Tag Archives: äggplock

Äggplock avklarat

Ebbas man igen, det är ett tag sen jag skrev något här nu.

Ebba har mest legat utslagen på soffan sen vi kom tillbaka från sjukhuset. Det är henne väl förunnat. Äggplock är väl aldrig särskilt kul att vara med om, och all anspänning, smärta, stress och sömnbrist som samlats de senaste veckorna börjar liksom ta ut sin rätt tror jag. Men tack vare stöd och råd från barnmorskorna och sköterskorna gick det i alla fall. Sjutton små fina ägg blev det som i detta nu får träffa ännu mindre herrbekanta. Första återföringen preliminärt på fredag.

Man får höra en del fragmentariska livsöden bara av att sitta en timme i uppvakningsrummet och smutta på landstingskaffe medan partnern vilar efter operationen. Det är så mycket förväntningar och ångest kring det där, så olika sätt att hantera denna livskris, allt bara med ett tunt draperi som skiljer en åt från andra. Man förstår varför sjukhusserier är så populära. Själv kände jag väl att det blir någon slags tyst överenskommelse om att i största möjliga grad ge varandra utrymme. Jag dristade mig till lite kallprat vid kaffebordet, i en mer neutral miljö.

Jag funderar lite på det där med resultatinriktning. Jag får liksom intrycket att det finns någon slags tendens att både vårdpersonal och patienter gärna fokuserar på det mätbara. Sjutton ägg är bra. Det vet jag, och det framgår ju också med all tydlighet av hur personalen presenterar det. Själv tänker man väl mest att det är skönt att det troligen inte kommer att behövas fler äggplock på länge.

When in doubt, make tea. Jag tror jag har tappat räkningen på hur många koppar varm dryck jag tillrett idag och fler lär det bli.

Rapport från äggplocket

Tack för alla fina peppande kommentarer! De värmer. IVF-bloggosfären måste vara ett av de vänligaste hörnen av internet. Typiskt att man måste ha en livskris av existentiella mått innan man hittar hit. Fast det hänger kanske ihop. Vi är alla sköra, på olika sätt men av samma orsak.

I alla fall.

Äggplock var idag. Jag ber om ursäkt på förhand om inlägget blir lite virrigt, för jag är nog fortfarande lätt snurrig, och förbjuden att köra bil, vistas i trafiken eller fatta viktiga beslut. Just idag tar jag inget ansvar för bloggen och allt läses på egen risk… Min man har redan skrivit om sitt bidrag, så ni kan ju läsa det istället om det här är för osammanhängande. Eller läsa det också. Det är ett bra inlägg.

Vi dök upp på kliniken klockan 8 som avtalat. ”Nüchtern” stod det i instruktionerna att jag skulle vara. Det är ett mycket lurigt tyskt ord, som både kan betyda ”nykter” (alltså precis vad man som svensk tror att det betyder) samt ”på fastande mage”, vilket var den relevanta betydelsen just nu. Jag vaknade törstig. Inte roligt, när man inte får dricka en droppe vatten. På kliniken fick vi en hög med papper att skriva under. Jag lovade att betala min klinikräkning, min man fick skriva under på att han var med på proceduren och vi båda gav vårt tillstånd för blodprov för HIV- och hepatit-test. Min man råkade ut för en mindre blodincident, men i övrigt gick allt bra.

Vi fick gå in till förberedelse- och uppvaksavdelningen, där narkosläkaren dök upp för att kolla mig. Hon pratade så fort att jag knappt hängde med, och hennes namn svischade bara förbi utan att fastna i min hjärna. Vi kan kalla henne Dr X. Av sjuksköterskan fick jag ett stolpiller med smärtlindrande medicin. ”Stolpiller” är ett uttryck som aldrig förekommer på min arbetsplats, och som jag följaktligen aldrig talar om, på tyska eller något annat språk. Vid förra äggplocket var min förvirring total. Vad menade de att jag skulle göra med den där lilla patronformade saken? ”Im Popo” sa sköterskan. Huh? Hon pekade. ”Popo” är rumpa på tyska (informella versionen). Det pratar vi inte heller om på jobbet. Men den här gången visste jag ju i alla fall vad som förväntades av mig.

Jag var stolpillrad och ombytt till sjukhusskjorta när narkosläkaren kom tillbaka för att sätta en venkateter (för injektion av narkosmedlet). Hon lyckades inte hitta någon ven i armvecket och satte katetern på handens ovansida istället. Och herreminskapare vad ont det gjorde. Hon måste ha träffat en nerv, för hela handen exploderade i smärta. Jag ylade när hon tejpade fast katetern, ylade när jag rörde handen, ylade när handen var stilla. Min man försökte lugna mig med mjuka ord om kattungar, men det hjälpte bara marginellt. Efter fem minuter av ylande från mig, kom narkosläkaren tillbaka och undrade om jag ville ha något lugnande eftersom jag var så stressad. Jag förklarade så sansat jag förmådde att jag inte var rädd för ingreppet, men handen gjorde djävulusiskt ont.

Så blev jag inrullad till operationssalen och min man blev ivägsvischad för att lämna sitt bidrag. När jag väl hade klättrat upp i gynstolen konstaterade narkosläkaren att det var bäst att flytta katetern eftersom jag hade så ont. Hon hittade en ven i armen. Jag fick uppge mitt namn för embyologen som satt i ett angränsande rum och pratade genom en lucka. En hel delegation sjukhuspersonal kom in i rummet, mitt blodtryck mättes och sedan blev allt svart.

Första gången jag vaknade var jag kvar i gynstolen och blev nedhjälpt därifrån av två personer. Sedan somnade jag på rullbritsen och vaknade igen på uppvaket, där min man satt. Jag surrade lite om ägg, somnade om och vaknade några gånger, men kände mig på det hela taget ganska kry. Narkosläkaren tittade till mig och berättade att hon hade märkt att jag är väldigt känslig för narkosmedlet, så jag hade fått en väldigt låg dos. Det var antagligen därför som jag dels har minnesbilder från mina första minuter i vaket tillstånd och dels kvicknade till så fort.

Vi fick kaffe, te och kakor. Och ett ljuvligt glas vatten till mig. Jag mumsade socker och piggnade till. Till sist var jag stadig nog att ställa mig upp och klä på mig. När jag rättade till sängkläderna på bitsen upptäckte jag den. Nålen. En kateternål, med blod i, låg på min brits, precis där jag hade haft min rygg den senaste timmen. Jag blev vansinnigt upprörd. Sådana nålar är ju högriskavfall och får inte bara drälla omkring hursomhelst. Och jag hade alltså legat ovanpå denna nål medan jag vaknade. Tänk om den hade stuckit mig i ryggen? Var det ens mitt blod i den? Och var i hela friden kom den ifrån? Jag ropade på sjuksköterskan som kom farande och tog nålen med en axelryckning. Jamen dåså.

Vid det efterföljande samtalet med Dr S, fertilitetsläkaren, berättade hon att de hade fått ut sju ägg. Jag blev förvånad, för jag hade en tydlig minnesbild av att jag frågat efter äggantalet redan när jag vaknade i operationssalen, och att någon då svarat att det var tio ägg. Kanske drömde jag bara det. Eller så frågade jag, men mindes inte svaret. Eller så frågade jag på svenska och de svarade något annat. Eller så blandade jag ihop tio (”zehn”) med sju (”sieben”) i mitt drogade tillstånd.

Sju ägg blev det i alla fall, vilket är en liten besvikelse. Förra gången blev det ju tolv, men bara fem befruktades. Den här gången fick jag högre dos Gonal-f, men ena äggstocken strejkade. Även om embryologen lyckas bättre med befruktningen den här gången, så är det osannolikt med fler än fem befruktade ägg. Och det känns surt. Om båda äggstockarna hade varit med på noterna hade det kanske blivit 14 ägg och tio embryon.

Vi tog taxi hem, jag vinglade in och min man ordnade en välbehövd lunch. Efter lunchen satte jag mig i soffan och deklarerade att jag var betydligt piggare än förra gången och inte alls sovtrött. Jag började läsa en bok. Det var jobbigt att sitta upp. Jag lade mig ner och läste bok. Det var jobbigt att hålla bok. Jag lade boken åt sidan. Och sov gott i två timmar.

Jag är fortfarande vinglig, så det blir nog tidig läggning ikväll. Imorgon ska embryologen ringa och berätta hur många ägg som blev befruktade. Vad som händer sedan hänger på antalet. Blir det fyra eller färre kommer de alla att långtidsodlas till blastocyster, av vilka jag får maximalt två på måndag (resten destrueras om fler än två är livskraftiga). Om det blir fem eller fler kommer jag att få två på fredag och resten i frysen. Dessa knasigheter beror på den tyska embryoskyddslagen, som jag har antytt om men aldrig förklarat tidigare. Den är lite snurrig, och jag är tillräckligt snurrig själv ikväll, så vi tar det en annan gång. Dessutom gör lagen mig arg, så jag orkar inte med det just nu.

Så. En dag imorgon också. Just nu har jag absolut ingenting att göra på bebistillverkarfronten så jag ska njuta av min sprutfria kväll.

Det röda rummet

IVF, det kliniska sättet att skaffa barn på där sex och erotik inte är inblandat.  Fast det är ju inte riktigt sant.  Detta inlägg är nog inte så personligt som det kan låta, men det kan vara några saker som man, som man, gärna känner till om ”herrummet” innan man går in där, och som en eller annan kvinnlig läsare kanske undrat om.

Sex är ingen stor grej här i Tyskland.  Eller, jo, det är klart att det är, men det är liksom inte något märkvärdigt att prata om det så länge det inte handlar om rent kriminella saker.  Som ett exempel: då och då ser man en vanlig stadsbuss tapetserad med bordellreklam. Prostitution finns inte på listan över kriminella saker i Tyskland. En av några få källor till totala kulturkrockar mellan Sverige och Tyskland, som ju annars brukar ha lätt att komma överens i många frågor.

Denna extremt pragmatiska (eller som vissa skulle säga, cyniska) syn på sexualpolitik är en intressant kontrast mot den i övrigt konservativa politiken som uttrycks genom lagstiftningen.  Man måste till exempel vara gift i Tyskland för att få göra IVF som är subventionerade av sjukförsäkringen, är man bara i ett fast förhållande så måste man ha varit sambor under lång tid och ansöka om ett särskilt tillstånd.

Herrummet på vår fertilitetsklinik har en lätt doft av desinfektionssprej, eftersom det också enligt städlistan rengörs flera gånger dagligen.  Väggarna är vita så när som på en röd fondvägg.  Rummet innehåller; en skyddstäckt soffa i hårdplast, en stol och ett bord, ett uppförstorat erotiskt fotografi på väggen, en tv med dvd-spelare och ett litet tvättställ i hörnet.  På bordet ligger ett par nummer av Playboy.

Sköterskan som denna dag ansvarar för herrummet börjar med att kolla legitimation (viktigt, får man inte glömma hemma).  Sedan sticker hon åt en några papper att skriva under, väsentligen de tillstånd som behövs för att de ska få ta prover och genomföra en konstgjord befruktning.  Därefter får man en burk med namn och födelsedatum på, för säkerhets skull skrivet både på burken och locket, och så går sköterskan ut.

Bild från collegehumour.com

Om ändå det vore så enkelt.  Bild från collegehumor.com (klicka på bilden för att komma till artikeln).

Vad som händer där inne sen är helt upp till personligt tycke och smak.  Sköterskorna kanske tror att man läser IKEA-porr därinne, så svensk och barnsugen man är, eller varför inte lite svensk public service-erotik.  (Länkarna är helt okontroversiella!)

Av praktiska skäl, och för att göra ICSI eller IVF med så färskt material som möjligt, gör åtminstone vår klinik så att mannen skickas till herrummet samtidigt som kvinnan rullas in till operation.  Också ett praktiskt sätt att hålla mannen ur vägen under själva ingreppet antar jag.

Kvinnan utsätts för den lite mera tekniskt komplicerade delen av proceduren, med medicinering,en hel stab av läkare, narkosläkare, sköterskor och andra som är delaktiga i något moment och sköter det mesta.  Om man får narkos som på vår klinik är kvinnan dessutom huvudsakligen medvetslös.

Mannen, å andra sidan, får lita till biologin.  Man är kanske aldrig så ensam med tankarna under IVF-processen som när den där dörren stängs, om man inte är förberedd på det.  Även om man antagligen lämnat prov tidigare så är det kanske för vissa fortfarande en annan sak när det så att säga är skarpt läge.

När man fräschat upp sig och är klar att lämna rummet tar man den lilla burken på den lilla brickan tvärs över korridoren till labbet.  Mina spermier tar sig som bekant ingenstans utan att bli burna.

Ett råd i all välmening till IVF-heteropar; var medvetna om att mannen kanske förväntas göra sitt bidrag efter att precis ha skickat in partnern till operationssalen, eventuellt också efter att ha gjort blodprov och annat som för vissa kan vara väldigt obehagligt.  Det är helt normalt att tycka att situationen är lite konstig och stressande.  Ofta går det att lösa det hela på annat sätt också, till exempel genom att man får låna hem en burk, om nu rummet i sig känns som en upplevelse man helst undviker, så prata med läkaren om det känns som ett problem.  I vilket fall är det en väldigt bra idé för paret att prata igenom det med varandra innan, i detalj.

Det hjälper därför att kunna skratta åt det. Så, jag bjuder på de roligaste bitarna.  För det första är den erotiska konsten på vår klinik, så att säga, mer rakt på sak än subtil.  I väntrummet på kliniken kör de med fotografier på skyskrapor och andra höga, smala byggnadsverk, och Dr. Freud får ursäkta, men i vissa sammanhang är en cigarr INTE bara en cigarr.  I det röda rummet är temat mer uttalat porrigt på linjen inoljade-fitnesskroppar-och-stringtrosor.

När jag tog fram våra påskrivna papper i morse innan äggplocket lyckades jag skära mig ordentligt på pappret i fingret, så det blev en liten scen i receptionen där jag försökte ta det coolt och inte droppa blod på kontraktet samtidigt som Ebba diskret ber sköterskan om ett plåster.  Det kanske är lite passande ändå att skriva under i blod, med tanke på vad det kostar, för att inte säga vad som står på spel.

Alea iacta est

… eller äggen är lossade.
Ikväll kl 21:00 satte jag ovitrelle-sprutan i magen. Den som ska lossa äggen sådär lite lagom.

Nu har vi korsat Rubicon. Nu finns det ingen återvändo.

Onsdag kl 9:00 plockas äggen.