graviditeten. Ingenting varar för evigt, inte ens ångest. Jag kommer inte alltid att må så här och det är en tröst. Jag har en tid hos MVC:s psykolog. Hjälp är på väg, och nu när jag sover igen har jag en chans att läka på egen hand. Jag orkar jobba heltid fortfarande, vilket är en välsignelse i sig.

Man kan alltid önska att saker och ting vore annorlunda, men rationellt vet jag ju att jag faktiskt har det ganska bra. Min man väger upp min dysterhet med sin optimism. Han pratar med lillpotäten varje dag och berättar hur älskad och efterlängtad hon är. Han vill köpa spjälsäng och inreda barnrum. Jag vill också orka ta itu med det. Det kommer att komma en tid när jag orkar. En dag kommer det här vara något som hände för länge sedan.

Mycket annat nu (V16, 15+6)

Tänkte att jag skulle titta in här och uppdatera kort om vad som händer. På grund av allvarlig sjukdom hos en anhörig har vi haft stort stresspåslag och mycket annat att tänka på nu på sistone. Trots att det har blivit ett extra läkarbesök på grund av att Ebba har haft mindre blödningar, så har det helt enkelt inte funnits så mycket tid för reflektion.

Lillpotäten mår bra i alla fall. Det senaste ultraljudet som vi gjorde i förra veckan visar en liten silhuett som rör på sig och verkar stortrivas. Möjligen kan moderkakans läge ställa till med lite komplikationer inför förlossningen senare, men läkaren verkade tro att det antagligen kommer att rätta till sig av sig själv.

Bostadsletandet som vi påbörjat hamnar också i bakgrunden för tillfället. Ebba blev tvungen att införskaffa de första mammakläderna i helgen. Mycket snyggt blev det om man frågar mig.

Tydligen börjar barnet höra omkring den här veckan, så det kanske är dags att börja planera för barnets musikaliska fostran? Vad säger man till en bebis som har noll erfarenhet av världen utanför?

Lillpotäten vinkade! (V 13, 12+2)

Ultraljud idag. Efter viss försening fick vi komma in till gynekologen, samma som gjorde graviditetsultraljudet. Hon plockade upp min journal, konstaterade ungefär hur långt gången graviditeten var, och sa att hon ville göra ett vaginalt ultraljud. Jag hade ju hoppats slippa nu, men vi var där för att se lillpotäten. Och henom fick vi se nästan direkt. En liten sprattlande vinkande krabat som snurrade runt. Ben, armar, aorta och hjärna syntes.

Lillpotäten vinkade åt oss. Just nu är allt fantastiskt.

Tröttheten ( vecka 12, 11+4)

Det är lite tyst på bloggen. Den stora gravidtröttheten har fullkomligt golvat mig. Jag orkar ingenting. Inte ett smack. Jag promenerar en kilometer i makligt tempo och blir helt urlakad och måste lägga mig och vila efteråt. Gravidgympa? Glöm det, jag är glad om jag orkar bre mig en macka.

Annars är allting bra. Lillpotäten verkar må bra och ta sin energi i alla fall, eftersom jag är så matt. Illamåendet kommer och går, men jag har inte kräkts en enda gång under hela graviditeten, och det är ju en liten välsignelse.

Matpreferenserna består. Allt som är sött ratas. Jag försökte gnaga lite på en chokladbit men det vara bara motbjudande. Jag som var ett sådant kakmonster före graviditeten. Te kan jag inte heller dricka, inte ens örtteer med ingefära och apelsin. Och kött har blivit jätteäckligt, vilket förbryllar mig. Jag ska ju bygga en helt ny människa, borde inte jag vilja ha massor av kött då? Fisk och kyckling blir det, och potatis, ris och pasta. Vegetarisk sushi är snabbmatsfavoriten. Vatten med (mycket!) pressad citron är dryckesfavoriten, liksom tranbärsjuice. Strävt och surt smakar bäst. Fil är underbart, helst med grov müsli och ett tärnat grönt äpple i, och eftermiddagens apelsin är ett måste.

Så går dagarna långsamt. Jag ligger på soffan och säger åt min man vilken mat han ska laga åt mig. Han kommer med citronvatten och pussar min mage. 1177.se säger att lillpotäten ska vara ungefär fem centimeter lång nu, med nästan alla organ på plats. Det är inte klokt. En liten människa i min mage, inte syns det. Magen putar visserligen en smula men det är nog mest de stackars svullna tarmarna som försöker hänga med i svängarna.

Snart är andra trimestern här. Jag ser fram emot minskad missfallsrisk och den utlovade återvändande piggheten. Vi har bokat ett ultraljud i början av v 13, för att kolla att allt står rätt till. Om allt är bra då, är det dags att berätta på jobbet. Jag har en del planering att göra, och börjar bete mig så mystiskt att folk nog kommer att undra snart. I och för sig har jag mest manliga kollegor och jag inbillar mig att de inte funderar så mycket över graviditeter. Men man vet aldrig. Chefen har många barn och är väldigt klurig (och en extremt bra chef dessutom). Han kan ha gissat. Jaja, förhoppningsvis kan jag berätta snart.

Annars är mitt motto ”skitsamma, det växer en bäbis här”. Om bara lillpotäten mår bra kommer allting annat att ordna sig, känns det som.

Mer stöd till IVF-par i Tyskland

Kort lägesrapport först: Graviditeten går in i vecka 10 nu. Ebba mår lite illa av och till och är matt för det mesta. Tempot blir med andra ord väldigt lågt just nu. Undertecknad (Ebbas man) handlar kopiösa mängder frukt. Som går åt rätt fort.  Utom de otäcka besprutade icke-ekologiska vindruvorna. Dem fick jag äta upp. Te är tydligen äckligt också. Apropå vindruvor så är väl Lillpotäten stor som typ en stor vindruva just nu.


Över till det som jag egentligen hade tänkt skriva om:

I Tyskland finns sedan 2012 ett statligt stöd för IVF-behandlingar som betalas ut till gifta par. Tyvärr är reglerna utformade så, att det bara betalas ut lika mycket pengar från den federala tyska staten, som delstaten skjuter till själv, och det gör att det finns stora regionala skillnader mellan olika delar av landet för vad det kostar att göra IVF (precis som det var mellan de svenska landstingen tidigare). I normalfallet brukar sjukförsäkringen täcka hälften av kostnaderna för tre IVF-behandlingar (enklast möjliga, exklusive fryskostnader med mera).

Under de senaste åren har flera delstater infört extra statligt stöd till IVF-behandlingar, i synnerhet de delstater som ligger i f.d. Östtyskland, där man har mycket problem med avfolkning av glesbygden eftersom unga människor flyttar därifrån. Den senaste delstaten som införde stöd är Berlin (artikel på tyska här).

Ett typiskt exempel kan se ut så här:

Michael och Cornelia är ett gift par som är ofrivilligt barnlösa. De har båda jobb och betalar obligatorisk sjukförsäkring. Deras sjukförsäkringskassa täcker hälften av kostnaden för IVF 1, 2, och 3, som annars kostar ungefär 4000 euro (cirka 35 000 kronor) per gång. Med sjukkassans stöd kostar det alltså 2000 euro. Fryskostnader och frysåterföringar betalar man hela kostnaden för själv.

Om Michael och Cornelia inte hade varit gifta hade de fått betala allt själva eller ansöka om dispens hos sjukförsäkringen, vilket kan vara svårt att få. Dessutom måste de vara inom ett visst åldersintervall (t.ex. 25-40 för kvinnor, 25-50 för män).

I delstater som har extra stöd, som nu senast Berlin, kan man få ytterligare några hundra euro i bidrag, och sedan får man lika många euro till av tyska förbundsstaten. Så tillsammans kanske Michael och Cornelia kan få 1000 euro till eller så i bidrag per gång, plus de 2000 de fick av sjukförsäkringen, om de har turen att bo i en delstat som subventionerar IVF. Då får de alltså betala 1000 euro plus frysförsök själva.

I Berlins fall gäller subventionerna bara för försök 2 och 3. Jag tycker att det är intressant att man medvetet har valt att ge mer stöd till par som inte lyckas direkt, än till de som börjar göra behandlingen. Berlins hälsominister motiverade beslutet med att ”eftersom det är precis då som förtvivlan och besvikelsen är som störst, har vi beslutat oss för att hjälpa dessa par”, det vill säga de som är på sitt 2:a eller 3:e IVF.

En annan grej som skiljer Berlins beslut från de andra delstaternas är att Berlin inte precis är någon glesbygd – tvärtom har Berlin födselöverskott – men man har ändå valt att införa detta stöd utan att motivera det med befolkningsfrågan. Bra tycker jag. IVF-stöd ska inte bara handla om samhällsnytta i ekonomiska termer, utan även om att minska lidandet för de par som är ofrivilligt barnlösa. Det handlar ju trots allt om ett behandlingsbart medicinskt problem som annars gör många människor väldigt olyckliga. (Och leder till att färre människor föds, förstås, men det var ju nu inte det som var poängen här.)