Tag Archives: ångest

Piller och ångest 

Jag fick minipiller mot endometrios. Ungefär samtidigt fylldes nyhetsmedierna av olika studier som visar att kvinnor som använder hormonbaserade preventivmedel löper ökad risk för depression. Minipiller är värre än kombinerade p-piller.

Jaha. Boten är värre än soten, eller? Riskera depression efter lång barnlöshet och en riktigt tuff graviditet, bara för att endometriosen eventuellt kan bli värre? Jag knaprade piller och var inte så glad. Dagarna gick. 

En kväll fick jag plötsligt ångestkänningar igen. Inte så farligt, men jag kände igen de hemska tankemönstren från graviditeten. Jag förstod inte varför. Stress? 

Nästa morgon upptäckte jag att jag hade glömt ta gårdagens piller. Ångesten var troligen ett direkt resultat av hormonförändringarna när jag glömde min dagliga progesterondos. 

Nu knaprar jag piller betydligt villigare. För mig verkar det här med att hålla en artificiellt jämn hormonnivå vara en fantastisk idé. Jag mår dåligt vid hormonförändringar. Äta medicin i femton år framstår med ens mycket mera attraktivt. Vad som helst som håller ångesten borta.

Annonser

Små små steg (vecka 29, 28+1)

För första gången i mitt vuxna liv tycker jag inte att tiden går för fort. Tidigare har jag alltid beklagat mig på fredagar (att jag inte hann mer under veckan), runt varje månadsskifte, samt givetvis så här års, när allt man inte hann under året som gick blir så uppenbart.

Tills nu alltså. För nu går tiden precis så fort den ska, och varje dag är en dag säkrare för Lillpotäten. Det finns massor jag inte kommer att hinna på jobbet innan det är dags för föräldraledighet, men det får vara så. Det som hinns med hinns med, resten var nog inte så viktigt.

För några veckor sedan fick jag bråttom till bussen och då, när jag tog ut stegen och ökade takten, smällde foglossningen till. Skarp punktsmärta i ljumskarna, speciellt vid rörelse. Jahaja. Med ett foglossningsbälte från en vänlig släkting och barnmorskans råd kunde jag fortsätta jobba. Små, små steg ska jag ta. Jag som brukar komma farande med rejäla kliv måste nu trippa fram. Livet förändras med en liten på väg, på oanade sätt.

Ångesten kommer och går. Nästan alla gravida blir ju känsligare. I kombination med vår långa barnlöshet, alla misslyckade IVF-försök, blödningarna i första och andra trimestern, sjukdom i familjen och dessutom problemet med Lillpotätens navelsträng och möjliga påföljande framtida näringsbrist, ja då vore det konstigt om jag hade varit opåverkad känslomässigt. Men det går bättre och bättre. Ångestanfallen dyker upp, men varar inte så länge och jag har blivit bättre på att distrahera mig själv. Jag sover gott nästan varje natt. Tröttheten är en mer rimlig tredje trimestern-trötthet, inte psykisk utmattning. Två gånger har barnmorskan mätt min mage och tillväxten är helt normal. Lillpotäten har normal puls. Jag har normalt blodtryck, blodsocker, hb-värde. Allt ser ut att gå bra. I mellandagarna ska vi till sjukhuset och göra tillväxtultraljud.

Allt normalt och nu blev det jul, en ovanlig jul med sjukdom i familjen och stor mage på mig. Någonstans hittade jag julefrid till sist, och en tacksamhet för allt som faktiskt är bra. Lillpotäten sprattlar i magen. Så mycket hade kunnat vara så mycket värre.

Dessutom hjälper det att jag för länge sedan lade av med meningslösa måsten inför julen. Måttligt med julklappar. Köttbullarna kom ur en påse, sillen ur en burk, brödet var inte ett dugg hembakat och nästan allt förbereddes av Lillpotätens släktingar medan jag tittade på. Gott, trevligt och stressfritt blev det.

Jag hoppas att ni alla har haft en fin julafton och att ni har funnit julfrid och lycka, även om det finns sorg eller oro i era liv.

Ett stressmoment för mycket (v 21, 20+4)

Jag bloggar inte så mycket nu. Som min man nämnde i förra inlägget har det varit mycket som händer omkring oss. Två saker hände ungefär samtidigt: först blev en nära släkting svårt sjuk, och dagen efter började jag blöda igen. Jag var då i vecka 15. Släktingen är en person som står mig mycket nära och hon har varit ett av mina bästa stöd under barnlöshetstiden, eftersom hon själv har liknande erfarenheter, fast från en tid då IVF inte fanns. Av anonymitetsskäl måste jag vara vag om vilken sjukdomen är, men det är en sådan där vidrig otäck historia som man inte ens önskar sin värsta fiende. Jag har inte kunnat prata ordentligt med henne sedan hon blev sjuk, så förutom att oroa mig för henne så saknar jag henne så att jag nästan går i bitar.

Och dagen efter att min fina släkting hade blivit akut inlagd på sjukhus började jag blöda igen, i vecka 15. Man ska inte blöda i andra trimestern. De återkommande blödningarna under första trimestern (som upphörde i v 9) hade jag ju lyckats hantera, i synnerhet när ultraljudet i vecka 13 visade en vinkande lillpotät. Men blod i vecka 15 är extremt obra. Jag ringde min barnmorskemottagning och fick prata med ett stolpskott som mumlade lite och sedan sa ”Jaa, det är ju så ett missfall börjar”. Piiip, sa jag. ”Har du ont i magen?” frågade stolpskottet. ”Ja, NU”, pep jag. Hon tyckte att jag skulle ringa gynakuten på länssjukhuset. Piip, sa jag.

Jag ringde gynakuten från jobbet och fick smita från ett möte för att ta deras uppringningssamtal. Barnmorskan på gynakuten var betydligt mer sansad. Hon sa att med ett fint ultraljud i vecka 13, och i och med att jag bara blödde lite och dessutom brunt, och inte hade mensvärksliknande kramp och ingen feber, så var det antagligen ingen fara. Jag skulle bara avvakta och höra av mig igen om det blev färskt blod, mycket blod, klumpar, kramper eller sjukdomstillstånd.

Här någonstans började ångesten. Jag vaknade om nätterna, med hjärtklappning och andnöd. Ibland drev ångesten upp mig ur sängen vid småtimmarna, och jag vankade genom lägenheten i mörkret, fram och tillbaka, med adrenalin ut i öronsnibbarna. Bara på jobbet lyckades jag få lite ro, genom att fylla tankarna med annat. Men sömnbristen tärde på mig.

En natt i början av vecka 16 vaknade jag som vanligt tidigt på morgonen. Jag gick på toaletten. Det var färskt blod på toalettpappret. Under allt mitt blödande hade det aldrig varit färskt blod tidigare, bara brunrosa. Det här var rött, som liv och död. Jag väckte min man, klockan halv fyra på morgonen. Jag ringde gynakuten, klockan halv fyra på morgonen. Jag var så stressad och trött att jag först inte ens visste vilken vecka jag var i, men till sist redde vi ut begreppen. Eftersom blödningen hade upphört, var sparsam när den pågick, eftersom jag inte hade kramp eller feber, så ville sköterskan på gynakuten att jag skulle avvakta. ”Ta två alvedon och ring igen imorgon bitti” sa hon. Mitt i all oro och förtvivlan blev jag nästan full i skratt. Säger vårdpersonal verkligen så? Uppenbarligen. Jag tog två alvedon och lyckades sova några timmar. På morgonen var det samma barnmorska som jag hade pratat med veckan innan som tog emot mitt samtal. ”Du ska komma in hit” sa hon direkt. Jag fick en läkartid samma dag.

Läkaren på gynakuten var yngre än jag och superentusiastisk. Hon utstrålade optimism och bökade runt med ultraljudsproben på min mage. Nästan direkt fick hon in lillpotäten, vinkande och sprattlande och vid all önskvärd välmåga. Hon såg att moderkakan låg nära livmodermunnen, placenta previa kallas det, och då kan kanten på moderkakan blöda. För säkerhets skull gjorde hon ett vaginalt ultraljud med, för att kolla livmodertappen. Den var lång och fin. Allt var helt normalt, trots tecken på motsatsen. Och lillpotäten mådde finfint. Inga omedelbara skäl till oro. Möjligtvis skulle moderkakans läge kunna medföra ett nödvändigt kejsarsnitt så småningom, men i de allra flesta fall stiger moderkakan när livmodern växer, och problemet försvinner.

Tyvärr lade sig inte ångesten. Mina sömnproblem fortsatte. Dessutom råkade jag läsa en artikel om hur jättefarligt det är för ofödda barn att ha en stressad mamma och hur de får försämrad hälsa hela livet. Det minskade ju inte direkt ångesten. Sjuk släkting, oro för lillpotäten, och oro för att jag är en dålig mamma som oroar mig.

I vecka 19 var det dags för rutinultraljudet. Barnmorskan med en läkarkandidat bredvid sig bökade runt med ultraljudsproben på min mage. Lillpotäten vinkade som vanligt och tumlade runt. Barnmorskan gick vant igenom alla lillpotätens kroppsdelar, en efter en. Hjärna och lillhjärna, ryggrad utan tecken på bråck, ett litet hjärta med fyra kamrar och hjärtklaffar, två njurar av rätt storlek och rätt placering, tio fingrar och tio tår. Moderkakan hade flyttat sig uppåt, så jag hade inte längre placenta previa och risken för akut kejsarsnitt av den orsaken var därmed borta. Lillpotäten är en flicka, fick vi också veta när vi frågade. Allt var så fint och bra att jag tänkte att jag kanske skulle kunna lugna ner mig nu äntligen. Men när jag trodde att allt var klart sa plötsligt barnmorskan att hon var tvungen att kolla navelsträngen en extra gång, eftersom det var problem. Problem??? Hon visade. På ultraljudet såg vi tydligt hur blod strömmade in och ut ut lillpotäten genom navelsträngen. Så ska det väl vara? frågade jag. Jo, så ska det vara, men barnmorskan såg bara en artär som gick in i vårt barn. Det borde vara två. En artär för lite förser mitt barn med näring och syre.

Vi fick genast en tid hos en läkare för att dubbelkolla problemet. Barnmorskan förklarade att det är rutin, för det kan vara så att hon har missat något, eller att navelsträngen helt enkelt låg i en sådan vinkel att det inte gick att se andra artären. Läkartiden var samma dag, bara några timmar senare. Vi väntade i sjukhusets café. Jag öppnade datorn och jobbade, mejlade kollegor om att jag inte skulle dyka upp den tid jag hade sagt. Och vi väntade.

Läkaren hade en läkarkandidat med sig och dessutom läkarkandidaten från rutinultraljudet. Hon tittade direkt på navelsträngen och kunde bekräfta att det bara fanns en artär. Det var då jag började gråta alldeles okontrollerat. Flera veckor av oro, ånget och förtvivlan och så detta också. Jag hickade och snörvlade så att magen hoppade. Läkaren gjorde om rutinultraljudets alla kontroller på min hoppande mage. Hon förklarade att problem med blodkärlen i navelsträngen ofta är kopplade till hjärtfel hos barnet, men att det inte fanns några tecken på det. Många saker kan gå fel under embryoutveckligen, och antalet blodkärl i navelsträngen är en av dessa. Till skillnad från nästan alla andra missbildningar kan fosterutveckligen ske helt normalt med bara en artär, och efter förlossningen kommer det inte att vara några problem. Den enda risken är att barnet kan få näringsbrist under graviditetens senare skede, men jag kommer att kallas till extra ultraljud för att kontrollera tillväxten. Om det verkar som att tillväxten är dålig kan förlossningen sättas igång i förtid, men än så länge växer lillpotäten precis som hon ska. Det är ingenting jag har gjort som har orsakat det här, för sådant händer ibland, och det finns ingenting jag kan göra heller, mer än att ta hand om mig som vanligt.

De senaste veckornas ångest och oro, tillsammans med tanken på att mitt barn svälter i min mage blev bara för mycket. Jag snörvlade och frågade om det fanns hjälp eller stöd att få. Läkaren svarade att om det hade varit något fel på mitt barn hade jag kunnat få prata med deras akutkurator där och då, men som det var nu rekommenderade hon att jag kontaktade min barnmorskemottagning istället, för att få mer långvarigt stöd under graviditeten.

Vi åt lunch, min man och jag. Jag grät i pannbiffen, mitt i den fullsatta lunchrestaurangen. Han försökte lugna mig. Just nu är allt bra. Just nu mår lillpotäten fint. Jag kommer att bli kollad och uppföljd. Näringsbrist uppstår inte plötsligt. Om lillpotäten börjar svälta kommer de att plocka ut henne, och hon är av allt att döma helt frisk och välkonstruerad.

Jag ringde min barnmorskemottagning och fick prata med stolpskottet igen. Hon surrade som vanligt och verkade ganska ointresserad, men när jag med gråten i halsen berättade om allt som hänt och hur dåligt jag mådde höll hon med om att jag nog behövde hjälp. Hon skulle skicka en remiss till MVC:s psykolog. Tar inte det lång tid, undrade jag. Hon svarade att om jag mår dåligt kan jag vända mig till länssjukhusets psykakut. Jag gick till jobbet istället.

Ångesten ändrade karaktär efter det här beskedet. Jag lyckades resonera med mig själv och avvärja katastroftankarna. Min släkting blir långsamt bättre och lillpotäten mår bra just nu. Jag kunde tänka på annat. Men ångesten satt kvar i kroppen. Min vilopuls var skyhög och jag vaknade ofta på nätterna utan att kunna somna om, inte för att jag tänkte oroliga tankar, utan för att kroppen var rent fysiologiskt stressad. Min man ville prata barnnamn, men jag grät bara. Vi fick en kasse babykläder av en släkting vars barn precis växt ur dem, men när min man föreslog att vi skulle gå igenom och sortera dem grät jag bara. Det fanns ingen glädje, ingen ljusning i min tillvaro, bara en ständigt närvarande tärande ångest.

En vecka efter rutinultraljudet blev jag arg istället, så där rödglödgat förbannad på ångesten som hade satt bo i min kropp och sög all lycka ur mitt liv. Vi väntar ju äntligen barn, en frisk liten flicka som faktiskt har goda chanser att födas helt normalt vid förväntad tid och med en bra vikt. Lillpotäten hade kunnat vara sjuk eller död. Min släkting hade också kunnat vara död. Det här är inte ens i närheten av det värsta som hade kunnat hända.

Ilska är ett bra botemedel mot ångest. Jag sover bättre nu. Jag har fortfarande svårt att hitta glädjen i livet, men jag är sällare mot mig själv. Jag är inte en dålig mamma/fru/människa som mår dåligt. Att jag har ångest och depressionstendenser är en högst naturlig reaktion på en svårt stressande livssituation kombinerat med ökad känslighet i och med graviditeten. Ingenting varar för evigt, inte ens ångest. Jag kommer inte alltid att må så här och det är en tröst. Jag har en tid hos MVC:s psykolog. Hjälp är på väg, och nu när jag sover igen har jag en chans att läka på egen hand. Jag orkar jobba heltid fortfarande, vilket är en välsignelse i sig.

Man kan alltid önska att saker och ting vore annorlunda, men rationellt vet jag ju att jag faktiskt har det ganska bra. Min man väger upp min dysterhet med sin optimism. Han pratar med lillpotäten varje dag och berättar hur älskad och efterlängtad hon är. Han vill köpa spjälsäng och inreda barnrum. Jag vill också orka ta itu med det. Det kommer att komma en tid när jag orkar. En dag kommer det här vara något som hände för länge sedan.

Ultraljudet. Eller ångest ångest är min arvedel (igen)

Ultraljud idag, för att räkna äggblåsor. Det är god fart därinne. 6-7 äggblåsor räknade läkaren på vardera äggstocken och det är ju bra utdelning så här pass tidigt. Jag har mycket god äggreserv sa läkaren berömmande. De ser nog många med få ägg på jobbet.

Det var den bra biten. Allt annat är dåligt. Det är fet ångestvarning på resten av inlägget. Läs inte om du ska börja din första IVF alldeles snart. Jag ventilerar min ångest helt ocensurerat. Du vill inte läsa det här om du snart ska göra din första IVF eller funderar på att söka hjälp för ofrivillig barnlöshet. Om du är i den fasen kan du läsa mina andra inlägg, vilket som helst som inte är märkt ”ångest”.

Allvarligt.

Okej.

Till och börja med fick vi träffa en helt ny läkare, Dr G. Dr K var tydligen upptagen. Han hade läst mina journaler sa han, även de tyska. Jahaja det var ju bra. Och han hade kanske läst, men han hade missat (eller så hade Dr K aldrig skrivit) att jag skarpt ogillar gynundersökningar. Det blev det plågsammaste vaginala ultraljudet jag har varit med om. Med gråten i halsen började jag fråga om äggplock och smärtlindring och vad de gör om det gör för ont. Jag vill inte bli traumatiserad för livet av det här. Jag fick inga vettiga svar och han sa mest att om man har börjat med IVF så måste man slutföra det också.

Nu har min känsla i den här IVF:en gått från apati till ångest.

Jag kan stå ut med smärta. Jag har stått ut med alla möjliga saker. Men jag känner mig otrygg nu. De har inte koll på mig och vem jag är och hur jag mår. Jag litar inte på att de kommer kunna ta hand om mig ordentligt. Otrygg är inte en bra känsla att ha inför ett gäng som ska sticka långa nålar genom ens slidvägg in i äggstockarna.

Jag tror inte ens att Dr G är en dålig läkare. Han vet nog vad han gör. Men jag är en bräcklig liten varelse och äggplock är inte något jag gör varje vecka. Jag måste bli inbäddad i varma täcken och tilltalad med mjuk röst när någon ska göra plågsamma medicinska undersökningar i min slida. Jag har gjort allt det här tidigare, utom äggplock i vaket tillstånd. Jag är rädd, för jag mår dåligt av helt vanliga gynundersökningar. Jag törs inte tänka på hur mycket morfin som behövs för att dämpa min smärta vid äggplock.

Det blir nytt ultaljud på torsdag. Jag ska träffa en tredje läkare då. Jag hoppas att hen inte säger fel saker. Det blev för mycket ångest nu.

Efter ultraljudet fick jag göra blodprov och på eftermiddagen ringde en barnmorska. Jag ska sänka Gonal-f-dosen de kommande dagarna för det var visst lite väl bra fart på äggstockarna. Vilket genast fick mig att börja känna efter om jag inte är lite överstimulerad. (Och ja, jag veeet att ovariellt hyperstimuleringssyndrom i allmänhet inte inträffar förrän man samtidigt utsätts för hCG genom ägglossningssprutan eller en graviditet, men bara för att jag är lätt hypokondrisk betyder det inte att jag inte kan drabbas av alla biverkningar i hela bipacksedeln + några som jag just hittade på).

Blä. Ångest. Vill inte det här. Jag kommer att ta mig igenom det här med, för det finns inget alternativ, men i vilket skick är jag sedan?

Ruvardag 7, 8 och 9. Rapport från ett källarhål

Nä, det går inget bra det här. Jag grät bort helgen. Igårkväll grät jag tills jag knappt kunde andas. Det går inget bra helt enkelt.

Men när jag gick hem från jobbet idag hände något. Jag traskade i duggregnet och funderade över var jag hade förlagt mitt paraply och hatade hela världen sådär i största allmänhet. Jag mötte en gravid kvinna såklart. Just henne hatade jag inte. Det regnade i alla fall och mitt paraply var påtagligt någon helt annanstans. Och då, mellan ett regnklafsigt steg och nästa, blev det plötsligt lättare att andas. Varje minus har jag upplevt som en tomhet, en graviditet som helt enkelt inte är där. Nu var det som att tomheten vidgades till en lätthet med spänst i stegen. Det var inte en lätthet jag hade önskat, för jag vill ju vara gravid, men ett andningshål.

När det blir minus på stickan och blod kommer jag nog att gråta igen. Jag kommer att gråta många gånger, för det gör man som ofrivilligt barnlös. Men det är skönt att veta att min kropp klarar av att sätta ångesten på paus ibland. Det är skönt att kunna andas mitt i mitt privata helvete.

I morgon bitti ska jag tjuvtesta.

Ruvardag 5 och 6. Det går inget bra, det här

Utan någon som helst rationell anledning, har jag fått för mig att allt har gått åt h-vete den här gången med. Allt känns vanligt i kroppen. Sådär som det alltid gör, och speciellt när jag inte är gravid efter en behandling.

Jag bara gråter.

Det är som att det blir jobbigare och jobbigare för varje behandling. Först grät jag när jag började blöda efter en behandling. Sedan grät jag när tjuvtestet visade minus. Nu gråter jag när jag inte ens är halvvägs genom ruvningen.

Hur länge kan man orka? Jag har ju inte ens gjort speciellt många behandlingar. Två IVF-cykler, fyra återföringar.

Jag är spänd som en fiolsträng och blir ospecificerat nervös av allting. Det finns ingenting som stressar mig egentligen, inte mer än vanligt. Igår somnade jag av utmattning i soffan under matchen mellan Österrike och Sverige. (Zlatan vann visst. Bra gjort). Sov vidare i sängen till klockan 9 i morse. Jag har nog sovit 11 timmar i natt. Trött är jag ändå.

Tanken på att sticka tjugo nya sprutor i magen är outhärdlig.

Tanken att vi aldrig skulle bli föräldrar är även den outhärdlig.

Hur jag än tänker, är det outhärdligt, för att parafrasera Kirkegaard.

Min man tröstar och peppar. Pussar den progesteronsvullna magen. Bara för att jag kanske inte är gravid är ju det inte ett skäl att inte pussa magen. Jag är hans hjältinna, säger han. Han är min livlina.

Det här är livet, sådant det är. På många sätt är jag en priviligerad människa. Den finaste mannen i världen älskar mig. Jag har ett intressant jobb, goda vänner, en underbar familj. Min man och jag är friska (förutom infertiliteten).

Om det här inte har lyckats ska vi vänta till efter jul med nya försök. Vi behöver andas. Jag behöver äta mögelost och gravad lax och doppa fingret i äckelsmet utan ångest. Men tanken på en jul till utan barn får mig att gråta.

Ruvardag 2, 3 och 4. Ångest ångest är min arvedel

Jag gör verkligen mitt bästa för att ta det lugnt, men ibland går det bara inte. Igår på jobbet, till exempel. Jag råkade doppa fingret i något giftigt. Eftersom jag inte kan berätta vad det var, eftersom någon från jobbet då kanske googlar fram den här bloggen, kan vi kalla det äckelsmet. Äckelsmeten kan vara frätande på huden, kan ge permanenta ögonskador och det finns misstankar om att det är cancerframkallande. Kontaminerat tyg måste tvättas. Kontaminerade skor måste slängas. Får ej förtäras. Får ej föras in i slidan på kanske-gravida nojiga ruvare. (Det sista står inte i säkerhetsanvisningarna, men det var min tolkning). Denna äckelsmet råkade jag doppa fingret i. Fingret som jag använder för att ta progesteron vaginalt.

Jag skrubbade händerna resten av eftermiddagen. Ångest. Nu är händerna fnasiga och det doppade fingret är inte ett dugg sönderfrätt. Men ångesten. Ångesten. Ingen äckelsmet får hamna på mitt kanske-barn. (Och ja, jag vet att jag har nio fingrar till, så jag använder ett annat för medicinen nu, men det känns som om allting är kontaminerat av äckelsmet).

Intellektuellt vet jag ju att det inte är någon fara. Eftersom fingret, som faktiskt var i äckelsmeten, inte blev skadat, kan ju ingenting annat ha blivit skadat heller. Men lugn kunde jag inte vara. En ung kollega tittade storögt på mitt handskrubbande. ”Det är ingen fara”, sa han. ”Jag har fått massor på fingrarna”. Och så pekade han på sina fläckiga fingrar, rullade en cigarett och gick ut. Han var kanske inte rätt person att prata cancerrisk med.

Jag skrev tusen mejl till min man och beklagade mig. Och satt och deklamerade svensk poesi.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår
mitt hjärtas skrik i världen.
(Per Lagerkvist, ur boken ”Ångest”)

Ja, ni förstår.

Men förutom lite lokala utbrott av ångest är allt bra. För att lugna ned mig själv på kvällen började jag tänka på min kanske-graviditet och vårt kanske-barn. Jag speglade mig i profil. Jisses vad stor magen har blivit! Så här på ruvardag 4 är det ju bara progesteron, men jag vill så gärna tro att en liten liten cellklump växer därinne. Livmodern molar och drar. Brösten värker.

Min man pussar magen grundligt. Om det bara handlade om kärlek och magpussar hade vi varit fembarnsföräldrar nu, minst.

Lilla blastocyst, väx fast ordentligt i livmoderslemhinnan nu.